Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:50 | juli 13, 2020

Vi hyrde ett landställe en helg – del 1.

Väderlägsrapporten i början på veckan skvallrade om 30 grader. Så jag och några kompisar börja frenetiskt leta efter ett landställe att spendera dessa gassande medelhavsdagar på. Jag lyckades få napp på min instagram – och på torsdag morgon bar det av två timmar från stan till ett ställe som såg som taget ut från pripps blå reklamen. Helt enskilt vid en insjö låg detta paradis beläget.

Tjänare farsorna. Så knäppt att mina pojkar blivit pappor.

När vi en vacker dag har vårt egna landställe så ska det vara beläget precis som detta – typ i vattnet. Kanske inte realistiskt första landställe, men kanske andra eller tredje då. Det kliar i mina fingrar efter att få sätta tänderna i ett ruckel att få rusta upp. Jag har kollat på alldeles för många avsnitt av SVT’s husdrömmar senaste tiden.

Vi dukade upp för middag på den enorma terassen och satt där tills midnatt.

Som en saga! Hur kan något vara så vackert?

Jag vill framförallt ha ett ställe för att kunna fly stan, bjuda ut alla underbara vänner och fånga de magiska helgerna som just denna. En liten oas där man bara kan vara, där det inte alltid måste vara ett projekt att ta sig ut.

Ett annat måste på mitt framtida landställe: hängmatta! Finns det något härligare?

Har levt i den här baddräkten från Scampi senaste veckorna.

Helgens bästa amningsplats helt klart.

Så glad att jag har världens skönaste släkt. Hej kusin! Pucken älskar också Graanen, antagligen för han har universums längsta ben vilket gör det extra behagligt att slå sig ner i knät. Puck kan nog vara världens mest närhets törstande hund. Hon sitter alltid i någons knä eller ligger nära.

Kolla vad stor Harry börjar bli. Typ en riktig människa.

Harry älskar att bara naken så jag luftar honom i tid och otid till Markus förfäran. Den här gången slutade det med kissfest.

Tänk att lite urin kan få en att skratta så mycket.

Några minuter senare, haha. Samma plats, ny klänning och försäkring i form av blöja. Eftersom Harry kräks som en galning byter jag om oftare än influencers på fashion week.

Många frågar hur det går med Pucken och Harry. Eller kanske snarare om Puck välkomnat Harry som ett tillskott i familjen. Och japp, hon lämnar aldrig Harrys sida som hans skyddande skugga. Snacka om att Harry kommer växa upp med världens bästa storasyster. 

Har levt i den här klänningen från Sleeper det här året. Den är så skön att bara dra på sig. Ni vet ju att jag precis som Harry njuter av att vara spritt språngande naken – och denna mina vänner behöver du inte bära några underkläder i.

Sedan var det dags att duka upp kvällens förrätt. Vi hade stället torsdagen till söndag. Så vi bestämde oss för att tjejerna styrde fredagens festligheter och killarna ansvarade för lördagens middag. Tycker alltid att det är genialiskt att dela upp ansvaret för då känner man sig mer peppad på att fixa när det är ens egna dag och kan luta sig tillbaka resterande dagar.

Det blev skagen och fläderdrinkar till förrätt.

Team Ladies. För övrigt fullkomligt älskar jag den här duken som jag helt ogenerat snott från min kompis Angelica.

Välkomstskål och mingel på bryggan.

Daddy watch!

Tack kvällen du var magisk.

Ikväll kommer resten av bilderna <3

8 kommentarer



19:51 | juli 12, 2020

Mamma tankar…

Att ha en nyfödd kan jämföras med att sitta på en hetsig middag där alla har lite för mycket att säga och du aldrig lyckas få en syl i vädret. Någon börjar prata om ett ämne och du har världens roligaste anekdot från ditt eget liv att berätta. Du är så ivrig att det bubblar i dig för din historia är så bra. Alla måste höra. Men varje gång du försöker höja din röst och påbörja din mening om ditt svindlande äventyr så blir du avbruten.

