09:53 | oktober 13, 2019
Söndagsbabbel: Hong Kong, Vinna tid och Sluta med snus.
God morgon mina älsklingar!
Äntligen söndag – och en ledig dag. Vid samma tid nästa vecka befinner jag mig i Hong Kong för en tio dagars jobbresa (7 dagar i Hong Kong/Shenzhen sedan 3 nätter i Verona). Ska bli så spännande, var ett tag sedan jag var i Kina, hoppas demonstrationerna i Hong Kong lugnat sig lite tills dess, men ser nog inte så ut.
Har ni några tips i Hong Kong som man inte får missa? Shopping, Restauranger, Utflykter? Vi har dock bara två nätter i Hong Kong, resten av dagarna spenderas i Shenzhen.
Den här veckan har livet snurrat så snabbt. Det har främst stått jobb på schemat, fick avboka allt socialt annat under veckan för att hinna med. Men idag känns det löjligt skönt att ha hela Adooreplåtningen klar, den skulle egentligen ägt rum den här kommande veckan. Som när ett möte blir inställt och det känns som att man tjänat tid. Eller är det bara jag som tänker så? Haha!
Idag ska jag försöka komma iväg till gymmet, inte hunnit med det i veckan.
Istället har jag bara ätit tunnbrödsrullar och krögarpytt. Känns som min mage förvandlats till en cementblandare av all skitmat. Inte en liten fiber i sikte i kistan. Okej, nu ska vi inte prata om mina toalettbesök. Men efter sommaren bestämde jag mig för att sluta snusa. Jag började festsnusa för kanske två år sedan och sedan råkade det bara bli mer och mer – och tillslut smällde jag en dosa om dagen. Tillslut fick jag panik över att jag var så beroende så bestämde mig för att det var dags att säga tack och hej efter sommarens bravader. Snusade som en dåre hela juni, juli och augusti för att riktigt krama ur det sista av mitt beroende.
Det var ett helvete till en början, minns hur jag rotade i väskorna efter min dosa, gång på gång då jag förträngt att jag slutat. Började med Onico som substitut, som är snus utan nikotin och tobak, men det gick ju inte att jämföra med Catch Spearmint som jag snusade. Provade med ingefära under läppen, men det var ju galet jobbigt att gå runt med en ingerfära i väskan – så jag la av helt.
De fyra första veckorna var en pina. Faktiskt för jävligt. Men nu är jag fri. Jag kan fortfarande komma på mig själv säga orden på Z-eleven vid Stureplan, tills jag kommer på mig och säger nej, sorry jag har ju slutat till den förvirrade kassörskan i kassan. Men en sak jag insett nu i efterhand var att snuset var en riktigt bra laxerande vän. Haha, får nog börja med typ linfrön istället. Känns ju oavsett betydligt snällare för mitt välmående.
10:37 | oktober 11, 2019
Salsicciapasta på Den Gamle och Havet, Doppremiär, Mysig hemmamiddag och American Pancakes söndag!
Först och främst, herregud vad skönt det var att duscha ordentligt. Tvätta håret, raka benen – känner mig som en ny människa efter gårdagens skrothög.
Förra fredagen rivstartade jag helgen med Steffi och Carro genom att äta pasta i världsklass på ”Den gamle och havet”. Ni måste prova deras salsicciapasta, den är en riktig vinnare. Måste prova att slänga ihop det receptet själv hemma. Vi åt en riktigt tidig middag och sedan gick jag hem och såg det sista av Idol tillsammans med Lorpan och Viktor.
Dagen efter var jag på ett tidigt Becorepass redan vid nio. Var chockad över att jag själv kom upp ur sängen. Men som alltid galet skönt efter, hann inte med så mycket träning i veckan så då var skönt att iallafall få in två pass under helgen.
