23:31 | februari 27, 2019

SUPERSINGLARNA

Vart kom dina tärnors klänningar ifrån? Gillade den med vid ärm. 

Åh, vad kul att du gillar klänningarna! Tärnorna premiärbar våra nya långklänningar från Adoore. Snart är de äntligen i hamn, bokstavligen talat, efter att ha skickats på båt, det tar ett tag. Vi har gjort några justeringar i passformen, så nu sitter de som en smäck. Dock gjorde vi aldrig dem i färgen ovan utan valde en solig gul och champagne – som gjort för våren och sommaren med andra ord.

Som ni vet vid det här laget är beige den färgen som ligger närmst mitt hjärta, så den här stassen kommer att användas flitigt på kommande bröllop i vår (det är några stycken, haha). De kommer ligga på tusenlappen.

Den gula är ju en knockout, men ville verkligen göra en klänning för oss intoleranta som lätt blir gasiga (läs: svullna) i magen om vi får i oss något fel. Därför kom jag på idéen att addera ett stycke tyg till, som ett skyddande ”draperi”. Vår första skiss och sample var i ett stycke. Så nu sitter den fortfarande tight i midjan och över höften, så man tummar inte på den trevliga siluetten, men den sitter inte klistrad över magen.

 

Jag ar 30 och singel! Ar det oroväckande?!

Hej Petra!
Tack för en otrolig peppande och bra blogg med perfekt mix. Den lyfter upp så mycket! Här kommer min fråga som du kanske egentligen inte har något svar på, men som du kan få hjälpa mig att reflektera kring.
Jag är supersingel. Du vet, ”så långt ifrån ett förhållande man kan komma”-singel. Jag har dejtat aktivt i flera år. Träffat män på krogen, genom vänner, på Tinder (ibland kör jag flera appar separat till och med, suck, du hajar). Men han dyker inte upp. Jag har egentligen inte varit särskilt bekymrad fram till för ett halvår sen. Då insåg jag att 30 står för dörren och mannen med stort M lyser med sin frånvaro. Jag har följt både ditt och Joannas singelliv i bloggform och känt lite tröst. ”Om inte hon, som ju är en riktig tiopoängare på alla sätt och vis, träffar någon så är det ju inte konstigt att inte jag heller gör det”. Men ni gjorde ju det. Sen predikas det om ”han dyker upp när du minst anar det”. Men vad ska jag göra om jag ärligt talat är så dränerad på känslor och dåliga dejter att jag bara inte orkar längre? Jag orkar knappt le åt en kille för jag känner mig patetisk. Jag vill inte vara med. Jag är inte desperat, men jag har tappat hoppet och känner mig bara misslyckad. Jag är hon man dejtar tre gånger och sen ringer på fyllan. Eller hon man bara ghostar. Eller säger ”jag är inte redo för något seriöst” till. Så, till frågan, hur ska jag orka säga mig ut på nästa dejt överhuvudtaget utan att vara cynisk? Och en annan, halvrelaterad fråga, som jag aldrig tror du har berättat om: hur gick det med dig och M efter första, andra dejten? Hur blev det liksom ni? Ni är vad kidsen kallar för ”goals”.
Kram!

Slår två flugor i en smäll och väver ihop svaret lite.

Ytterst! Du borde uppsöka vård, hur vågar du ens visa dig på gatorna? Du kan ju vara farlig för allmänheten! Herregud, fantastisk tjej som levt livet kommer charma sin omgivning till döds. Minst sagt oroväckande. 30 tunga år dessutom, hjälp oss gud vad ska vi ta oss till.

Eh, nej! Ibland känns det som att samhället mäter ens lycka och framgångar i antal kärleksförhållanden. Nästan så att du ska skämmas för att du inte haft eller är i ett seriöst förhållande. Jag skämdes när folk frågade, oj inte ett enda förhållande? Är inte du typ 26?

”Eh, nej men alltså du vet vi typ dejtade i ett år men vi var aldrig tillsammans…. men typ ihop ändå”

Haha, vem försökte jag lura med det svaret? Mig själv eller den som ställde den idiotiska frågan?

