Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:02 | oktober 9, 2019

”Månadsspara? Banktanten nickar stolt. Efter mötet går jag och tröstshoppar på kredit”

Linn och jag ringer ofta varandra och pratar om vår ekonomi eller nja, snarare om misären. Luftslottet som snart rasar samman. Vi är av samma skrot och korn, typerna som går runt med sina räkningar i sin handväska, tills det dimper ner en påminnelse, istället för att bara sätta sig ner och betala dem direkt. Varje gång vi samtalar om ämnet, avslutar vi alltid med att: ”Okej, skärpning – nu tar vi tag i det här.” Jag brukar slänga ur mig något i klass med: ”Ska kontakta Avanza och att tag i mitt pensionssparande imorgon, lovar. Nu händer det.”

Linn har i vanlig ordning skrivit en briljant krönika om ämnet på Her Hour.

Känner ni igen er? Eller är ni raka motsatsen? Varför är det så svårt att bryta ett mönster och få fingret ur röven?

Jag står i ett kök i Göteborg bland drinkar och konfetti. Det firas födelsedag och en jämn sådan till på köpet. Runt omkring mig dansar många av mina favoritmänniskor, de flesta har jag känt i hundra år. Han som fyller år är en av dem. Och även han som nu fyller på mitt glas. Han frågar om livet, för det var längesedan vi sågs. Kanske även ännu längre sedan vi pratade på riktigt. Jag berättar och vi fastnar nånstans mellan hans nya projekt på jobbet och mitt slumrande aktiebolag. Det är oväntat, för vi är egentligen mycket roligare än att hamna i jobbpratträsket. Men som med allt ångestladdat – har man väl halkat in är det snårigt att hitta ut.

Då känner jag sticken i nacken. För är det något som ger mig mer ångest än fönsterkuvert är det prat om ekonomi, tankar på deklaration och allt muttrandes om räntesatser hit och dit. Jag säger det och han skrattar. Inser att han tror att jag skämtar när jag förklarar att min fobi går så långt att jag inte ens vågar prata med min egen revisor. Jag skämtar inte. Och börjar svettas.

Vi lämnar ämnet snabbt för jag börjar andas ytligt. Han tittar något bekymrat på mig och säger att det där får jag ta att styra upp. Jag nickar tappert och säger ja, men absolut och du har så rätt. Med bultande hjärta sveper jag drinken och tackar gudarna för att imorgon inte är en vardag och att natten är stunden då allt allvar legitimt kan sopas under mattan.

Sommaren är över och jag ser med förfäran på mötet i almanackan jag själv bokat in. PRATA MED BANKEN och till råga på allt ska mötet ske I PERSON på banken. Undrar hur många miljoner jag hinner vinna på två dagar och hur mycket man kan ljuga för att låtsas att man har allt under kontroll. Det är alltså bostadslån som ska diskuteras och med det även oundvikligen min oförmåga att spara och/eller leva inom mina tillgångar. Heja livet.

Hon är snäll men sträng, banktanten. Med sig har hon en solig nyanställd som hon frågar om det är okej att hon tar med på mötet. Bra erfarenhet med mera. Jag nickar sakta och inser att denna person är i min egen ålder och hon ser så där ordningsam ut. Precis sådär jag aldrig varit eller kommer att bli. Detta påminner starkt om ett gammalt trauma då jag som nitton eller tjugoåring var hos gynekologen för att, eller förresten, det spelar ingen roll.

Alla kvinnor vet känslan av att ligga totalt utlämnad i en stol med benen i vädret och hela härligheten blottad samtidigt som den vars huvud du knappt kan se ber dig att ”hasa lite längre ner, en gång till, liiiiiite längre”. Definitionen av ovärdighet alltså.

När man till råga på allt har något rassel eller pling och gynekologen är en kille runt 30, som är snyggare än McDreamy och han frågar om det är okej att ett gäng studenter följer med? För detta är något de borde se – unikt – kanske till och med är ett ord som används – och du nickar stumt för du är konflikträdd och någon säger ”ojdå” samtidigt som de står och stirrar in i ditt heligaste. Ja då tänker man att man definitivt blir straffad för något riktigt mörkt i ett tidigare liv.

Samma känsla, omöjlig att glömma, väcks igen i mötesrummet på banken en sisådär tio år senare. Hon frågar hur jag tänker kring sparande, pension etc. och tittar allvarligt på mig. Jag svettas och fantiserar om att kasta mig genom glasrutan.

Hur ska jag förklara att jag hellre tänker att det löser sig och vi tar det imorgon? Att jag läst The Secret och sänder ut massa tankar om galopperande miljoner titt som tätt. Så hon behöver inte oroa sig, för jag har redan löst det där.

Orimligt tydligen. Nej nu ska vi ta ansvar. Och likt en general drillar hon mig i livets iskalla verklighet. Vi sätter upp ett månadssparande, alldeles för högt enligt mig, det kostar ju att leva. Men hon menar på att det är i lägsta laget. Och så där fortsätter det.

Då händer något märkligt. Jag sträcker på ryggen och tittar henne till slut i ögonen. Håller med när hon drar ett resonemang om att tar pengarna slut ja då får man leva på nudlar. Lutheransk och stenhård hör jag mig själv säga; ”nu ska navelsträngen klippas” och annat snusförnumstigt. I slutet av timmen är vi goda vänner och jag säger att det är nu det händer – nu blir jag minsann vuxen. Ler till och med som i samförstånd åt den yngre kollegan, hon den prydliga.