Jag har insett att så fort jag råkar sluta helt i två veckor så är det kört, då är det så svårt att komma tillbaka. Så nu har jag bestämt mig för att oavsett vad ska jag iallafall få till något under veckorna, så jag inte hamnar i den onda spiralen igen. Mår ju så mycket bättre när jag tränar. Är ni likadana?
Sedan var det dags att gå på dop. Det var nämligen mitt kusinbarn Sigge som skulle döpas. Han skötte sig exemplariskt och skrattade sig igenom hela historien. Jag har alltså två kusiner, Niklas och Jocke. Men det är Jocke som ni sett mest av här i bloggen. Det är också Jocke som är tillsammans med min kompis Ida – som nu har fått lilla Tuva tillsammans, vilket någonstans är min förtjänst, haha. Eller okej, jag såg iallafall till att de sågs. Först gick det inte så bra, det tog två år innan poletten trillade ner för båda – men sedan var det klart. Och nu har det barn, tänk va.
Både mitt och Sigges första dop! Tyckte vi skötte det med bravur. Därefter serverades det smörgåstårta och efterrätt. Herregud, vad längesedan jag förtärde en smörgåstårta, vad gott det är. Måste äta det oftare än vart tionde år.
Fått så många förfrågningar om skjortan, den är från H&M och kommer in vecka 45. Hur fina strumpbyxor? Är ju egentligen ingen strumpbyxatjej, men föll som en fura för dessa som jag fyndade till en plåtning inne på Calzedonia.
Därefter traskade jag hem eller okej, jag åkte VOI för att plocka upp Pucken. Sedan spatserade vi ner mot soliga Stureplan för att möta upp Mathilda.
Livets solstråle!
Sedan bänkade vi oss i solen på Milles uteservering och pratade ikapp. Jag är så stolt över henne, över hennes mod och styrka. Ingen ska behöva gå igenom det hon fått genomlida. Och ingen ska få bete sig mot en människa på det sättet hon blivit behandlad. Och jag vet att hennes berättelse och starka ord, en dag när tiden är mogen, kommer att hjälpa och rädda många andra i liknande situation.
Det bästa med Milles är att man kan sitta ute där året om. På vägen ner från lägenheten gick jag och beklagade mig över hur mätt jag var till Lorpan, att jag höll på att spricka av smörgåstårtan och efterrätten. Och en timme senare var mättnaden som glömd och begraven. Markus skickade ett sms till mig när jag la upp bilden på äppelpajen och skrev: ”En liten ficka för äppelpaj finns det alltid rum för”, haha. Så glad att jag ropade in den, för det var nog den godaste äppelpajen jag ätit.
Sedan vände jag i dörren och begav mig till nästa tillställning, nämligen middag hos Sara och Danijel med hela det här festliga gänget. Danijel hade slängt ihop en pasta som smälte i munnen. En riktigt mysig lördagskväll.
Hur kul är det att Bonnie och Tuva kommer ha varandra livet ut. Påtvingade bästisar for lajf. Jag ser hur de spanar på varandra redan nu, de är kärlek det.
På söndagen var vi inbjudna på american pancakes till Carro och Oskar. Matturnén fortsatte.
Medan vi snackade strunt lekte Bråke och Puck rövare i lägenheten.
Okej, hur gott är det med american pancakes? Varför äter jag aldrig det hemma? Speciellt med salta bacon och lönnsirap, det kittlar i munnen för det tillfredställer så många smaklökar.
Blev så sugen på att investera i ett nytt täcke när jag kastade mig i Carro och Oskar sängs. De hade världens skönaste duntäcke från Hästen, som en hotellsäng, fluffigt som en vispad maräng.
Medan Puck och Lorpan traskade hemåt gick jag och Mathilda till Becore för att bränna av ett Barrepass. Var tung som bly när jag gick dit efter mastadont brunchen, men väl igång var det skönt att röra på sig.
Sedan gick vi hem och gosade i sängen och stekte på en krögarpytt till middag.