”En gång när jag …”

Nu då.

”En gång när jag…”

Nu då.

Några tittar medlidande på dig. Och försöker genom tystnad göra rum för dig. Men de andra i gruppen har inte hört och fortsätter prata högt över bordet åt kors och tvärts.

Tillslut sätter någon ner foten och utbrister:

”Nu är det faktiskt Petras tur att berätta”

Hela bordet tystnar, alla blickar riktas mot dig. Det sorlande bordet är plötsligt knäpptyst. Men då är magin borta. Avbrottet blir för abrupt. Ditt ögonblick för stort.

Och du säger:

”Äsch, det var inget”.

Det jag ville säga genom en konstig metafor är att ibland känns det som du aldrig kommer till skott med saker. Du försöker och krigar men det är som att du är med i en dröm där allting går i slowmotion. Du försöker springa men du kommer aldrig iväg. Huvudet kämpar, men det är som att du fastnat i sankmark och varje steg drar dig tillbaka som en PT som håller emot med ett gummiband.

Av med bärselen, på med bärselen, amma, byta blöja.

Okej, men nu då.

Nej, okej då försöker vi med vagnen.

Inte det heller.

På med bärselen.

Samtidigt som du försöker uträtta det där du ska uträtta som normalt tar en timme, men som nu tagit hela dagen och fortfarande inte är klart.

Tills jag nu ödmjukt bara handlöst släppt alla måsten och helt kapitulerat inför ”uppgifterna”. Försökt sudda ut alla ”måste göras nu på momangen” och bara landat i att det kommer ta tid. Det måste inte göras nu och bara sänkt axlarna några centimeter. Det blir som det blir, det måste inte bli perfekt.

Harry är nämligen inget fan av att sova i sin vagn. Han vill konstant vara på oss, i sin bärsele eller i sin babysitter, men den måste du gunga med foten. Gud nåde dig om du slutar, det känner han av direkt, haha. Det här med att alla säger att bebisar sover hela dagarna? Det är inte vår son det. Däremot sover han ganska bra på nätterna så jag ska absolut inte klaga. Och överlag är han en ganska glad prick om du ständigt är i rörelse.

Jag har inga problem med att glassa runt med honom i bärselen (som man har på magen) men min köttballong tycker det är mindre kul. Jag märker att det inte är bra för mitt pågående problem med mitt skrev efter förlossningen. Det blir för tungt. Jag ska på återbesök hos barnmorskan på tisdag. Är faktiskt så nervös för vad de kommer att säga. Jag kniper och kniper – men inte fan hjälper det. Är det någon som haft en liknande ”förlossningsskada”? Blev det bättre? Hur lång tid tog det? Drömmer typ mardrömmar om ordet: ”Kniiiiiiiiiiiiiiiiiiip”.

När man får 30 minuter för sig själv är det så mycket som ska hinnas med. Gah, det är nästan som att man springer runt i cirklar för man inte vet vad man ska prioritera. Ska jag turbospringa in i duschen och tvätta håret (för det var en vecka sedan)? Uppdatera bloggen? Fixa något med Adoore? Hänga upp alla kläder som ligger på golvet? Slänga in en tvätt? När man egentligen helst av allt bara vill luta sig tillbaka i en stol, slänga upp fossingarna på bordet och hälla upp ett glas vin och göra prick ingenting.

Har ni sett en sötare mjukiskorv? Jag har medvetet köpt alldeles för stora kläder för Harry så han kan växa i dem så de får längre livslängd. Jag har använt hans shorts som långbrallor typ, haha. Tänker att de kommer sitta perfekt som shorts i slutet på sommaren – 2 för 1 liksom.

Haha, fast den här var väl kanske aningen för stor då halva benet var tvunget att vikas upp.

Jag har lunchat med mitt urgulliga gudbarn och hans lika gulliga mamma. Vi åt på glashuset som ligger precis vid vattnet på andra sidan Strandvägen.

