21:32 | juli 23, 2018
Allt eller inget.
Idag kände jag verkligen semesterlugnet. Det liksom rann över mig när jag låg i solen med foten lekandes i den mjuka sanden helt uppslukad av min bok: ”Allt eller inget” – tid och rum stod helt stilla. Slukade sida efter sida som att mitt liv hängde på läsningen. Kastades mellan förbjudna kyssar, vilda sexscener och spänning. Låg nästan och rodnade ett tag när jag målade upp alla scenarion med erotiska ögonblick med igenimmade bilrutor, rekordorgasmer och förbjuden kärlek framför mig. Kunde inte lägga ifrån mig boken och låg i de mest akrobatiska ställningarna med ansiktet nergrävt i berättelsen, djupt besluten att hinna med de sista orden innan hemfärd. Gänget skrattade åt mig och frågade om boken var bra. Halv åtta stängde jag igen boken och återvände till verkligheten, bort från min tillfälliga romans, kändes som att jag fått äran att var tredje hjulet och nyfiket kikat in genom ett fönster och vara en del av deras fartfyllda kärlekshistoria. Om ni är sugna på en riktig chiclit rekommenderar jag denna varmt. Kan knappt bärga mig tills jag får försvinna in i Simona Ahrnstedts målande beskrivningar och älskvärda karaktärer igen. Käkade boken lika snabbt som jag sveper en kall cola light. Det finns tydligen två böcker till i samma serie som jag är väldans bitter att jag inte har med på resan. Jag måste börja läsa mer, inser hur mycket jag älskar att försvinna in i min bubbla, stänga av allt. Det är samma känsla som infinner sig när jag surfat eller rider – total närvaro.
Annars då jag känner mig så hemma här i huset i Marbella, kan varenda vrå och lådas innehåll. Vet att duschstrålen är bättre i det lilla badrummet än det stora, att den skönaste kudden gömmer sig i garderoben som jag snabbt fiskar fram innan Markus ser. Känns som mitt landställe också. Inga krav, inga måsten. Största bekymret är vilken beachclub man ska sola på eller vilka gambas pil pil man ska pilla i sig eller vilket rödvin man ska förtära. Tiden bara är – vi kom hem från stranden vid åtta och vi kommer nog inte gå och äta middag förrän halv elva.
Om exakt en vecka på dagen är det över. Vi har hållit ett ganska högt tempo den här semestern med middagar, nya hotell och flängt en del så det känns så skönt att dra ner tempot nu kommande dagarna och ladda inför nästa vecka och verkligheten. När vi landar är det en hel del bröllopsbestyr som måste tas hand om. Herregud, nu är det bara två månader kvar. Nej, inte ens det. Idag på lunchen sa Markus: ”Måste jag göra en ny instagram nu eller facebook” men vi lugnade honom med att det bara var att byta namn, haha.
13:25 | juli 22, 2018
Polka Dots
Klänning Topshop, Skor Sandro
Japp, imorse vid 08.00 kom vi fram. Det var något lurt med hela förseningen. Jag fick känslan av att de dubbelbokat ett plan för att tjäna mer pengar. Hon i kassan som vägrade säga vart planet var, som tillslut sa att det fortfarande befann sig i Malaga hade fel om man frågade personalen på planet som anlände sex timmar senare. Hon sa att nu är planet från Malaga här, men när jag på planet frågar jag vart de kommer ifrån då säger de Palma. Haha, väl på flygplatsen får vi också vänta på bagaget i 50 min innan bandet slutar rulla och bara hälften av resenärerna fått sina väskor. Utan information – igen. Då får vi gå fram till informationsdisken som ringer till bagaget, då har de lastat upp resterande väskor på ett helt annat band längre bort.
Strunt samma nu är vi äntligen på plats i Graanens hus i Marbella. Idag blir det nog inte många knop och kanske någon mysig middag ikväll. Så himla skönt att vara här på plats, det känns nästan som mitt landställe också då jag varit så här mycket genom åren.
Vi hörs lite senare gänget <3
Hade på mig den här drömmen från Topshop till en av middagarna i Frankrike.
23:47 | juli 21, 2018
Discodans i Sainte Maxime, En kulinarisk åktur och Château de Massillan.
Eftersom vårt plan inte ens lyft från Malaga och vi sitter två timmar bort i Lyon, är vi bänkade för minst en tre timmars försening. Så vi är nog framme runt fyra snåret inatt. Det lönar sig nästan aldrig att flyga riktigt billiga flygbolag, antingen åker man på straffavgifter eller så kommer man inte fram. Lite irriterande att vår hyrbil kommer att brinna inne, då kontoret kommer hinna stänga och de inte går att få tag i, hoppas man kan få tillbaka de pengarna på något sätt.
Okej, nu förtränger vi det och blickar tillbaka till resans första dag. Vi anlände i Nice och körde direkt drygt en timme bort till Sainte Maxime till Marcus och hans bröder. Alltså inte min Markus, utan en av hans bästa kompisar. Badade i poolen, åt middag nere i byn för att slutligen dansa till ett liveband nere i en källare till gamla hits.
Dagen efter gjorde vi oss redo för att åka bort mot Sainte Remy för att äta mer än jag gör varje år den 24:e december. Vi skulle nämligen provsmaka ett tjog med olika gastronomiska små bitar som skulle kokas ner till vår bröllopsmeny.
Kan min selfiepinne vara 2018 års bästa investering? Jag tror det! Jag hade på mig min nya favoritklänning från mitt favoritmärke Ganni.
Den här zucchiniblommasoppan var ett bra alternativ till alla veganer. Stackars vår catringfirma de kommer inte få det lätt med alla laktos-,gluten-, vegitarianer och veganer på bröllopet, haha.
