Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

11:12 | juni 12, 2020

Kan vi prata om hur häftig kroppen är?

Puck började löpa för två veckor sedan så hon är hemma från dagis. Att ta hand om en nyfödd bebis och en busig valp som älskar att jaga löv i sicksack mönster gärna framför vagnen är ett träningspass. Men jag blir lite bättre på att rodda min tremanna skuta varje dag. Vi tar oss iallafall sakta framåt, med en hel del pauser. Kan ju inte släppa henne fri i skogen nu som jag annars gör. För då sitter vi snart här hemma med massa gulliga puckbebisar. Vi är fortfarande i valet och kvalet om vi ska kastrera henne. Hon blir ju lite deppig, får ont i kistan, blöder och löper i över 3 veckor. Och verkar löpa två gånger på år dessutom.

Kan vi prata om hur häftig kroppen är? Imorse när Harry vaknade och skrek så sprutade det mjölk från mina bröst. Jag står i badrummet och ser hur min rostfärgade sidenmorgonrock får två stora blöta cd-skivor i ett nafs. De är som en tidsinställd bomb och har börjat reagera och rinna till på Harrys vrål. Om inte det är asballt så vet jag inte vad.

Amningen är lite bättre men mina bröstvårtor är fortfarande en smärtsam historia. Så nu ska jag till en amningsklinik för att se om det växer och frodas soliga kantareller på mina rattar, haha. Japp, man kan tydligen få svamp på brösten. De kan inte bara producera mat, reagera på skrik, ge sexuell njutning – utan är även någon form av trädgård för bråkiga bakterier.

Harry då? Jävlar vad han växer! Min lilla pojke känns redan stor. Varje dag blir jag lite mer förälskad i kopian av min dude. Haha, hur lika är dem? Jag har aldrig känt mig så frånkopplad mitt eget ego. Känner mig så otroligt tacksam att jag liksom ska få gå vid Harrys sida ett helt liv förhoppningsvis. Det är så svårt att ta in att han liksom är skörden av oss? Hoppas vi är en bra mix druvor och en fin minnesvärd årgång. Så sjukt att han inte är här på lån. Undra när det sjunker in?

21 kommentarer



10:59 | juni 10, 2020

Men gud det är så här att vara Forni

Vilken fin respons på förra inlägget! Tack för alla fina meddelanden och vad skönt att man inte är ensam.

I julas träffade jag en astrolog på ett Kicks event som jag höll i. Hon sa att i juni skulle jag gå in i en ny fas i mitt liv där jag fick bättre kontakt med mina känslor. Hon sa att jag skulle känna ett annat djup och att jag egentligen kunde vara en ganska känslosam person om jag tillät mig själv.

Jag fnissade lite när jag berättade det för mina kompisar.

Imorse smög jag upp i ottan för att skriva klart en text till ett samarbete som handlar om livet och möjligheter. Jag började tänka på döden. Tro inte att jag helt tappat det nu, haha. Men senaste tiden har jag grubblat mycket på att livet kan ta slut. Men utan ångest. Ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag leva.

Innan Harry var min känslomur ganska hög. Som att försöka skära genom en bränd kladdkaka, men nu känner jag mig helt omtumlad och lika porös som en nybakt cheesecake.

Det känns som att jag hela mitt liv gått runt och känt mina känslor i svartvitt och helt plötsligt har jag färgtv och full HD.

Imorse när jag gick till BVC slog det mig. Men gud det är så här det är att vara Forni.

Vi brukar alltid skämta om att vi är väldigt olika och jag känner inte in lika mycket och kanske mest vågar visa mig sårbar på insidan för mig själv. Vet inte varför jag alltid ska vara så ”tuff” och ”klara allting själv”. Är det något i min fostran eller har jag utvecklat den sidan själv? Tror inte ens min psykolog kom fram till något, för jag vågade nog inte öppna upp tillräckligt. Jag gav ett lillfinger, men inte hela min hand.

Man hinner som ni kanske märkt tänka väldigt mycket när man ammar konstant.

Är det någon som känner igen sig?

Nej nu ska jag bege mig till kontoret. Och sedan äta lunch i solen med några kompisar!

Ha en magisk dag!

24 kommentarer



18:12 | juni 9, 2020

”Jag tycker du är världens bästa mamma”

När Harry väl låg där på mitt bröst drog tog jag det djupaste av andetag. Minns hur mina axlar sjönk en halv meter. Och alla känslor bara rann över mig. Dessa nio månader av oro var över. Jag passerade mållinjen. De tolv första veckorna var värst där varje dag kändes som man gick runt på ett oberäkneligt minfält. Men även slutspurten var otroligt tuff för mig mentalt, för det var så nära och jag kände livet i mig. Hade lärt mig Harrys rörelser. Hans bubblande hicka som fick hela min mage att vibrera. Hans sparkar på höger sida nedanför revbenen varje kväll. Bilden av hans små ”taggar” på ultraljudet som skvallrade om en ”bra kalufs” som mannen på ultraljudet sa. Så många gånger som jag smällde i mig glass, godis och iskallt vatten för att få ett hej inifrån de dagar han knappt rört sig.

Jag har sådan otroligt stor respekt för att skaffa barn inte är något man bara gör. Utan att det kan vara den tuffaste av kamp som kan ta flera år och som inte alltid går vägen.

Men nu låg han där på mitt bröst. Och jag har aldrig känt mig så tacksam och lättnad.

Men nu har jag insett att oron bara kommer bli värre. Häromdagen hade hans lilla snuttefilt trillat ner över ansiktet. Trots att den var gjord i ett material som är anpassat för barn och andas så fick jag panik. Även om den bara legat där i några sekunder. Höll andan medan jag slet upp den och väntade på en reaktion. Han andades.

