Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:04 | juli 18, 2020

Kroppen efter förlossningen!

Ärlig Q & A om förlossningen. 

Hola gänget!

Det blev en liten paus här inne igen. Sorry, har haft lite annat jobb som dykt upp mitt i allt. Harry är verkligen inne i en period då han måste sitta slickad på någon av oss som en blodigel så all tid går åt att underhålla lillemannen så han är happy. Insett att bebisar verkligen lider av någon form av schizofreni så här i början eller kanske hela tonåren när jag tänker tillbaka på mitt egna beteende. Ena dagen ville man vara hiphoppare för man var kär i en kille som gillade 2pac för att sekunden efter försöka tjata till sig en märkeströja för då ville man vara minibrat.

Det som var kul igår behöver inte vara roande idag. Ibland känns det som att man är någon form av PT instruktör, fast utan den bestämmande makten (den är såklart Harrys). Jag springer bara runt och bygger upp olika övningar och stationer, haha.

Iallafall jag hoppas ni har det bra mitt i semestern! Äntligen känns det iallafall som sommar igen. Det har varit mycket kompisbesök här ute och idag får vi fin främmande och ska ha italiensk fest hela dagen för några som var med oss i Toscana föra året.

Har ni sett mina två sista videos för Libero? Jag kommer verkligen sakna det här formatet. Ska försöka komma igång med mina egna vloggar i höst. Det har varit så bra med Libero för då har man haft press på sig att leverera material.

Jag vill absolut inte bidra till någon kroppfixering, snarare tvärtom. Nu har det gått åtta veckor, men jag känner mig fortfarande gravid. Eller putet där nere är liksom kvar. När det går som en båge från fiffi upp till magen. Jag kommer liksom på mig själv stå och ta på magen som jag gjorde i början av graviditeten. Inte konstigt att en tjej kom fram på en fest och sa:

”Grattis! När är ditt due date?”

Jag trodde jag skulle känna mig mer brydd. Men helt ärligt så har jag aldrig tänkt så lite på min kropp. Jag är så jävla tacksam att den ploppat ut ett barn. Det är typ behändigt med kulan, haha. För då kan man glida runt och bära Harry på kistan som ett stöd. Men ska börja med mina mammamage övningar nu, så jag kan börja träna på riktigt i höst. Skulle börjat för längesedan men liksom inte fått tid eller kommit till skott.

12 kommentarer



19:51 | juli 12, 2020

Mamma tankar…

Att ha en nyfödd kan jämföras med att sitta på en hetsig middag där alla har lite för mycket att säga och du aldrig lyckas få en syl i vädret. Någon börjar prata om ett ämne och du har världens roligaste anekdot från ditt eget liv att berätta. Du är så ivrig att det bubblar i dig för din historia är så bra. Alla måste höra. Men varje gång du försöker höja din röst och påbörja din mening om ditt svindlande äventyr så blir du avbruten.

”En gång när jag …”

Nu då.

”En gång när jag…”

Nu då.

Några tittar medlidande på dig. Och försöker genom tystnad göra rum för dig. Men de andra i gruppen har inte hört och fortsätter prata högt över bordet åt kors och tvärts.

Tillslut sätter någon ner foten och utbrister:

”Nu är det faktiskt Petras tur att berätta”

Hela bordet tystnar, alla blickar riktas mot dig. Det sorlande bordet är plötsligt knäpptyst. Men då är magin borta. Avbrottet blir för abrupt. Ditt ögonblick för stort.

Och du säger:

”Äsch, det var inget”.

Det jag ville säga genom en konstig metafor är att ibland känns det som du aldrig kommer till skott med saker. Du försöker och krigar men det är som att du är med i en dröm där allting går i slowmotion. Du försöker springa men du kommer aldrig iväg. Huvudet kämpar, men det är som att du fastnat i sankmark och varje steg drar dig tillbaka som en PT som håller emot med ett gummiband.

Av med bärselen, på med bärselen, amma, byta blöja.

Okej, men nu då.

Nej, okej då försöker vi med vagnen.

Inte det heller.

På med bärselen.

Samtidigt som du försöker uträtta det där du ska uträtta som normalt tar en timme, men som nu tagit hela dagen och fortfarande inte är klart.

