11:40 | augusti 7, 2018
Ett dygn på Fejan Outdoors.
I söndags packade jag, Mira, Linn, Joanna och Sara oss in i bilen för att rulla mot Norrtälje. Väl framme väntade en ribbåt som tog oss sista biten ut till Fejan Outdoors. En liten oas i Stockholms ytterskärgård, där du både kan paddla kajak, ta en fika eller övernatta i deras canvastält. David startade Fejan Outdoors efter att han varit nära på att dö av en elstöt och fick en uppenbarelse, sa upp sig från sitt tv-jobb och flyttade ut heltid till skärgården nära hans familjelandställe.
Jag, Sara och Joanna fick familjetältet längst inne i skogsdungen med en dubbelsäng och två singelbäddar.
Vi lyckades verkligen få lite av allt den här söndagen. För på vägen ut med ribbåten öppnade himlen sig och sedan började de här minst sagt arga molnen närma sig ön. Har nog aldrig sett en mer dramatisk himmel, så vackert.
Så vi drog på oss värmande kläder, mös ner oss på verandan, beställde in våfflor och blickade ut över regnet.
Det var ingen dålig våffelmeny vi gick till mötes – vaniljglass, banan och chokladsås toppat med torkade mandlar.
Klassikern.
Det var Mode Cold Brew som hade bjudit in oss till det här magiska dygnet. Alltså kallbryggt kaffe, helt utan tillsatser eller socker. Sean som grundande drycken startade Mode efter att ha spenderat mycket tid i LA och blivit frälst av kallbryggt kaffe. Sedan började han fundera varför det inte fanns några ”uppiggnande” drycker i Sverige utan massa kemikalier eller socker – och på den vägen är det. Vi fick prova deras nya smak med karamel som var löjligt god. Jag föredrar att addera lite havremjölk till kaffet.
Jag ropade in en matig skagen våffla.
Efter regn kommer solsken. Vilken avslutning på Prideveckan, en dubbel regnbåge, det måste betyda något. Aldrig sett en dubbelregnbåge under hela min livstid.
När håret hade torkat, traskade vi bort på klipporna och gjorde oss hemmastadda.
Tillbaka till verandan. 500 spänn till den som slickar under mina fötter, haha.
Så häftigt att vädret kan förändras så snabbt. På eftermiddagen sprack det upp och solen tittade fram.
Vi lagade mat tillsammans utomhus.
Vilken idyll, hade kunnat hänga kvar där och sänka stressnivån minst en vecka till.
Vi är ett riktigt småätargäng. Jag kallar Fingal för krafsaren, för hon krafsar alltid fram något ur sin handväska – bars, nötter, små förpackningar med jordnötssmör, tuggummi, läkerol.
Jag har en dålig ovana och äter ofta upp en fjärdedel av middagen samtidigt som jag lagar den.
Sedan padlade vi ut i solnedgången på en liten guidad tur.
Okej, kanotsemester nästa. Lugnet som infinner sig när man padlar runt mellan öarna i en brännande solnedgång. När vi kom tillbaka in till land så tog jag ett litet kvällsdopp och sedan fick vi en värmande kopp varm choklad. Sedan gjorde Sean espressotinis till oss på Mode.
På morgonen fick man frukosten levererad till tältet. Vi bestämde oss för en gemensam frukost på Linn och Miras terass.
Med massa nya intryck och skratt i bagaget var det dags att bege sig hemåt och in mot stadspulsen igen. Det var första, men inte sista gången jag övernattade där. Är så tacksam för det här dygnet och allt jag får vara med om livet. Längtan efter ett eget litet landställe minskade inte direkt efter de här 24 timmarna i skärgården.
10:00 | juli 10, 2018
Lunch bland vinrankorna, boule i solnedgången och sista middagen med gänget.
Sista dagen på Villa la Madonna och med gänget avslutades med flaggan i topp. Vi hade nämligen bokat in en lunch bland vinrankorna.
Jag hade på mig vår kjol från Adoore, väska Gult Caia, Örhängen Mango och solglasögon från Céline.