Jag har alltid trott att jag skulle bli en stencool mamma. Men känner mig redan lite lätt som ett nervvrak. Tror också att den bristande sömnen gör sitt. Och alla dessa hormoner.

Häromdagen rann tårarna när jag aldrig kom ut genom lägenheten med Puck och Harry. Står utanför vår port och känner bara hur musten går ur mig. Jag kom liksom aldrig hemifrån. Jag hade försökt lämna lägenheten i två timmar för att gå en promenad. Men varje gång vi var på väg så skulle det ammas, bajsas, kräkas, skrikas osv. När jag väl kommer ut efter att ha klätt på samtliga och bogserat ut vagnen så börjar Harry gallskrika och Puck jagar löv som en galning och rycker i kopplet. Jag får toapanik och känner bara hur jag måste rusa in igen. Och mitt i allt det här kommer Markus gående från jobbet och jag känner hur jag bryter ihop men vill inte visa det. Känner mig också så töntig, skör och okapabel till det lättaste av saker. Han frågar försiktigt om han ska gå med på promenaden. Så jag springer in på toa och försöker ta ett djupt andetag. När jag kommer ut och vi gått en bit och står och väntar på övergångsstället kollar han in i mina fuktiga ögon. De liknar en damm som håller på att brista och svämma över.

Han tittar mig i ögonen med den mjukaste av blickar:

”Jag tycker du är världens bästa mamma”

Och ger mig en puss.

Då bryter jag ihop fullständigt och börjar skrattgråta och torkar de värmande saltet som porlar ner från mina kinder. Och jag släpper bara ut allt som håller på att tippa över.

Fan, vad man kämpar som nybliven mamma. Det är som att man fått ett helt nytt jobb men utan något facit eller chef. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att amningen skulle vara en sådan utmaning. Vet inte hur många tårar som kommit på köpet. Eller hur många gånger jag bitit mig i läppen av frustration. Eller det faktum att det känns som att någon hängt en 18 kgs kettelbel vikt ner från mitt skrev. En dag ska vi prata om ”köttballongen” som är ”helt normal” och som kommer försvinna av sig själv om några veckor.

Men trots allt detta är det ändå det finaste jag varit med om – att bli din mamma.

Jag har aldrig känt mig så stark. Men samtidigt aldrig så sårbar och skör. Aldrig känt livet så mycket i mig, men samtidigt aldrig varit så medveten om att det kan försvinna så lätt.

115 kommentarer



23:51 | juni 4, 2020

Sleep, eat, poo, repeat!

Hola fantastiska läsare!

Förlåt, för min tystnad. Dagarna bara springer iväg, har haft lite annat jobb med Adoore och samarbeten som hängt över mig så inte hunnit med – och resten av tiden har jag bara velat spendera med Harry. Första två veckorna var han ju världens snällaste bebis –  sleep, eat, poo, repeat. Fick höra att det är för att man inte ska vilja reklamera dem, haha. Nu är han fortfarande såklart en gullrumpa, men kräver lite (mycket) mer underhåll. Häromdagen gnällde han prick hela dagen, men efter att jag köpte magdroppar till honom så blev det iallafall bättre. Något jag insett är att det är väldigt svårt att planera något med en nyfödd bebis. Man får liksom ta dagen på studs. Och allting tar mycket längre tid än vad man någonsin kunnat föreställa sig, haha. Tur att de små liven är så förbannat gulliga. Jag blir lite mer kär för varje sekund som går. Hur det nu ens kan vara möjligt?

Annars då? Mina bröstvårtor är fortfarande glödande heta kol. Men det går åt rätt håll, snart är de där förbannade fina skorna förhoppningsvis sköna och ingångna. Var hos läkaren igår och då klippte de av en bit av tungbandet, då hans tungband var lite kort. Så nu ska Harry förhoppningsvis kunna ta lite bättre grepp om bröstet. Japp, så nu har ni lärt er att det kan vara ett dilemma. Och att man kan klippa med en sax i munnen bara sådär. Helt sjukt, såg så läskigt ut men han skrek bara någon minut, sedan var det som bortblåst.

Jag försöker verkligen njuta av den här tiden, då alla säger att det är över innan man ens hunnit blinka. Ibland kommer jag på mig själv bara stirra på honom, det finns ingen tid eller rum. Bara han och jag. Även om amningen varit ett helvete, så är det otroligt mysigt att ha honom så nära. Hud mot hud. Hans lilla spända mage mot min aningen lösare variant. Att stanna upp och bara vara i nuet och göra ingenting har aldrig varit min starka sida, men när man ammar har man liksom inget annat val. Tror verkligen att det är bra för mig att landa lite.

Imorgon ska jag försöka vara tillbaka med massa roliga bilder från dagarna som bara flugit förbi.

Hoppas ni mår bra! Ni ska veta att jag saknar er, ville egentligen bara kika in och säga det!

29 kommentarer




08:37 | juni 1, 2020

Nattuggla

De första två veckorna sov Harry som en stock på nätterna med undantag för mat. Men nu de tre senaste nätterna har han festat loss från 22-03 minst. En dag ville han lägga sig 06.00. Inatt sov jag i den konstigaste positionen för att inte väcka honom när han äntligen slutit sina små ögon. När klockan ringde vid halv sju imorse var mina ögonlock tunga som cement. Men så fort han vaknar upp och skrattar är allt förlåtet. Hur kan man älska någon så mycket?

Idag står en liten Adoore plåtning på schemat. Inget superavancerat, men vi har några nya klänningar som ska plåtas på modell. Nu sitter jag och ammar i garderoben, haha. Ligger lite efter i mitt schema.

8 kommentarer