Hur kan man vara så söt? Man får ju ont i tänderna av den här godbiten! Tror det kommer att bli ruggit svårt att säga nej till de här stora glittrande tefatsögonen.

Var en sväng på en kompis landställe. Harry myste loss i Idas famn.

Är en mästare på att glömma skötväskan så det har blivit en del panikköp.

Något som konsumeras i en rasande fart för tillfället är SNACKS. Jag har helt tappat det – godis, läsk och bullar. JAG KAN INTE LÄGGA BAND PÅ MIG SJÄLV. Är så hungrig och sugen på saker konstant. Är nog en kombination av mindre sömn och amningen. Känns som jag gått och blivit sockerberoende på en riktigt osund nivå. Finns det inte snacks så pysslar jag ihop det närmsta jag kan komma, häromdagen smällde jag en påse dessertkex med fikonmarmelad, utan ost. Min magsäck är som Hermines hemliga väska i Harry Potter, den sväljer vad som helst – det finns inget stopp för hur mycket den kan hantera.

En kväll åt vi middag på Un Poco som ligger ett stenkast från vår lägenhet.

Dagen till ära hade Harpan på sig sin favoritdräkt från Mini Rodini.

Vi ropade in deras salsicciapasta som var utsökt. Dessvärre hade jag helt förträngt att starka saker minsann inte alls går an samtidigt som jag ammar. Dagen efter var det gråtfest hemma. Kände mig som väldens sämsta mamma som förgiftat Harrys stackars lilla kista. Det misstaget gör jag inte om i första taget.

40 kommentarer



I betalt samarbete med CELLAVIVA

12:35 | juli 11, 2020

Nu vill jag leva för varje dag och för evigt för dig.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur skört livet är. Hur det bara kan ryckas ifrån en när man minst anar det. Det var inte färre som dog i cancer eller andra sjukdomar när jag var yngre, snarare tvärtom – forskningen går hela tiden framåt och vi blir klokare och tekniken utvecklas för var dag som går. Men som yngre var jag lyckligt omedveten. Nu när jag fått barn har jag aldrig varit så medveten om min, Harrys, Markus, min familj och mina vänners existens.

Idag med sociala medier kommer vi så nära människor vi knappt känner, men som ändå känns som ens bästa vän – och det blir så påtagligt att vem som helst kan drabbas. Vem som helst kan kastas under bussen av livet. Det spelar ingen roll om du levt livet på ett visst sätt – du kan ändå vara en av dem. Det uppvaknandet fick jag för några veckor sedan när jag läste om en tjej i min omgivning som blivit drabbad. Hela kroppen stelnade och jag hade svårt att få luft. Nej, inte hon. Helt plötsligt fick sjukdomen ett ansikte. Det handlar inte längre om en tv-reklam där folk ber en skänka pengar för framtida forskning. Det handlar om en människa. Om ett liv som levs parallellt med mitt. Som trots att hon inte står mig nära, är en verklig person. En underbar ung till syntes fullt frisk människa som verkar ha de största av hjärtan. Det handlar om henne.

Efter att Harry kom har jag äntligen bokat tid hos hudläkaren för att kolla upp alla mina leverfläckar.

Jag ska boka tid för en hälsoundersökning.

Jag ska aldrig missa en tid som gäller Harrys hälsa, på samma vårdslösa sätt som jag gjort med min. Det kryper under skinnet när jag tänker på de påminnelser om cellprover som under år hopat sig i hallen.

Från att ha varit en person som aldrig reflekterat över döden har jag insett att just samtalet om vår egen dödlighet får mig att vilja leva ännu mer. Jag vill göra allt i min makt för att alltid kunna finnas där. Innan levde jag mitt liv som att det inte fanns någon morgondag, nu vill jag leva för varje dag och för evigt för dig. Det känns ibland som jag blundat för att min egen existens kan ha ett slut. Jag har alltid tänkt,  ”inte jag”.  Men ju äldre jag blir desto påtagligare blir min tid på denna jord. Och det är kanske först nu med den vetskapen som jag börjar leva fullt ut på riktigt.