Eller som en vän till mig ofta svarade:

”Alltså jag var i ett förhållande i sex år, men sedan flyttade jag till Stockholm och du vet hur det är så nu har jag varit singel i sju år, men vi var ju typ förlovade innan – och hade hund ihop”

Om du inte levererar svaret på den återkommande frågan med en snyggt inbäddad ursäktande kommentar är du konstig.

Nej, nej, nej man får inte se det så. Tänk på alla galna minnen, roliga dejter och människorna du fått möjligheten att träffa. Hur du fått chansen att utvecklas som person och lärt dig massa om dig själv. Framför allt kommer du vara den skönaste haggan på ålderdomshemmet med de fetaste historierna som får din omgivning att ligga dubbelvikta av dina galna upptåg och dåliga dejter. Det finns faktiskt få saker som slår roliga berättelser om riktigt usla dejter och ligg. Och om det är något vi vill ha i slutskedet av livet så är det bestämt soliga historier om ungdomen, för tro mig de kommer gå på repeat som en repad skiva.

Du/ni kommer träffa någon. Jag lovar, det har ni mitt ord på, stressa inte upp er – njut och ta vara på er singeltid. Snart dyker det upp ett snille som förstår er storhet, som det bara säger klick med. Passa istället på att göra alla göttiga saker som folk i förhållande inte kan – RES, bo i en annan stad, vidga dina vyer, TÄNK PÅ DIG SJÄLV.

Skrev den här texten för några år sedan (varning superlåååååååååång babbel):

Många av er har nog gått i mina fotspår. Som varit den där obotliga super-duper-singeln. Om du som jag ofta fick/får frågan: ”Men du som är så snygg och rolig? Varför är inte du tillsammans med någon”.

Harkel, hmm… Ja, du… Nu ska vi se här, vart ska jag börja? Och i samma sekund som man får frågan skrattar man bort den och ger något charmigt svar som snabbt leder en in på något hel annat. Eller (om mängden alkohol väger in) så sätter maskineriet igång och käften går som en duracellkanin på amfetamin om männen man träffat, gärna extra stora långa målande vulgära ord om den senaste mannen i ledet som inte levde upp till ens förväntningar eller dumpade en. Eller klassikern ”Jag har bara inte träffat rätt”.

Men för varje sådan fråga: ”Men varför har inte du träffat någon” – så såddes ett frö inom mig. Som växte. Varje söndagsmorgon och lagom till brunchen med tjejerna hade fröet hunnit gro rötter som planerat sig långt ner i maggropen. ”Är det något fel på mig”, ”Varför är inte jag tillsammans med någon”, ”Är inte jag värd att älska”.

Frågorna haglade ibland över mig från bekanta till främlingar och ibland på dejter. Man var liksom aldrig beredd heller, alltid tagen på sängen. Varje fråga satte fler och fler griller i huvudet. Va fan tillslut hade jag hela Plantagen i min mage. Jag började ifrågasätta- och tvivla på mig själv. Hörde hur mina svar inte lät lika övertygande. Vad ville folk höra? Ibland hade jag lust att slänga ur mig något i stil med: ”Jag är väl jävligt dåligt i sängen, så folk kanske tröttnar” eller ”Jag har en obotligt könssjukdom så folk vill inte ta i mig”. Istället för att svara något uppmuntrande tillbaka (som alla förväntade sig). Det roligaste är när folk vill hjälpa en och liksom själva har svaret på frågan. ”Det passar väl inte så bra in i ditt liv nu, du jobbar ju så mycket.”

Förlåt, men vad vill folk egentligen ha ut av den frågan? Jag trodde typ att jag skulle vara singel tills jag dog.

Missförstå mig rätt. Det var inte så att jag inte dejtade folk både under korta och längre perioder. Jag är en jävel på att dejta. Men när vi nästan ansågs vara tillsammans. Var det aldrig rätt. Idag nu när jag är tillsammans med Markus inser jag att det var så fel som det kunde bli. Vi var aldrig tillsammans. Jag spelade bara konstiga spel och vice versa. Det var aldrig riktigt kärlek. Kanske ibland. Men inte som jag känner idag.