När folk säger ja till varandra på Villa la Madonna så brukar de göra de precis på denna plätt. En av servitörerna på hotellet, Giorgio har faktiskt börjat viga folk. Josh på bilden är deras sommelier. En av de största anledningarna till att jag gillar mindre hotell är att man nästan blir vän med alla anställda.
Sedan började det regna in rätter, en efter en. Först ut var grillad bläckfisk.
Tortellini med ett täcke av parmesan till förrätt. Man hade ju vidgat sin magsäck några centimeter när man kom hem. Inte varje dag man äter pasta till förrätt både lunch och middag, haha.
Varmrätten var panerad kalv.
Efterrätten smakade precis som en nogger, den bara smälte i munnen. Ni vet den gamla 90-tals glassen.
Sedan rullade hela gänget några meter tillbaka för att samla kraft för att få i sig middag och orka med kvällens boule turnering.
Ida hade lånat mitt kit från NA-KD kvällen till ära.
Efter att ha spolat av mig solkräm, finns det något värre än att vara kladdig? Avskyr att smörja in mig, till skillnad från Ida som gärna doppar hela kroppen i den fetaste body buttern hon kan få tag på. Så knackade jag på granen och gick lös i Saras garderob. Lyckades lägga beslag på den här ”bordsduken” från For Love and Lemons. Den där bh:n har jag haft nästan varje dag hela våren och sommaren – perfekt att ha under genomskinliga plagg för den ser mer ut som en topp än underkläder. Men olyckligtvis kom den bort på semestern.
De matchande vinhaggorna styrde sina steg mot bouleplan med färdproviant.
Vilken briljant sport – noll ansträngning, men jävligt kul. Vet inte hur det kommer sig men har spelat löjligt mycket boule senaste månaden. Snittat minst en boulematch i veckan. I helgen blev det tre.
Markus har en dold talang, han kan jonglera på massa olika sätt och vis. Om jag inte berättar historien fel så gick han både på gymnastik och cirkuskurs när han var liten, haha. Har ni någon dold talang? Jag fick den frågan och började fundera, men kom inte på något då sa min kompis att du kan väl stoppa hela näven i munnen, det ser ut som det. Så jag provade – och mycket riktigt det gick. Kanske inte lika festligt som att jonglera med boulebollar, måste fila lite på min begåvning och komma på en ny oväntad förmåga.
Sedan väntade en till magisk matupplevelse. En av de bästa förrätterna på Villa la Madonna enligt mig är den här kalla tomatsoppan med mozzarella och pesto.
Jajamän, nu har vi nog avverkat alla dagar på det här underbara stället. Det var första, men förhoppningsvis inte sista gången jag checkade in där. Jag hade velat åka dit under tryffelveckorna någon höst.
Missade ni bilderna från första dagarna kan ni se de inläggen här, här och här!
06:30 | juli 4, 2018
Picknick bland vinrankorna, Svalkande dopp och Beer Pong på liv och död.
Hallå hoff poff så är vi i Italien igen. Tänk om man bara kunde kasta sig genom soliga ögonblicket i livet som man kan i bloggen. Nåväl en av dagarna bestämde vi oss för att ge oss ut på picknick bland alla vinrankor. Jag slängde på mig min mest italienska stass innan avfärd.
Alla fick varsin ryggsäck packad med färdproviant, mest vin – och en macka, haha. Så som sig bör i italien.
Sedan drog vi iväg på hojarna. Eftersom jag, Sara och Ida hade avverkat två morgonpromenader hade vi stenkoll på läget.
Japp, vi hittade ett litet krypin under ett träd i skuggan med helt okej lunchvy.
Ska fantisera om den här lunchen när jag drar i mig en trött sallad framför datorn på kontoret i januari.
Danijel fick smeknamnet Smokey Murra under semestern. Jag älskar ju att dela ut smeknamn till höger och vänster, stackars Markus han kommer snart inte veta vad han heter. Men ni vet vad dem säger: ”Kärt barn har många namn”.
Sedan var det dags att trampa tillbaka förbi små söta hus och vingårdar.
I vissa backar fick man dispans från sadeln.