Tills jag nu ödmjukt bara handlöst släppt alla måsten och helt kapitulerat inför ”uppgifterna”. Försökt sudda ut alla ”måste göras nu på momangen” och bara landat i att det kommer ta tid. Det måste inte göras nu och bara sänkt axlarna några centimeter. Det blir som det blir, det måste inte bli perfekt.

Harry är nämligen inget fan av att sova i sin vagn. Han vill konstant vara på oss, i sin bärsele eller i sin babysitter, men den måste du gunga med foten. Gud nåde dig om du slutar, det känner han av direkt, haha. Det här med att alla säger att bebisar sover hela dagarna? Det är inte vår son det. Däremot sover han ganska bra på nätterna så jag ska absolut inte klaga. Och överlag är han en ganska glad prick om du ständigt är i rörelse.

Jag har inga problem med att glassa runt med honom i bärselen (som man har på magen) men min köttballong tycker det är mindre kul. Jag märker att det inte är bra för mitt pågående problem med mitt skrev efter förlossningen. Det blir för tungt. Jag ska på återbesök hos barnmorskan på tisdag. Är faktiskt så nervös för vad de kommer att säga. Jag kniper och kniper – men inte fan hjälper det. Är det någon som haft en liknande ”förlossningsskada”? Blev det bättre? Hur lång tid tog det? Drömmer typ mardrömmar om ordet: ”Kniiiiiiiiiiiiiiiiiiip”.

När man får 30 minuter för sig själv är det så mycket som ska hinnas med. Gah, det är nästan som att man springer runt i cirklar för man inte vet vad man ska prioritera. Ska jag turbospringa in i duschen och tvätta håret (för det var en vecka sedan)? Uppdatera bloggen? Fixa något med Adoore? Hänga upp alla kläder som ligger på golvet? Slänga in en tvätt? När man egentligen helst av allt bara vill luta sig tillbaka i en stol, slänga upp fossingarna på bordet och hälla upp ett glas vin och göra prick ingenting.

Har ni sett en sötare mjukiskorv? Jag har medvetet köpt alldeles för stora kläder för Harry så han kan växa i dem så de får längre livslängd. Jag har använt hans shorts som långbrallor typ, haha. Tänker att de kommer sitta perfekt som shorts i slutet på sommaren – 2 för 1 liksom.

Haha, fast den här var väl kanske aningen för stor då halva benet var tvunget att vikas upp.

Jag har lunchat med mitt urgulliga gudbarn och hans lika gulliga mamma. Vi åt på glashuset som ligger precis vid vattnet på andra sidan Strandvägen.

Hur kan man vara så söt? Man får ju ont i tänderna av den här godbiten! Tror det kommer att bli ruggit svårt att säga nej till de här stora glittrande tefatsögonen.

Var en sväng på en kompis landställe. Harry myste loss i Idas famn.

Är en mästare på att glömma skötväskan så det har blivit en del panikköp.

Något som konsumeras i en rasande fart för tillfället är SNACKS. Jag har helt tappat det – godis, läsk och bullar. JAG KAN INTE LÄGGA BAND PÅ MIG SJÄLV. Är så hungrig och sugen på saker konstant. Är nog en kombination av mindre sömn och amningen. Känns som jag gått och blivit sockerberoende på en riktigt osund nivå. Finns det inte snacks så pysslar jag ihop det närmsta jag kan komma, häromdagen smällde jag en påse dessertkex med fikonmarmelad, utan ost. Min magsäck är som Hermines hemliga väska i Harry Potter, den sväljer vad som helst – det finns inget stopp för hur mycket den kan hantera.

En kväll åt vi middag på Un Poco som ligger ett stenkast från vår lägenhet.

Dagen till ära hade Harpan på sig sin favoritdräkt från Mini Rodini.

Vi ropade in deras salsicciapasta som var utsökt. Dessvärre hade jag helt förträngt att starka saker minsann inte alls går an samtidigt som jag ammar. Dagen efter var det gråtfest hemma. Kände mig som väldens sämsta mamma som förgiftat Harrys stackars lilla kista. Det misstaget gör jag inte om i första taget.

42 kommentarer



I betalt samarbete med CELLAVIVA

12:35 | juli 11, 2020

Nu vill jag leva för varje dag och för evigt för dig.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur skört livet är. Hur det bara kan ryckas ifrån en när man minst anar det. Det var inte färre som dog i cancer eller andra sjukdomar när jag var yngre, snarare tvärtom – forskningen går hela tiden framåt och vi blir klokare och tekniken utvecklas för var dag som går. Men som yngre var jag lyckligt omedveten. Nu när jag fått barn har jag aldrig varit så medveten om min, Harrys, Markus, min familj och mina vänners existens.