Min pappa har MS. Den blev sämre innan vårt bröllop. Och kort därefter åkte han till ett annat land för att b la tvätta sina stamceller och kom tillbaka som en ny människa. Det var först efter mina FaceTime samtal med honom från sjukbritsen som jag egentligen upprepade gånger hörde ordet stamceller.

Därför har jag efter inrådan från Damon, Fornis fästman, som kan vara Sveriges mest pålästa man i ämnet, bestämt mig för att spara Harrys stamceller. Under ett två timmars långt samtal i solnedgången i Sydafrika i vintras bestämde jag och Markus oss för att kontakta Cellaviva. Eftersom vi har möjligheten så vill jag göra allt i min makt för att det ska kunnas finnas bästa möjliga chanser för honom – och kanske hans framtida syskon. Efter resan pratade jag ihop mig med min barnmorska efter att jag såg att Cellaviva broschyren låg på hennes skrivbord.

Och därefter bestämde vi oss för att vi ska spara Harrys stamceller i Cellaviva i förebyggande syfte.

Själva händelseförloppet är egentligen ingen stor grej för er som föräldrar, utan det är kontentan av det. Det är superenkelt. När du bestämt dig och signat upp dig får du hem en Cellaviva låda som du tar med dig till förlossningen. Nu under Corona tider så anpassar de sig efter sjukhusets restriktioner – men annars är det en undersköterska eller barnmorska från Cellaviva med på förlossningen (om ni vill) som ni kontaktar i samband med att ni är på väg in för att föda. Nu fick Majsan snällt vänta i timmar ute på parkeringen i sin bil utrustad med alla redskap som krävdes för stamcellssparandet.

När Harry var ute och Markus klippt navelsträngen tog han sig ut med lådan som innehöll en del av navelsträngen, min moderkaka, mitt och Harrys blod.

Efter förlossningen fick vi bekräftat att det lyckades spara stamceller och att de finns i tryggt förvar så länge vi väljer att betala för det.

Varför ska man spara stamceller, hur gör man det och vad gör dessa stamceller?

Stamceller i navelsträngen har visats sig kunnat ersätta sjuka eller dysfunktionella celler i kroppen. I dagsläget kan stamceller ersätta dåliga celler i kroppen med sparade stamceller. Stamcellerna sparas från navelsträngen vid födseln (alltså helt ofarligt för bebisen) och kan idag hjälpa till vid över 80 olika sjukdomar – bland annat leukemi, immunbrist och cancer. Dessutom kan stamcellerna som du sparar från navelsträngen från ett barn inte bara användas till just den individen utan även till föräldrar, syskon och kusiner. Ett stamcells-sparande kan alltså användas för en hel familj.

Vilken typ av stamceller och vems stamceller som ska används beror på vilken sjukdom som ska behandlas och givetvis vilka andra alternativ som finns.

Framför allt ser jag detta som mitt livs viktigaste investering. Det här är den fond som jag tror kommer ge bäst utdelning och ringar på vattnet med tiden. Jag tror nämligen att i takt med hastigheten vi forskar i och med dagens teknik så kommer stamcellerna att öppna upp ännu fler dörrar och möjligheter. Det här är bara början.

Cellaviva har väldigt bra och framför allt tydlig information på sin hemsida om det här, t.ex. detta:

Hur går det till då, om man vill spara stamceller?

Jag tycker först och främst att du kan prata med din barnmorska för att få mer kött på benen eller såklart besöka Cellavivas hemsida. Där kan man beställa tjänsten med tydlig information om hur processen går till. När du har beställt ditt paket kommer en box hem på posten, den boxen ska med till sjukhuset och kommer användas när det är dags för avnavling. Du kan välja att boka personal från Cellaviva som kommer och sköter det på plats. Då ringer du eller din partner helt enkelt Cellaviva när ni är på väg in till sjukhuset, och sedan har ni en löpande kontakt tills det är dags för personalen att komma!