Banktanten nickar stolt och säger att vi ses om ett år.

Jag går och tröstshoppar på kredit.

Av: Linn Olsson


14 kommentarer



14 kommentarer om “”Månadsspara? Banktanten nickar stolt. Efter mötet går jag och tröstshoppar på kredit””

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Hahaha så bra text! Hög igenkänningsfaktor…tyvärr 😅

    Svara
  • Det står på Her HOUR att Paulina Forsberg skrivit krönikan….

    Svara
  • Jag blir ledsen när jag läser det här inlägget. Arbetar själv på bank och vill inte låta tråkig men det är inget att skämta bort. Smink, kläder, hår, fillers, utemiddagar etc kostar enormt mycket. Vet du att sparar du 6000 kronor i månaden med en årlig avkastning om 7% så har du 1 miljon om tio år (över 300 000 bara avkastning). Än värre när man tar dyra krediter för att finansiera sin livsstil. Jag ser att unga tjejer är förlorarna här- kvinnor tjänar inte bara mindre än män, livsstilen som många känner att de måste ha kostar enormt mycket. Pengar som mina manliga kollegor kan investera och som stadigt växer.

    Jag lovar att ekonomisk stabilitet känns bättre än vilken väska som helst. Och jag vill bara kasta ut en kram till alla tjejer som kämpar. Försök att utmana er själva, kanske en 200-kronor per dag utmaning en hel månad? Läs en riktigt bra bok, rensa och se hur mycket grejer du faktiskt har och gå ut i naturen och njut av den vackra hösten.

    Svara
  • Bra skrivet!

    Svara
  • Verkligen bra kommenterat! Jag blev också illa till mods av det här inlägget – det är så viktigt ur alla möjliga perspektiv att ta sin ekonomi på allvar. Inte minst när det gäller självständighet och jämställdhet, för att inte tala om pension! Alltså alla unga egenanställda MÅSTE tänka på det. Det är inte präktigt eller ”ordentligt”, det är smart! Vi som är unga nu lär behöva jobba långt mycket längre än till 65 och den statliga pensionen är så otroligt låg. Tyvärr är livsstilen många skapat sig inte hållbar (på något sätt), verkligen ett luftslott. Det gör mig ledsen att vi tror att vi kan låna oss ur en ekonomisk kris. Det här var inte smart eller roligt för fem öre, bara tragiskt!

    Svara
  • Jo fast inlägget var bra på ett sånt sätt att det är skönt att känna att en inte är ensam… Men jag kan hålla med om att det skulle kunna innehållit lite mer pepp och uppmuntran och kanske på slutet hur man går tillväga för att komma igång (vem bokar man ett sådant möte med på banken tex?). Nu blev det lite kaos, kris och hepp slut. Men nu har inte Petra skriver artikeln ☺️

    Svara
  • Hej!

    Tanken med krönikan och texten var igenkänningsfaktorn. Det kanske kom fram fel, men jag vill verkligen styra upp min ekonomi, mitt sparande och inte leva för stunden. Det var aldrig meningen att orden i texten skulle skoja bort det, utan det är fortfarande målet.

    Linn har inte ätit en enda middag ute sedan hon hade möte med sin banktant och börjat lägga undan lite pengar. Men det kanske inte riktigt kom fram.

    Du har helt rätt!

    Svara
  • GUD VAD ALLA SKA TA ALLT PÅ ALLVAR HELA TIDEN!!!! Krönikan var skitbra för man kände igen sig, den var ärlig och rå, precis som livet ofta är. Jag var en sån som hade ångest varje månad över att jag inte sparar tillräckligt men sen insåg jag att livet är så kort. Jag har inte längre ångest över middagar ute eller vinkvällar eller allt jag gjort med vänner och familj som kostat pengar för det är minnen. Jag kanske inte lever i 50 år till, vem garanterar mig det? Jag vill inte jobba bara för att betala räkningar och spara, till vadå? Ett hus som ska stå tomt medan jag är på jobbet, eller en dyr bil som står 90% av tiden i ett garage. Nej jag vill leva och leva kostar.

    Svara
  • Tack för det här inlägget!! Så befriande att man inte är ensam….

    Svara
  • Så bra text jag vill ha meeeeer! Saknar podden så himla mycket också.

    Svara
  • Bra artikel!!!

    Svara
  • Saknar också podden!! Kommer den någonsin tillbaka? Du och Linn är så underbara att lyssna på!

    Svara
  • Hög igenkänning på den. Jag gick till dom där ”ekonomiska PT” och fick lära mig att automatisera så mycket som möjligt. E-fakturor, autogiro, automatiskt sparande osv, och det känns lättare när man bearbetar enstaka saker än att ha en hög med fakturor att bearbeta varje månad. Så när jag vaknar den 25e så är det mesta dragits, sparandet har dragits automatisk, så det som finns i kontor kan jag spendera utan att känna skuldkänslor

    Svara
  • Oj, lajf hack deluxe! Japp, ska boka möte och styra upp allt nu med desamma.

    Kramar!

    Svara