Det tog inte många sekunder efter hemfärd innan hela gänget kastade sig i den svalkande poolen.
Sen var det dags för…. finkläder igen. Så himla mysigt att göra sig lite fina för varandra på semestern.
Ingen levande själ kom undan min obligatoriska parfotograferingen aftonen till ära.
Inte ens jag själv. Eller okej, jag tvingade snarare någon att ta en bild på mig och Lorpan. Så många som frågat om kittet jag har på mig. Jag fick låna det av Sara, som i sin tur hade fått låna det på RMPR (ett presskontor). Tror bestämt att det kommer in till hösten. Lyllos oss – jag vill nämligen också lägga vantarna på det. Så bra ha set, kommer fungera år efter år.
Beerpong på liv och död stod på schemat. Eller det kändes som det just då iallafall. Det var faktiskt ruggigt jämt.
Sara visade sig nämligen vara en jävel på att få grabbarna att halsa bärs.
Vet inte riktigt om min insats tar sig till historieböckerna.
Spänt läge, haha.
Hello hottie. Solnedgångarna där går inte av för hackor.
Där är hon ju min pangtjej!
Därefter väntade en välförtjänt brakmiddag. Med en pistol mot pannan skulle jag välja det italienska köket – om jag nu vore tvungen att avstå från all annan mat framöver. Hmm… eller skulle jag välja asian fusion. Okej, helst av allt hade jag kunnat tänka mig en mix av dessa. Nu vet jag, asian fusion måndag till fredag, sedan köttar jag på med italienskt på helgerna. Eller okej obligatorisk tikka masala på söndagar, det har blivit en tradition och man gillar ju inte att rucka på vanor.
06:30 | juli 2, 2018
Villa la Madonna: Poolhäng, Matchat Bordsduksmode och Pasta när den är som bäst.
Nu kastar vi oss tillbaka till lata dagar på Villa la Madonna. Andra dagen i paradiset startade med en löprunda för oss damer innan hela gänget begav sig till poolen.
Kommer man någonsin växa upp? Jag tror inte det. Jag, Lorpan och Sara hade planerat Danijels fall i detalj. Vi skulle ta en ”fin” bild sedan skulle Markus gå till attack. Vederbörande var dessvärre olyckligt medvetande om vad som väntade.
Sedan hoppades vi också i. Varför är det så härligt att bära runt folk i poolen? Brukar ofta bära runt Lopran som mitt lilla barn mot hans motvilja och förfäran.
Lite lätt solkyssta, haha.
Villa la Madonnas i särklass bästa solspot precis i trappan ner till poolen. Det bästa jag vet är att ha halva kroppen nerkyld och andra halvan varmt. När jag var liten fyllde jag alltid bara vattnet femton centimeter med skållhett vatten innan jag till min pappas förtvivlande tömde badkaret och började om proceduren. Innan jag förstod att det inte var speciellt miljövänligt eller ekonomiskt försvarbart.
Det spelades backgammon. Har inte riktigt fått pli på det än, inte lärt mig alla smarta drag och rätt tankesätt – men skam den som ger sig. Ska jobba på mina skills i Marbella.
Sedan slog klockan äntligen apertivo. Jag svidade om till mitt nya favoritkit från Ganni, sedan bänkade jag och Ida oss på första parkett för att kunna norpa åt oss de bästa små pizzabitarna.
Love you!
Älskar den här lilla baren. Om jag någonsin har råd eller äran att äga ett litet landställe ska göra en copy paste pch bygga upp en liten solig bar liknande denna.
Sedan gjorde Sara entré och vi skrattade åt alla lyckats klä sig som ett gäng italienska bordsdukar aftonen till ära. Hon hade på sig en blåsa från For Love and Lemons som hade fått låna med sig som jag sedan baxade en kväll.
Det var såklart tvungen att dokumenteras.
Japp, ni vet rutinen nu. Dags att vidga magsäcken ytterligare.
Så festligt med fyra, nästan sex rätter om man räknar med apertivon. Älskar att äta läääääääänge. Först börjar man med en minirätt i storlek av en tugga. Sedan kommer ”primi”, förrätten som oftast då består av en pasta av eget val. Jag valde tryffelpastan.