Idag med sociala medier kommer vi så nära människor vi knappt känner, men som ändå känns som ens bästa vän – och det blir så påtagligt att vem som helst kan drabbas. Vem som helst kan kastas under bussen av livet. Det spelar ingen roll om du levt livet på ett visst sätt – du kan ändå vara en av dem. Det uppvaknandet fick jag för några veckor sedan när jag läste om en tjej i min omgivning som blivit drabbad. Hela kroppen stelnade och jag hade svårt att få luft. Nej, inte hon. Helt plötsligt fick sjukdomen ett ansikte. Det handlar inte längre om en tv-reklam där folk ber en skänka pengar för framtida forskning. Det handlar om en människa. Om ett liv som levs parallellt med mitt. Som trots att hon inte står mig nära, är en verklig person. En underbar ung till syntes fullt frisk människa som verkar ha de största av hjärtan. Det handlar om henne.

Efter att Harry kom har jag äntligen bokat tid hos hudläkaren för att kolla upp alla mina leverfläckar.

Jag ska boka tid för en hälsoundersökning.

Jag ska aldrig missa en tid som gäller Harrys hälsa, på samma vårdslösa sätt som jag gjort med min. Det kryper under skinnet när jag tänker på de påminnelser om cellprover som under år hopat sig i hallen.

Från att ha varit en person som aldrig reflekterat över döden har jag insett att just samtalet om vår egen dödlighet får mig att vilja leva ännu mer. Jag vill göra allt i min makt för att alltid kunna finnas där. Innan levde jag mitt liv som att det inte fanns någon morgondag, nu vill jag leva för varje dag och för evigt för dig. Det känns ibland som jag blundat för att min egen existens kan ha ett slut. Jag har alltid tänkt,  ”inte jag”.  Men ju äldre jag blir desto påtagligare blir min tid på denna jord. Och det är kanske först nu med den vetskapen som jag börjar leva fullt ut på riktigt.

Min pappa har MS. Den blev sämre innan vårt bröllop. Och kort därefter åkte han till ett annat land för att b la tvätta sina stamceller och kom tillbaka som en ny människa. Det var först efter mina FaceTime samtal med honom från sjukbritsen som jag egentligen upprepade gånger hörde ordet stamceller.

Därför har jag efter inrådan från Damon, Fornis fästman, som kan vara Sveriges mest pålästa man i ämnet, bestämt mig för att spara Harrys stamceller. Under ett två timmars långt samtal i solnedgången i Sydafrika i vintras bestämde jag och Markus oss för att kontakta Cellaviva. Eftersom vi har möjligheten så vill jag göra allt i min makt för att det ska kunnas finnas bästa möjliga chanser för honom – och kanske hans framtida syskon. Efter resan pratade jag ihop mig med min barnmorska efter att jag såg att Cellaviva broschyren låg på hennes skrivbord.

Och därefter bestämde vi oss för att vi ska spara Harrys stamceller i Cellaviva i förebyggande syfte.

Själva händelseförloppet är egentligen ingen stor grej för er som föräldrar, utan det är kontentan av det. Det är superenkelt. När du bestämt dig och signat upp dig får du hem en Cellaviva låda som du tar med dig till förlossningen. Nu under Corona tider så anpassar de sig efter sjukhusets restriktioner – men annars är det en undersköterska eller barnmorska från Cellaviva med på förlossningen (om ni vill) som ni kontaktar i samband med att ni är på väg in för att föda. Nu fick Majsan snällt vänta i timmar ute på parkeringen i sin bil utrustad med alla redskap som krävdes för stamcellssparandet.

När Harry var ute och Markus klippt navelsträngen tog han sig ut med lådan som innehöll en del av navelsträngen, min moderkaka, mitt och Harrys blod.

Efter förlossningen fick vi bekräftat att det lyckades spara stamceller och att de finns i tryggt förvar så länge vi väljer att betala för det.

Varför ska man spara stamceller, hur gör man det och vad gör dessa stamceller?