———

Jag har så många fantastiska tjej- och killkompisar som är så förbannat underbara, älskvärda och skitsnygga inifrån och ut. Ibland kan jag nästan komma på mig själv att fråga:

”Varför har inte du träffat någon”.

Men så biter jag mig i tungan. Det är ju inte så att man inte försöker eller för att man är annorlunda. Det är väl ta mig tusan för att man inte träffat den som gör en så knäsvag att man vill kaskad spy och skratta på samma gång och det är ömsesidigt. För när man träffar den rätte, vägen dit kan vara förbannat krokig och strulig, men när man äntligen hittat rätt då är faktiskt allting enkelt. Man vet. Det var som att alla rötter och tvivel som grottat in sig i magen slets loss i samma andetag. Ibland hittar man rätt flera gånger. Problemet är bara att rätt för dig, kanske inte är rätt för honom eller henne. Ibland får man vända på många stenar innan det är rätt åt båda håll.

Samma sak gäller om du är i ett förhållande med någon. Om du måste vända och vrida på stenen och bara accepterar den i en viss vinkel och inte i sin helhet. Är det inte rätt. Då är det dags att släppa taget. Och ge dig ut på jakt efter nästa äventyr. Håll inte krampaktigt fast i din partner för att du tror att du inte kommer förtjäna någon ny som älskar dig lika mycket eller mer.

Känner du så?

Då stannar du kvar av fel anledningar. Släpp taget.

TO ALL YOUR SINGLES LADIES (AND MEN) OUT THERE: 

Känner du igen dig? Är du den eviga singeln? Det är väl ta mig tusan inte dig det är fel på, det hoppas jag att du har jävligt klart för dig. Ursäkta, svordomarna men jag är så fruktansvärt trött på alla självgoda par som ser ner på alla dessa starka fantastiska SUPERSINGLAR som kämpar. Som har träningsvärk i tummen för att det swipar så mycket. Som går på dejter på vardagar efter jobbet – och lunchen. Känn på den ironmanen, DUBBELDEJT EN VARDAG! När man egentligen är trött och vill åka hem och mysa i soffan. Det är kämparanda mina vänner.

Ge inte upp hoppet! Snart (om det nu är det du vill) så träffar du hen som är perfekt för just dig.

Jag tycker ni ska läsa den här artikeln som Nina Campioni skrivit för Elle – Så vet du när du hittat den rätte (sjukt bra och roligt skriven)!

En annan grej varför har de bara program som ”Starkast i Sverige” på tv? Snark, oj jag råkade somna när folk balanserar på en pinne i havet i stekande sol. Hello, gör ett program om de riktiga hjältarna ”Supersinglarna” som går på nitar, lyckas trolla fram samtalsämnen med knäna på stela dejter, genomlider ”vem ska ta notan” momentet om och om igen och trots detta ändå håller humöret uppe. Det är faktiskt en sport att dejta, att återhämta sig från totala katastrofer, pinsamma tystnader och ändå kavla upp armbågarna för att ge sig ut och kriga igen.

Sumpa gärna Farmen (spyr på det programmet!) och lansera ”SUPERSINGLARNA”.

VILKEN JÄVLA SUCCÈ hade suttit bänkad. Gud, ska typ ringa och pitcha programmet och fråga om jag får vara peppande programledare.

När jag tvivlade som mest på om jag någonsin skulle träffa någon, det var säkert en grå söndag i januari. Började jag även syna mig själv inifrån och ut. Okej, men om jag går ner fem kg, om jag är lite lugnare och inte lika hetsig som person, om jag verkar mer seriös, om jag inte hånglar på första dejten bla bla. Istället för att vara den jag var började jag sätta upp massa konstiga regler för mig själv, för att försöka passa in i ett fack som en sådan tjej man blir tillsammans med, inte den där frispråkiga galna jäveln som kanske var lite för mycket. Men då började jag istället förlora mig själv.

Så ett sista budord jag vill runda av med är: Va alltid dig själv.

Oj, nu blev det här världens längsta blogginlägg men vi fortsätter med frågorna imorgon <3

14 kommentarer

---