Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23:43 | september 16, 2020

Power of a Positive Mind

Något som är så fint (och samtidigt frustrerande) med barn är att du aldrig kan planera din tid. Du måste helt enkelt bara acceptera situationen och vara i nuet. Det är sällan man gör ingenting på samma sätt som när man försöker natta sitt barn. Senaste veckan har det varit väldigt långa natta timmar. Tror han är inne i något som kallas 4 months sleep regression eller så håller han på att få tänder. Något är det som spökar iallafall. Tycker så synd om honom när han inte kommer till ro. Det är som de säger: sömn föder sömn.

Känner mig ibland som en urvriden trasa, är helt slut. Det är tungt med jobb när man har flera sömnlösa nätter i bagaget.

Men som alla föräldrar säger: ”det är en fas, det är en fas, det är en fas”. Han är iallafall en riktigt glad skit mellan varven och det gör ju vad som helst överkomligt. Ibland kommer jag på mig själv bara stå och tvångsle framför spegeln efter att jag lyssnade på Shawn Achor som är professor i lycka/happiness. Så festligt. Ni måste lyssna på hans snack med Oprah i hennes podd Super Soul Sunday. Lova mig att ni lyssnar på hans avsnitt det är så varmt, inbjudande, lärorikt och mysigt.

Jag är ju lätt besatt av Oprah, älskar hennes podd. Man blir alldeles varm i hjärtat av hennes avsnitt.

Lyssna på Brene Brown (hon har spelat in flera med henne).
Lyssna på Amy Schumer.

Tur att man föddes med galet mycket energi och amninghormoner som bara spritter i kroppen. Funderar dock på att sluta amma snart eller bara amma på kvällen, natten och morgonen. Han är typ inte intresserad längre och kommer inte till ro. Att amma Harry dagtid är som att självmant ställa upp som en slagpåse, du måste liksom parera hans små tassar när han vevar på festligare än man själv gjorde i sin ungdom till DJ Gigi d Agostino – In my Mind. Vi får se vi tar det som det kommer.

 

10 kommentarer



21:33 | augusti 31, 2020

LÄR KÄNNA HARRY


Men gud Harry är lite arg på mig eftersom jag bloggat betydligt mindre än vanligt eftersom det varit så mycket med Adoore senaste tiden. Han känner att han förlorar viktig tid i rampljuset när mamma inte hinner med.

Så han viskade i mitt öra att nu ska ni minsann få höra!

Harry Ulf Anders Tungården är en stadig pjäs på 3,5 månad. Egentligen har han inget namn för hans föräldrar har varit så slarviga och glömt skicka in pappret och när man passerat tre månader blir man bara tilldelad vilket namn som helst. Spännande tycker Harry för han undrar vad tusan hans riktiga tilltalsnamn är för tillfället. Dock har de äntligen tagit sitt förnuft till fånga och skrivit ut nya lappar.

Hans barr är fortfarande strawberry blonde, det är verkligen orange i vissa ljus och ögonen lysande blå. Både jag och Markus har gröna ögon så vi får se om han fortsätter vara en oäkting när han passerat ett år. Precis som mig behöver Harpan ständig aktivering och röjer runt i sitt babygym på golvet som att det inte finns någon morgondag. Han snurrar runt snabbare än Usain Bolt. Jag tror Harry hade älskat att gå på rave då hans ögon skinner upp som solen så fort han får span på tvn i periferin. Hans blick skriker att han är full i fan. Tror lilleman kommer bli busigare än de busigaste. Trots hans ringa ålder kan hans skratt fylla ett helt rum och det rycker i hans smilgrop konstant. Han har precis upptäckt sin tunga och jobbar stenhårt på att bli en av medlemmarna i Kiss då den konstant härjar loss utanför munnen. Harry har precis börjat tycka att Puck är otroligt intressant. Medan Puck jobbar stenhårt på att slicka i sig Harrys spyor som flyger kors och tvärs över hemmet. Hon vakar som en hök över honom och sviker sällan hans sida.

Harpan bänkar numera 68 i kläder. Vilket hans moder nyligen lärde sig stod för 68 cm. Jajamän, ibland trillar inte alltid poletten ner, haha. Hans uberstarka små krabbtassar har ryckt av både extensions och örhängen. Då han krampaktigt vägrar släppa taget när han väl fått tag i något att hålla i. Han vaknar ofta upp av sin egna fis och brister ut i ett leende, äpplet faller inte långt från trädet, haha.

Kärt barn har många namn. Vi valde ju Harry för det var kort och svårt att komma på roliga smeknamn på men redan nu går han under: Harpan, Harpansson, Harrysson Ford, Hadji, Lilleman, Harpunen, Burre. Listan kan göras lång.