Stamceller i navelsträngen har visats sig kunnat ersätta sjuka eller dysfunktionella celler i kroppen. I dagsläget kan stamceller ersätta dåliga celler i kroppen med sparade stamceller. Stamcellerna sparas från navelsträngen vid födseln (alltså helt ofarligt för bebisen) och kan idag hjälpa till vid över 80 olika sjukdomar – bland annat leukemi, immunbrist och cancer. Dessutom kan stamcellerna som du sparar från navelsträngen från ett barn inte bara användas till just den individen utan även till föräldrar, syskon och kusiner. Ett stamcells-sparande kan alltså användas för en hel familj.

Vilken typ av stamceller och vems stamceller som ska används beror på vilken sjukdom som ska behandlas och givetvis vilka andra alternativ som finns.

Framför allt ser jag detta som mitt livs viktigaste investering. Det här är den fond som jag tror kommer ge bäst utdelning och ringar på vattnet med tiden. Jag tror nämligen att i takt med hastigheten vi forskar i och med dagens teknik så kommer stamcellerna att öppna upp ännu fler dörrar och möjligheter. Det här är bara början.

Cellaviva har väldigt bra och framför allt tydlig information på sin hemsida om det här, t.ex. detta:

Hur går det till då, om man vill spara stamceller?

Jag tycker först och främst att du kan prata med din barnmorska för att få mer kött på benen eller såklart besöka Cellavivas hemsida. Där kan man beställa tjänsten med tydlig information om hur processen går till. När du har beställt ditt paket kommer en box hem på posten, den boxen ska med till sjukhuset och kommer användas när det är dags för avnavling. Du kan välja att boka personal från Cellaviva som kommer och sköter det på plats. Då ringer du eller din partner helt enkelt Cellaviva när ni är på väg in till sjukhuset, och sedan har ni en löpande kontakt tills det är dags för personalen att komma!

Att spara stamceller är inte billigt, det är revolutionerande och kostar därefter. Det är en kostnad som kräver att man diskuterar det hemma, men jag tror ändå att det är aktuellt för många där ute. Med rätt prioriteringar budgetmässigt kan det vara otroligt värt att spara stamceller om något mot förmodan skulle hända med er familj i framtiden.

Här kan du läsa mer om sparande av stamceller och framför allt skapa dig en uppfattning om vad det är.

25 kommentarer



11:13 | juni 29, 2020

Min förlossning blev inte alls som jag tänkt mig…

Har ni sett min förlossningsvideo? Annars tycker jag att ni ska kolla på den! Vill bara återigen säga TACK till alla magiska själar som hjälpte till att sjösätta Harry till världen. Alla på förlossningen – ni är hjältar! Kan inte förstå hur mycket ni krigar på jobbet varje dag. Inte nog med att ni ska hjälpa till att få ut ungen rent tekniskt, ni ska även vara en coach och en lutande axel – ni gör det så jävla bra.

Herregud, jag kan inte kolla på den själv utan att gråta. Tror jag är lite för nära inpå. Får kolla på den när jag slutat vara ett nervrak och lagt ner amningen. Känner mig som ett känslomässigt fyrverkeri, vet aldrig vilken raket jag lyckas bränna av.

Är det en liten puff eller hela färgsprakande artilleriet?

I lördags var det alla nyårsraketer på en och samma gång. Tårarna föll likt niagrafallet när Harry brände av sitt första riktiga leende och skratt i lördags. Samtidigt som saltet rann längst kinderna skrattade jag hysterisk åt MIN UNGE. Vad har vi fått för charmtroll till barn? Både jag och Bosse, som lyckades fånga hela ögonblicket på bild, skrattgrät ikapp av lycka. Vrålade efter Markus som stod och stekte paella. Han trodde först att något allvarligt hänt så han rusade fram mot oss och blev lika golvad av hans smil.

Hur kan något så enkelt och litet få en att känna så kolossalt mycket? Inte en pryl eller sak i världen kan slå ditt leende.

 

Äh, kan inte ens kolla på bilderna utan att gråta, vem är jag för tillfället, haha.

28 kommentarer




10:23 | maj 19, 2020

Hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat ana att jag och Dolly Parton skulle ha samma blygsamma hylla.

Men hallå mina vänner!