En riktigt minglig och mysig oktoberhelg!
20:23 | oktober 10, 2019
Slut som artist
Ögonen svider av trötthet, herregud det var länge sedan jag var så här slut. Det är så ofta välpolerade bilder i bloggen, det kan väl vara kul att ser hur jag ser ut när jag precis smällt en tunnbrödsrulle i sängen med glansiga ögon som kisar. Stinker lök i munnen. Spillt räksallad på tröjan. Typ fått eksem i hårbotten på grund av överförbrukning av torrshampoo och utebliven tvätt. Och doftar tydligen även fotsvett om vi nu ska lyssna på Markus.
En härlig tjej i lyxförpackning.
Imorse gick jag upp vid 04.30 för att kunna bege mig till Adoore plåtningen vid 06.00. Sedan har hela dagen gått i ett. Vi var tvungna att hålla ett jädrans tempo för att hinna med vår deadline. Men det blev riktigt fint, precis så som jag föreställt mig för en gångs skull.
10:02 | oktober 9, 2019
”Månadsspara? Banktanten nickar stolt. Efter mötet går jag och tröstshoppar på kredit”
Linn och jag ringer ofta varandra och pratar om vår ekonomi eller nja, snarare om misären. Luftslottet som snart rasar samman. Vi är av samma skrot och korn, typerna som går runt med sina räkningar i sin handväska, tills det dimper ner en påminnelse, istället för att bara sätta sig ner och betala dem direkt. Varje gång vi samtalar om ämnet, avslutar vi alltid med att: ”Okej, skärpning – nu tar vi tag i det här.” Jag brukar slänga ur mig något i klass med: ”Ska kontakta Avanza och att tag i mitt pensionssparande imorgon, lovar. Nu händer det.”
Linn har i vanlig ordning skrivit en briljant krönika om ämnet på Her Hour.
Känner ni igen er? Eller är ni raka motsatsen? Varför är det så svårt att bryta ett mönster och få fingret ur röven?
Jag står i ett kök i Göteborg bland drinkar och konfetti. Det firas födelsedag och en jämn sådan till på köpet. Runt omkring mig dansar många av mina favoritmänniskor, de flesta har jag känt i hundra år. Han som fyller år är en av dem. Och även han som nu fyller på mitt glas. Han frågar om livet, för det var längesedan vi sågs. Kanske även ännu längre sedan vi pratade på riktigt. Jag berättar och vi fastnar nånstans mellan hans nya projekt på jobbet och mitt slumrande aktiebolag. Det är oväntat, för vi är egentligen mycket roligare än att hamna i jobbpratträsket. Men som med allt ångestladdat – har man väl halkat in är det snårigt att hitta ut.
Då känner jag sticken i nacken. För är det något som ger mig mer ångest än fönsterkuvert är det prat om ekonomi, tankar på deklaration och allt muttrandes om räntesatser hit och dit. Jag säger det och han skrattar. Inser att han tror att jag skämtar när jag förklarar att min fobi går så långt att jag inte ens vågar prata med min egen revisor. Jag skämtar inte. Och börjar svettas.
Vi lämnar ämnet snabbt för jag börjar andas ytligt. Han tittar något bekymrat på mig och säger att det där får jag ta att styra upp. Jag nickar tappert och säger ja, men absolut och du har så rätt. Med bultande hjärta sveper jag drinken och tackar gudarna för att imorgon inte är en vardag och att natten är stunden då allt allvar legitimt kan sopas under mattan.
Sommaren är över och jag ser med förfäran på mötet i almanackan jag själv bokat in. PRATA MED BANKEN och till råga på allt ska mötet ske I PERSON på banken. Undrar hur många miljoner jag hinner vinna på två dagar och hur mycket man kan ljuga för att låtsas att man har allt under kontroll. Det är alltså bostadslån som ska diskuteras och med det även oundvikligen min oförmåga att spara och/eller leva inom mina tillgångar. Heja livet.