Att äta är en stor del av Harrys liv. Han tar flaskan som en kung och älskar tutte likväl som ersättning. Tycker han blev en betydligt gladare bebis sedan han fick lite ersättning på kvällen. Däremot tycker han nappen är för losers och spottar till min förtvivlan ut den som det vore lava. Att spy till höger och vänster är en stor del av Harrys liv. Favoritsysselsättning för tillfället är att stå upp och härma mamma och pappas roliga ansiktsuttryck. Ligga och kolla på sitt blinkande bi eller bli buren och spana in sig själv i spegeln (precis som sin mamma). Han vill inte vara för länge i samma ”position/station” utan kräver ständig ny underhållning vid vakna timmar. Han älskar fortfarande sin stol från 4moms och sussar sött i den många timmar om dygnet. Om det var mina bäst spenderade 3000 kronor någonsin? Tror nästan ni kan höra hela mina kropps rungande JAAAAAAAAAA! Innan sov han aldrig lika långa pass i stöpet utan vaknade hela tiden av sig själv, men i stolen ligger han helt knockad och vaknar när han redo.

Han är rätt lösaktig och tjänar alla möjliga famnar utan krusedull – och bjuder även främlingar på brännande leenden. En riktigt glad skit med andra ord. Ibland kastar han in handduken och har riktiga pissdagar. Jag förstår honom, vem fan orkar vara trevlig hela tiden? Men det beteendet hör till ovanligheterna numera. Dock har jag lärt mig att inget är för evigt när det gäller bebisar. Det är som ett passionerat stormigt förhållande där man lever för stunden.

Många i hans omgivning tycker han är slående lik sin far Markus. Han kan väl hålla med i viss mån men tycker att det är viktigt att understryka att han är sin egen person och ingen lookalike. Men han kan absolut se den slående likheten.

Pucken ligger alltid som en kringla bredvid Harry. Bästa storasystern i världen.

Harry diggar verkligen att stå upp. Sitta är inget han har tid med, då blir han asförbannad.

Harpan älskar sin morbror Ludde som han hängt loss med ibland när jag haft möten.

Vi övar ofta på att posera coolt i spegeln.

Att assistera på kontoret är en favoritsyssla i lagom dos.

16 kommentarer



07:59 | augusti 7, 2020

Fösta träningspassen!

Nu är jag igång igen med träningen – och det känns så förbannat bra. Herregud, från corona fram tills nu så känns det som jag knappt rört mig. Hade en bild framför mig att jag skulle gå milslånga promenader med barnvagnen, men eftersom Harry inte direkt varit ett fan så har det blivit kortare svängar. Vi har ju problemet med mitt skrev, så vill inte bära honom för långt i selen, då det känns som det tynger ner. Harpan bänkar ju snart 7 kg och är 64 cm. Barnmorskan på BVC (där man kollar upp sin bebis) sa raskt efter hon vägt honom sist: ”De tappar ofta ganska mycket i vikt så fort de börjar att gå”. Ja, Harry lever ju som mig senaste månaderna blir buren vart han än ska, haha.

Jag har börjat träna med Fannie och ett gäng kompisar där en del också fått barn nyligen. Så bra att man kan ta med kidsen på passen. Fannie som jag tränat med i alla år är ju även utbildad i mammaträning, dessutom är hon inte bara PT utan världens bästa barnvakt så man kan kötta på under träningen.

Nu ska jag inte snacka ner min kropp. Men fick faktiskt en chock för några dagar sedan när jag såg mig i spegeln, alltså inte viktmässigt för jag fattar att jag ploppat ut ett barn. Men jag har fått så mycket celluliter liksom mitt på framsida lår, riktig apelsinhud. Det kändes som det kom från en dag till en annan. Så jag började googla apelsinhud och tydligen kan det komma i samma veva som när man är gravid och ammar för man får sådana hormonella rubbningar. För mig kom det nu under amningen. Så nu ska jag börja balja i mig vatten, tror jag druckit betydligt för lite. Man ska tydligen hälla i sig vatten när man ammar. Det ger säkert med sig nu när jag börjar röra på mig igen. Och är säkert en kombination av dålig kost, amning och för lite motion. Anyway, hade blivit en hel vandrande apelsin för dig Harpan!