Nu är jag tillbaka, saknat bloggen mitt favorit krypin. Instagram i all ära – men här inne trivs jag absolut bäst. Ville bara djupdyka in och marinera mig i den berömda bebisbubblan. Kan inte minnas hur många år sedan det var som jag inte ens öppnade dator på över fem dagar. Det måste vara någon form av rekord. Började leta efter den imorse i lägenheten och insåg att det stod kvar i den svarta skinnväskan från kontoret i onsdags. Nu har jag precis matat Burre och placerat honom på Markus bröst i sängen. Man kan på riktigt steka ägg på Lorpans bröstkorg, Harry älskar att ligga där, det är som att gå på SPA och placera sig på en sådan där uppvärmd sten. Han kokar.

Harry har redan fått en triljard smeknamn av mig. Men det som verkligen satt sig är Burre. Eftersom han älskar att vara en liten inlindad burrito när han sover.

Okej, hur sjukt är det att jag har ett barn på sex dagar? Harry är så självklar, känns som han alltid varit en del av oss. Vi har bara myst hemma som när på två korta promenader och två återbesök på BB. Harry är ett ganska okomplicerad tillskott då hans favoritsysselsättningar under sin veckas tid i livet är att ÄTA (!), sova, kräkas och bajsa. Ibland drar han till med ett leende och spanar in omvärlden några minuter. Om han skriker så kan man räknar ner minuterna tills man har en spya i håret, en värmande bajs i blöjan eller en grymtande myrslok som letar efter ett bröst.

Det som varit absolut tuffast har varit amningen – och min stjärt.

Vi börjar prata om mina bröst eller egentligen förtjänar dessa tungviktare ett helt eget blogginlägg. Hade velat postat bilderna jag skickat till några tjejkompisar, så ni förstår, men de är för vulgära för att hamna på internet – men får försöka förklara den rådande Mount Everst situationen på min barm i målande ord.

Vi åkte hem så snabbt från BB, så det blev liksom fel när vi kom hem. Han åt helt fel vilket gjorde att mina bröstvårtor gick från mjuka som en bebisstjärt till ett vulkanutbrott. Nu har jag fått pli på det efter två återbesök hos barnmorskan, men de är som en gatuhund som äntligen fått nya ägare och rätt hem. De kommer ge med sig och läka, men de är lite omtumlade och det är en väg av rehabilitering tillbaka, haha. För skadan är ju redan gjord. Första två dagarna grät jag ibland högt av smärta. Det gjorde så ont. Det känns fortfarande som att någon sticker tusen nålar i bröstet när han ”dockar” i – men nu släpper det efter några minuter. Har varvat bedövningspads från Mom’s (eh, bästa köpet jag gjort, tömde apotekethyllan på dem) och värmekuddar.

Nu till storleken. Jag fattade att brösten skulle bli större, men hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat annat att jag och Dolly Parton skulle ha samma blygsamma hylla.

Det ser ut som jag glidit in till en plastikkirurg och kastat fram pengar:

”Ge mig största möjliga bröst – skit i kvalité och form. Ju större desto bättre”

Första dagarna producerade de så mycket mjölk att det till och med var svullet under armhålan. Hade jag hoppat jämfota hade säkert hela fastigheten skakat av svallvågorna. Det går två eller tre ”Harry huvuden” på ett bröst. Okej, haha jag tror att ni got the picture.

Ska vi snacka lite om min stjärt? Känner mig helt ocensurerad efter förlossningen. Alltså jag sprack inte i rumpan. Men han låg åt fel håll vilket gjorde att krystningsfasen tog så lång tid för vi försökte få till en naturlig vändning. Så låg i massa konstiga ställningar med rumpan i vädret för att han skulle spinna runt. Så Harry tryckte så förbannat mycket mot min gump, dessutom var han ju en bjässe. Så har gått runt på tårna här hemma pga svullnad, har knapprat ipren och alvedon. Men nu börjar det äntligen bli bättre och snart hoppas jag att min babianröv återgår till det normala, haha.

Åh, så kul att vara tillbaka här inne och få skriva av sig saknat det! Harry sover ju en hel del – så tänker att jag passar på att blogga då när jag hinner och orkar.

TACK FÖR ALLA FINA GRATULATIONER <3 Ni är bäst!

Jag och Harry, helt omtumlade. Äh, nu börjar jag gråta igen kan inte kolla på den här bilden utan att böla. Minns den här sekunden som om det vore nu. Alla känslor som bara rann över mig. En salig mix av total utmaning, exploderande lättnad och villkorslös kärlek. De här hormonerna är inte att leka med, haha.

50 kommentarer