Hon är snäll men sträng, banktanten. Med sig har hon en solig nyanställd som hon frågar om det är okej att hon tar med på mötet. Bra erfarenhet med mera. Jag nickar sakta och inser att denna person är i min egen ålder och hon ser så där ordningsam ut. Precis sådär jag aldrig varit eller kommer att bli. Detta påminner starkt om ett gammalt trauma då jag som nitton eller tjugoåring var hos gynekologen för att, eller förresten, det spelar ingen roll.
Alla kvinnor vet känslan av att ligga totalt utlämnad i en stol med benen i vädret och hela härligheten blottad samtidigt som den vars huvud du knappt kan se ber dig att ”hasa lite längre ner, en gång till, liiiiiite längre”. Definitionen av ovärdighet alltså.
När man till råga på allt har något rassel eller pling och gynekologen är en kille runt 30, som är snyggare än McDreamy och han frågar om det är okej att ett gäng studenter följer med? För detta är något de borde se – unikt – kanske till och med är ett ord som används – och du nickar stumt för du är konflikträdd och någon säger ”ojdå” samtidigt som de står och stirrar in i ditt heligaste. Ja då tänker man att man definitivt blir straffad för något riktigt mörkt i ett tidigare liv.
Samma känsla, omöjlig att glömma, väcks igen i mötesrummet på banken en sisådär tio år senare. Hon frågar hur jag tänker kring sparande, pension etc. och tittar allvarligt på mig. Jag svettas och fantiserar om att kasta mig genom glasrutan.
Hur ska jag förklara att jag hellre tänker att det löser sig och vi tar det imorgon? Att jag läst The Secret och sänder ut massa tankar om galopperande miljoner titt som tätt. Så hon behöver inte oroa sig, för jag har redan löst det där.
Orimligt tydligen. Nej nu ska vi ta ansvar. Och likt en general drillar hon mig i livets iskalla verklighet. Vi sätter upp ett månadssparande, alldeles för högt enligt mig, det kostar ju att leva. Men hon menar på att det är i lägsta laget. Och så där fortsätter det.
Då händer något märkligt. Jag sträcker på ryggen och tittar henne till slut i ögonen. Håller med när hon drar ett resonemang om att tar pengarna slut ja då får man leva på nudlar. Lutheransk och stenhård hör jag mig själv säga; ”nu ska navelsträngen klippas” och annat snusförnumstigt. I slutet av timmen är vi goda vänner och jag säger att det är nu det händer – nu blir jag minsann vuxen. Ler till och med som i samförstånd åt den yngre kollegan, hon den prydliga.
Banktanten nickar stolt och säger att vi ses om ett år.
Jag går och tröstshoppar på kredit.
Av: Linn Olsson
19:15 | oktober 8, 2019
Nyttig snabbmat, Förförisk dressing, Romy och Michele och beundransvärd lampa!
Nu har jag flyttat mig från kontoret till Sturebadet för att få lite variation på arbetsplats. Plåtningen som blev av i sista sekund nu på torsdag har slukat all min tid. Så nu tycker jag ÄNTLIGEN att vi grottar ner oss i vad tusan jag hittade på för kul förgående vecka.
Något jag gör flera gånger i veckan är lax i ugn. Brukar klicka hem den här laxen som Mathem ofta har på kampanjpris, sedan drar jag på lite olivolja, salt och massa citron och så ba rätt in i ugnen. Noll ansträngning, hundra procent gott – alltid. Känner du dig lyxig eskorterar du in filén med en fet och go romsås från Erssons, kanske en dillsås på crème fraiche?