Att spara stamceller är inte billigt, det är revolutionerande och kostar därefter. Det är en kostnad som kräver att man diskuterar det hemma, men jag tror ändå att det är aktuellt för många där ute. Med rätt prioriteringar budgetmässigt kan det vara otroligt värt att spara stamceller om något mot förmodan skulle hända med er familj i framtiden.

Här kan du läsa mer om sparande av stamceller och framför allt skapa dig en uppfattning om vad det är.

24 kommentarer



14:58 | juli 7, 2020

Midsommarhelgen i bilder!

Nu kastar vi oss till midsommar. Jag vet det var ljusår sedan, när Stockholm fortfarande badade i sol och man förbryllat undrade varför man någonsin åkt utomlands under sommaren. Alla dåliga somrar var som bortblåsta ur ens sinne. Precis som vid en förlossning och man förträngt smärtan. Sedan kom smällen, som man vet alltid motstridigt knackar på ens dörr för eller senare. Fan, kom igen nu vädret – ge oss stackars soltörstande svenskar lite sol. Vi behöver det.

Just nu är ju vädret i Stockholm iallafall schizofrent. Ena sekunden lyser solen med all sin kraft och jag springer in för att smörja in ansiktet med SPF för att sekunden efter sitta dyblöt i attackregn. Känns som jag är med i Sällskapsresan när familjen springer in och ut i fotoautomaten för att lyckas samla hela familjen på en och samma karta.

Och helt plötsligt minns man varför man åkte utomlands i juli.

Men nu glömmer vi det för solen sken iallafall på midsommar för ovanlighetens skull. Vi var hembjudna till Ananda och Stoffe på ”ön”. Som bebodda Lidingöborna säger.

Jag hade våfflat håret och kunde avgöra om jag kände mig fin eller passé. Råkade trycka på lite för mycket med våffeltången. Tycker lockarna är finast dagarna efter när de lagt sig lite.

Blev väldigt glad när två av mina kompisar dök upp i Adoore dagen till ära.

Malin övade på mammalivet. Hon ska nämligen poppa ut en unge i augusti så taggad på att få dela min mammaledighet med henne.

Hon slängde också ihop världens godaste marängtårta till efterrätt.

Harry är verkligen med på ett helt annat sätt nu. Hans ögon är så medvetna. Om jag ler till honom så ler han tillbaka. Jag tror faktiskt ingen har ”sett” mig så mycket som han ser mig. Han kollar verkligen mig så ärligt rakt i ögonen. Det bränner till i hjärtat varje gång och det känns som att han bara har ögon för mig i den stunden. Ballaste känslan jag varit med om.

Hade verkligen en perfekt midsommar. Alla har barn i typ samma ålder, det skiljer något år hit och dit.

Obligatorisk stolt familjebild.

Vår retroklänning är verkligen den som jag trivts bäst i senaste tiden. Den och riviera modellen. Mina bröst är ju som ni vet enorma och min mage är inte i närheten av att dra ihop sig så känner mig verkligen bekväm i dessa. Just nu känns det verkligen inte som att min mage bara ”kommer dra ihop sig”. Jag kommer nog få kämpa en del. Jag har inte fått några bristningar, men den är ganska go och fyllig.

Love you! Precis innan midnatt bar det av hemåt.

Lördagen bjöd också på pangväder så vi bestämde oss för att hoppa på båten till Fjäderholmarna. Egentligen skulle vi gå ut till Djurgården och äta lunch men traskade förbi båten i Nybrokajen och tänkte vad tusan vi drar ut.

Harry skötte sig exemplariskt så vi åt en långlunch på Rökeriet, tog en promenad runt den lilla ön, lapade lite sol innan det bar av hemåt. Älskar att Fjäderholmarna är så nära stan. Bara en halvtimme med båt och så är man rätt ute i Skärgårdsidyllen. Perfekt liten dagsutflykt för familjen.

11 kommentarer




16:42 | juli 5, 2020

En natt på Härringe Slott, Höga vagnar och Makeover!