Vet inte hur många kvällar Markus beställde in carbonaran. Fullt förståeligt då den var ljuvlig och riktigt krämig precis som man vill ha den. Jag önskar att jag hade kunnat packa ner en hem till Linn. Det bästa hon vet är nämligen carbonara, lättare sagt än gjort.
Hallelujah för det här vinet, Langhe Nebbiolo.
Danijel bad köket överraska honom med valfri varmrätt. Så här glad blev han över deras val.
Sedan rörde vi oss tillbaka till ursprungslocation och avnjöt det sista glaset ute på terassen.
Det här inlägget innehåller reklamlänkar
12:09 | juni 27, 2018
Första dygnet på Villa la Madonna, Förföriska kolhydrater och Vackra kärleksöden.
I söndags packade vi in oss i bilen igen för att köra en och halv timme till semestern höjdpunkt Villa la Madonna. Jag, Markus, Sara och Danijel spenderade en kväll här förra året (läs blogginlägget om vår kväll på Villa La Madonna här) och blev lika hänförda som resten av resenärerna som besökt den lilla oasen beläggen mitt bland vinrankorna i Piemonte. Ett boutique hotell med detaljer i fokus där varje rum ser annorlunda ut.
Jag tror att de mesta av inredningen är loppisfynd från marknader i Piemonte, vilket gör det ännu mer charmigt och gemytligt.
Vi anlände perfekt i lunchtid och bänkade oss på terassen.
Kolhydrater när de är som bäst dränkta i ost och olja. Topp ett godaste lasangerna jag tacksamt fått förtära.
Efter lunchen la vi oss raklånga vid vattenhålet för att vila bort våra synder.
Efter poolhäng kastade vi oss in i duschen, vissa blev så här tjusiga. Sara hade på sin en fruktig blåsa från For Love and Lemons, såg att den var på rea nu – finns här klick!
Sedan traskade vi med bestämda steg mot apertivon eller fördrinken som vi säger på svenska. Både jag och Ida var dressade i Adoore aftonen till ära. Sista leveransen har precis kommit i shopen och kan nu leveras direkt, sedan är den slutsåld.
Ni hittar min maxiklänning här och Idas safarierna klänning här!
Tycker vår långa maxiklänning faller så fint när man går, det är sådan tyngd i plagget. Älskar att den fungerar lika bra till sandaler som högklackat och smiter åt precis där man vill i midjan.
Övade bröllopsposer ner till restaurangen.
Jag måste nog säga att man blir lite mer förälskad på det här stället, alla bekymmer bara rinner av en och lämnas i farstun så fort man får nycklarna till sitt rum. Axlarna sjunker och man andas ut. Jag har ju en tendens att alltid vilja göra så mycket saker på semestern, men här är man bara. Och slår rastlösheten till kan man cykla iväg på picknick, spela pingis, boule, rida, yoga eller sticka iväg på en vinprovning.
Klockan 18.30 slår klockan apertivo, då är det fritt fram att kasta i sig över delikata ostar, minipizzor och fluffiga focaccias som man skölja ner med bubblor eller rödpang.
Sedan slår mig sig ner på terassen och avnjuter hela kalset.
Därefter förflyttar man sig ytterligare några meter bort till restaurangen. Vi har valt till middagspaket vilket betyder 4-rätters eller så får man plocka fritt från menyn.
Men avslutningsvis en sista kärleksbild på mitt favoritpar. Tänk att jag kanske blir släkt med båda inom en snar framtid (ingen stress Graanen), bästa släkten. Haha, har skrivit det förr, men det tål att upprepas att det faktiskt var jag som parade ihop dessa turturduvor en gång i tiden. Min största bragd i livet.
Först försökte jag sammanstråla dessa själar i ett tappert försök januari 2012, som dessvärre slutade i ett krossat hjärta för min kusins räkning. Men i slutet på februari 2016 hade fröken kommit på helt andra tankar och föll handlöst för min fantastiska kusin som hon då fick jaga men idag stolt kan kalla sin pojkvän.
Så fint ändå – det där med kärleksöden <3