Ont om tid? Då gör du som jag gör i 90 % av fallen och bunkrar upp med livets godaste dressing som du köper med dig från salladsbarerna i matbutiker. Den här örtvinegretten skulle få ett eget kapitel i mina memoarer, så festlig är den. Antagligen 100 % onyttig med konstiga E-ämnen, men vad tusan gör det när den är 100 % megagod. Ofta brukar jag bara smälla i mig laxen med färsk kall broccoli och denna dressing eller så kokar du loss ett par päror (potatis, på skånska) och förtär till. Dela en extra citron på mitten som får götta till sig i ugnen som du sedan pressar över allt.
Min kära man, den tönten, har börjat ”låtsas” som att han helt plötsligt absolut inte gillar lax längre då vi ätit det så ofta senaste tiden. Så just nu matstrejkar han lax här hemma, riktigt störigt.
Förra veckan bestämde sig gud för att alla änglar skulle tömma kissblåsorna samtidigt en kväll på väg hem från jobbet. Det resulterade i en riktigt lerig Puck efter att ha traskat genom parken. Puck har inga problem med att bli duschad, däremot uppskattar hon inte känslan av att vara blöt utan springer runt som en galen ko i lägenheten för att försöka torka. Frenetiskt gnuggar hon sig mot närmsta möbel som korsar hennes väg för att kunna polera pälsen, lika aggressivt och med samma hunger som Love Island deltagarna betyder partner.
När vi skulle ge oss ut senare på kvällen, drog jag på hennes nya regnrock istället, så hon slapp bli dygnsur igen och upprepa samma ritual.
Sedan svidade vi om till våra nya matchade myskläder från H&M x PRINGLE OF SCOTLAND kollektion.
Och mös ner oss i soffan. Jag får främst agera huvudstöd när jag och Puck chillar. Hon har blivit ännu mer mammig nu senaste tiden och följer mina steg likt en skugga vart jag än går. Jag undrar om det är för att hon ska löpa snart? Har ni någon erfarenhet av det? Hon som klippte Puck sa att hennes hund nästan blev manisk under de veckorna. Inte mig emot, har gärna Puck slickad mot mig i sängen.
Den 19:e oktober fyller Puck ett år. Då ska hon få en lövblåst av mig i present och en t-shirt där det står: ”I’m in Löv” från Lorpan. Hon älskar löv och är helt manisk när de blåser, så jag tänkte att jag skulle hjälpa de stackars löven på traven. Det kommer få Pucks hjärta att slå dubbla slag.
Vi var och kikade på en grej som jag inte kan avslöja än, men som ni kommer att få ta del av alldeles alldeles snart. Fått så många frågor om den här rutiga tröjan. Den kommer från H&M och kommer ut vecka 45 i butik. Jag har bara fått låna den från deras presskontor nämligen.
Blev så glad att vi fick bekräftat att den här modellen kan fronta vår Adoore kampanj på torsdag! Tror hon kommer bli kalas!
Kommer ni ihåg den gamla 90-tals rullen: ”Romy and Michele’s high school reunion”? Haha, fick lite sådana vibbar när vi stod där i våra stassar bredvid varandra. Om ni inte sett den måste ni se den! Måste ta mig tusan se om den rullen nu omgående.
Hahaha, typ exakt samma färg ju! Filmen handlar om Romy och Michele som ska på sin reunion som får panik över att de inte ”lyckats tillräckligt” så de börjar träna som galningar, fejkar nya jobb och en fasad tills allt faller samman på festen. Haha, en riktigt spårad 90-tals collegerulle som ni måste se. Bjuder över en tjejkompis, bunkra med godis och läsk och kryp ner under täcket.
Vi plåtade bilder till Adoore i nya bardelen på Sophie’s på Bank Hotell. Ni måste svänga förbi den baren, det är så galet snyggt inrett och mysigt. Dessutom har de löjligt goda drinkar.
Beundrade mästerverket som tillfälligt på lån bröstar upp sig i sin silvriga pakt i vårt fönsterbräde. Efter jag plåtade samarbetet med Royal Design beställde jag fönsterputs hem, haha.