Det känns som att tiden sedan Harry kom gått i ett – men också varit en evighet. Bloggen har verkligen kommit i skyundan. Men idag är första dagen på länge som jag känner hur mina axlar sjunkit och hur lugnet bara tynger ner min kropp i soffan.

Nu är jag tillbaka på riktigt – hej bloggen! Gud, vad längesedan vi hängde på riktigt som vanligt. Jag har haft en del jobb senaste tiden och det har varit svårt att få till allt med Harry. Så jag har bestämt mig för att skjuta fram en del saker och skala ner. Vill bara njuta av vår första sommar utan att få ångest över att jag inte hinner med.

Regnet smattrar utanför rutorna på landstället vi hyrt, som en lugnande hand som säger att det absolut inte finns något annat att göra än att ta det lugnt. Och på tvn rullar Crazy Riche Asians. De sista kompisarna har precis åkt hem från gårdagens festligheter. Igår hade vi nämligen överraskningskalas för Sara här ute. Men det tar vi om några dagar först måste vi verkligen komma ikapp i uppdateringen. Herregud, det känns som ett helt liv har hänt sedan vi snackade sist.

Får så många frågor om vad vi har för vagn. Vi har en Stokke Trailz. Vi valde den för att det var vagnen med högst liggdel. Eftersom jag är rätt lång så kändes de andra vagnar så låga för mig. Dessutom är den som klippt och skuren för en baglady som mig som älskar att frakta saker. Vad har jag gjort utan vagn hela mitt liv? Så himla gött att bara kunna sula under allting under. Också livsfarligt, ska bli spännande att se vad man kommer hitta där under om någon månad eller så. En gång hittade jag en ett år gammal bearnaisesås i min handväska, haha.

Tänkte att jag kan göra ett inlägg om Harrys favoritprylar till er som frågat. Jag har precis köpt en maskin som man sätter på vagnen så den skakar – en riktig burrande hjälte.

Okej, nu kastar vi oss tillbaka. Sorry, för det blir lite fördröjning ska kötta på de här dagarna så vi hamnar i nutid.

En helg checkade vi in på Härringe Slott med Freddie som jag har Adoore med. Han och jag hade först genomgång av Q1 och Q2 och pratade lite om vår framtid innan vi anslöt till resten av gänget vid poolen Lorpan, Harry och Sofia. Tycker det är så kul att ha Adoore att diskutera med Markus, även om det är min baby så är han så involverad i vår resa.

Härringe slott måste ju ha en av Sveriges största pooler.

Traskade ner till vattnet där Freddie bokat bastun.

Killarna badade och bastade medan jag, Sofia och Harry satt i kvällssolen och kollade på. Levt i de här godbitarna från Rayban i vår. En lite mer feminin modell.

Wow, den här våren och försommaren har verkligen skämt bort oss med pangväder. Hoppas det håller i sig hela sommaren ut, även om vi är inne i en liten dipp just nu.

 

Sen var det dags för middag. En av de klänningarna som jag känner mig som absolut finast i just nu med min ”nya” kropp är vår riviera modell från Adoore. (reklamlänk) Har verkligen problem med att komma överens med mina nya bomber till bröst, kommer nämligen inte i några kläder för tillfället. Jag vet det är bara kläder, men känner mig liksom lite lost. Jaja, det är ju bara en kort period i livet som man är en vandrande mjölkmaskin.

Du bara växer och växer. Snart kommer du ha växt om mig.

Vi har lunchat med Mira på Kungsholmen. Närmare bestämt på Mälarpaveljongen. Jäklar, vad god deras rödtunga var! Prova den!

Puck har varit hos frisören för en liten renovering. Hennes tovor blir lätt som ull, som Petra som driver Epicdog salong är en mästare att få ut.

Jag har myst järnet i sängen med mina två små barn.

Nu ska jag preppa loss med inlägg till imorgon! Hoppas ni har en fin söndag!

10 kommentarer