Jag var ju på en återkontroll hos barnmorskan och hon sa att allt läkt toppen i övrigt. Att köttis inte var ett framfall och att det där skulle ge med sig om några månader så jag håller tummarna för att ballongen snart är ett minne blott. Sedan höll hon ett PT-pass med min fiffi. Yes, två fingrar upp och så fick jag göra olika knipövningar och räkna till fem långsamt på varje ”lyft”. Hon sa även att de bästa knipövningar görs efter sex, för då är musklerna redan på G. Så istället för att springa på toa eller vad man nu gör så ska man ligga kvar i 20 minuter och köra lite cirkelträning med fiffi. Japp, så då vet ni också om det lilla tipset när ni fått barn och bestämmer er för att hoppa upp på hästen igen när det nu blir.

Att komma igång med träningen är alltid lite läskigt när man helt lagt ner helt. Det känns nästan som att man ska börja i skolan för första gången, skräckblandad förtjusning innan man är igång igen.

Hur sjukt Harpan somnade i Fannies famn under passet?

Hej gänget!

13 kommentarer



10:04 | juli 18, 2020

Kroppen efter förlossningen!

Ärlig Q & A om förlossningen. 

Hola gänget!

Det blev en liten paus här inne igen. Sorry, har haft lite annat jobb som dykt upp mitt i allt. Harry är verkligen inne i en period då han måste sitta slickad på någon av oss som en blodigel så all tid går åt att underhålla lillemannen så han är happy. Insett att bebisar verkligen lider av någon form av schizofreni så här i början eller kanske hela tonåren när jag tänker tillbaka på mitt egna beteende. Ena dagen ville man vara hiphoppare för man var kär i en kille som gillade 2pac för att sekunden efter försöka tjata till sig en märkeströja för då ville man vara minibrat.

Det som var kul igår behöver inte vara roande idag. Ibland känns det som att man är någon form av PT instruktör, fast utan den bestämmande makten (den är såklart Harrys). Jag springer bara runt och bygger upp olika övningar och stationer, haha.

Iallafall jag hoppas ni har det bra mitt i semestern! Äntligen känns det iallafall som sommar igen. Det har varit mycket kompisbesök här ute och idag får vi fin främmande och ska ha italiensk fest hela dagen för några som var med oss i Toscana föra året.

Har ni sett mina två sista videos för Libero? Jag kommer verkligen sakna det här formatet. Ska försöka komma igång med mina egna vloggar i höst. Det har varit så bra med Libero för då har man haft press på sig att leverera material.

Jag vill absolut inte bidra till någon kroppfixering, snarare tvärtom. Nu har det gått åtta veckor, men jag känner mig fortfarande gravid. Eller putet där nere är liksom kvar. När det går som en båge från fiffi upp till magen. Jag kommer liksom på mig själv stå och ta på magen som jag gjorde i början av graviditeten. Inte konstigt att en tjej kom fram på en fest och sa:

”Grattis! När är ditt due date?”

Jag trodde jag skulle känna mig mer brydd. Men helt ärligt så har jag aldrig tänkt så lite på min kropp. Jag är så jävla tacksam att den ploppat ut ett barn. Det är typ behändigt med kulan, haha. För då kan man glida runt och bära Harry på kistan som ett stöd. Men ska börja med mina mammamage övningar nu, så jag kan börja träna på riktigt i höst. Skulle börjat för längesedan men liksom inte fått tid eller kommit till skott.

11 kommentarer




19:51 | juli 12, 2020

Mamma tankar…

Att ha en nyfödd kan jämföras med att sitta på en hetsig middag där alla har lite för mycket att säga och du aldrig lyckas få en syl i vädret. Någon börjar prata om ett ämne och du har världens roligaste anekdot från ditt eget liv att berätta. Du är så ivrig att det bubblar i dig för din historia är så bra. Alla måste höra. Men varje gång du försöker höja din röst och påbörja din mening om ditt svindlande äventyr så blir du avbruten.

”En gång när jag …”

Nu då.

”En gång när jag…”

Nu då.

Några tittar medlidande på dig. Och försöker genom tystnad göra rum för dig. Men de andra i gruppen har inte hört och fortsätter prata högt över bordet åt kors och tvärts.

Tillslut sätter någon ner foten och utbrister:

”Nu är det faktiskt Petras tur att berätta”

Hela bordet tystnar, alla blickar riktas mot dig. Det sorlande bordet är plötsligt knäpptyst. Men då är magin borta. Avbrottet blir för abrupt. Ditt ögonblick för stort.

Och du säger:

”Äsch, det var inget”.

Det jag ville säga genom en konstig metafor är att ibland känns det som du aldrig kommer till skott med saker. Du försöker och krigar men det är som att du är med i en dröm där allting går i slowmotion. Du försöker springa men du kommer aldrig iväg. Huvudet kämpar, men det är som att du fastnat i sankmark och varje steg drar dig tillbaka som en PT som håller emot med ett gummiband.

Av med bärselen, på med bärselen, amma, byta blöja.

Okej, men nu då.

Nej, okej då försöker vi med vagnen.

Inte det heller.

På med bärselen.

Samtidigt som du försöker uträtta det där du ska uträtta som normalt tar en timme, men som nu tagit hela dagen och fortfarande inte är klart.

Tills jag nu ödmjukt bara handlöst släppt alla måsten och helt kapitulerat inför ”uppgifterna”. Försökt sudda ut alla ”måste göras nu på momangen” och bara landat i att det kommer ta tid. Det måste inte göras nu och bara sänkt axlarna några centimeter. Det blir som det blir, det måste inte bli perfekt.

Harry är nämligen inget fan av att sova i sin vagn. Han vill konstant vara på oss, i sin bärsele eller i sin babysitter, men den måste du gunga med foten. Gud nåde dig om du slutar, det känner han av direkt, haha. Det här med att alla säger att bebisar sover hela dagarna? Det är inte vår son det. Däremot sover han ganska bra på nätterna så jag ska absolut inte klaga. Och överlag är han en ganska glad prick om du ständigt är i rörelse.

Jag har inga problem med att glassa runt med honom i bärselen (som man har på magen) men min köttballong tycker det är mindre kul. Jag märker att det inte är bra för mitt pågående problem med mitt skrev efter förlossningen. Det blir för tungt. Jag ska på återbesök hos barnmorskan på tisdag. Är faktiskt så nervös för vad de kommer att säga. Jag kniper och kniper – men inte fan hjälper det. Är det någon som haft en liknande ”förlossningsskada”? Blev det bättre? Hur lång tid tog det? Drömmer typ mardrömmar om ordet: ”Kniiiiiiiiiiiiiiiiiiip”.

När man får 30 minuter för sig själv är det så mycket som ska hinnas med. Gah, det är nästan som att man springer runt i cirklar för man inte vet vad man ska prioritera. Ska jag turbospringa in i duschen och tvätta håret (för det var en vecka sedan)? Uppdatera bloggen? Fixa något med Adoore? Hänga upp alla kläder som ligger på golvet? Slänga in en tvätt? När man egentligen helst av allt bara vill luta sig tillbaka i en stol, slänga upp fossingarna på bordet och hälla upp ett glas vin och göra prick ingenting.

Har ni sett en sötare mjukiskorv? Jag har medvetet köpt alldeles för stora kläder för Harry så han kan växa i dem så de får längre livslängd. Jag har använt hans shorts som långbrallor typ, haha. Tänker att de kommer sitta perfekt som shorts i slutet på sommaren – 2 för 1 liksom.

Haha, fast den här var väl kanske aningen för stor då halva benet var tvunget att vikas upp.

Jag har lunchat med mitt urgulliga gudbarn och hans lika gulliga mamma. Vi åt på glashuset som ligger precis vid vattnet på andra sidan Strandvägen.

Hur kan man vara så söt? Man får ju ont i tänderna av den här godbiten! Tror det kommer att bli ruggit svårt att säga nej till de här stora glittrande tefatsögonen.

Var en sväng på en kompis landställe. Harry myste loss i Idas famn.

Är en mästare på att glömma skötväskan så det har blivit en del panikköp.

Något som konsumeras i en rasande fart för tillfället är SNACKS. Jag har helt tappat det – godis, läsk och bullar. JAG KAN INTE LÄGGA BAND PÅ MIG SJÄLV. Är så hungrig och sugen på saker konstant. Är nog en kombination av mindre sömn och amningen. Känns som jag gått och blivit sockerberoende på en riktigt osund nivå. Finns det inte snacks så pysslar jag ihop det närmsta jag kan komma, häromdagen smällde jag en påse dessertkex med fikonmarmelad, utan ost. Min magsäck är som Hermines hemliga väska i Harry Potter, den sväljer vad som helst – det finns inget stopp för hur mycket den kan hantera.

En kväll åt vi middag på Un Poco som ligger ett stenkast från vår lägenhet.

Dagen till ära hade Harpan på sig sin favoritdräkt från Mini Rodini.

Vi ropade in deras salsicciapasta som var utsökt. Dessvärre hade jag helt förträngt att starka saker minsann inte alls går an samtidigt som jag ammar. Dagen efter var det gråtfest hemma. Kände mig som väldens sämsta mamma som förgiftat Harrys stackars lilla kista. Det misstaget gör jag inte om i första taget.

40 kommentarer