Vi skulle även välja tallrikar att lägga maten på. Jag föll pladask för dessa unika fat där alla ser olika ut. Så det lutar åt att de blir dem.
Och bröllopstårta. Man vill ju inte att ens gäster ska rulla från middagen på bröllopet, men jag tror att vi lyckades bolla fram en rolig lösning.
Tre timmar senare staplade vi ut från catringfirman med uttänjd magsäck för att rulla ytterligare en timme bort till ett boutiquehotell, Château de Massillan som jag hade lyckats rota fram efter någon timmes googlande på nätet. Att hitta nya hotell har blivit till en av hobby. Älskar att hitta små undangömda pärlor. Sitter ofta och pinnar platser jag vill besöka och hotell jag någon gång skulle vilja bo på. Minns ni att jag skrev att jag kommer lansera ett nytt projekt tillsammans med Pålle och Uchenna i höst? Då kommer ni få se mer av alla resmål och tips.
De berättade att en ny ägare hade köpt upp och renoverat hela byggnaden och alla miljöer omkring fem år tidigare. Hela Frankrike kryllar av dessa pärlor, hade så gärna velat köra en roadtrip och hoppa mellan olika sagolika platser. Det sitter så mycket historia i väggarna, brukar ligga och fundera på alla galna fester som ägt rum på dessa slott genom tiderna.
Vi hade bokat ett vanligt standardrum, men hade sådant flax så vi blev uppgraderade till ett större då det stod ledigt. Helt rätt om ni frågar mig, det ger ju ringar på vattnet. Nu sitter jag här och skriver om hur fantastiskt det var eller alla vänner man berättar för som säkerligen kommer boka ett stället. De hade två olika delar, vi bodde i det nybyggda huset medan de fortfarande hade kvar den pampiga slottsinredningen i huvudbyggnaden.
Markus skämdes nästan när jag drog runt som en papparazzi på området, varje vrå var ett kodakögonblick.
Hur maffig är inte den här entrén? Tänk att folk bodde så här i sina nätta slott på landsbygden.
Sedan lyckades jag locka med mig Lorpan på en sightsingtur runt slottet.
Sex on legs, hello. 
Trädgården var helt enorm och vi fick senare under middagen veta att de odlade alla sina grönsaker själva i den här lilla inhägnaden.
Det var för vackert för att inte föreviga med en miljard bilder. Känner mig som en karaktär från: ”Lilla huset på prärien” i den här stassen. Gullig liksom. Efter mitt påtvingade fotomaraton ville Markus bestämt äta middag.
Medan jag envist gick i en helt annan riktning mot den lilla dammen. Hela stället hade något förtrollande över sig, det kändes som att man klev rätt in i Alice i Underlandet.
Japp, där ser ni honom gå åt det andra hållet, haha.
Man skulle ju kunna tro att vi skulle matstrejka minst en vecka framöver, men när klockan slog 21.30 var vi redo att fylla på depåerna igen mot vår förmodan. Det var billigare att äta menyn än att beställa två rätter, så vi gasade på. Till förrätt serverades en laxtartar med avokadokräm, dill och svarta rädisor. Till varmrätt slank det ner en fläskfilé med sparris och polenta.
Njutningen var fullständig när det serverades färska jordgubbar med basilika- och citronkräm toppat med krokant. Ska sno receptet rakt av och göra hemma. Ville nästan ta upp träfatet och slicka av underlägget, men la band på mig själv. Sedan sov både jag och Markus som små barn.
Dagen efter vaknade jag upp lagom svullen och härlig i unnan efter gårdagens matfest. Nästa stopp var möte med uthyrningsfirman Be Lounge och SOF-event som planerar vårt bröllop.
Hur vacker är den gamla orginalbaren? Hade velat plocka med mig den hem.
Vi kikar på resten av dagarna imorgon! Eftersom jag precis fick reda på att planet är ytterligare tre timmar försenat (alltså sex timmar), eller nej inte fick reda på – utan fick dra det ur tjejen i disken så har jag ganska mycket tid att slå ihjäl. Hon kunde fortfarande inte säga om planet lyft från Malaga eller inte. Allt hon fick fram var: ”Jag vet inte”. Det är väl bättre att informera folk så man vet än att låtsas som att planet kommer hela tiden. Tillslut fick jag nog, omringad av irriterade resenärer vrålade jag: ”Du måste ju veta vart planet är? Vart fan är planet” Då kollade hon ner i marken och sa att det fortfarande befann sig i Malaga och att vi tidigast kommer lyfta 03.15.
Tack, hur svårt var det att tala sanning. Blir vansinnig på sådant. Jag förstår att plan kan vara försenade, den mänskliga faktorn eller snåla flygbolag som missat sin slottid och vägrar betala extra – men säg det bara håll inte trötta resenärer på halster. Det är väl bättre att föräldrarna får natta sina barn på en stol i några timmar än att hålla dem vakna hela natten. Tycker synd om alla småbarn, det finns nämligen ingen resturang öppen här i den här döda avgångshallen. Jo, det finns en trasig läskautomat.
Nej, Vueling det blir inga mer resor med er. Jag är inte speciellt upprörd över att det är försenat, men förbannad på hur de hanterar situationen. Vi skulle ha landat 00.00, nu kommer vi landa runt 06.00. Haha, då hade vi ju kunnat ha kvar vår hyrbil iallafall och hämtat den på morgonkvisten. Min rumpa har klibbat fast i skinnfåtöljen, håret är uppsatt med ett par trosor, hittade ingen tofs (hoppas ingen urskiljer att jag har underkläder på huvudet), jag har dubbla snus inne och äter några gamla godisbitar som jag borstar bort sand på innan jag stoppar dem i munnen. Däremot har jag fulladdat dator och mobil så vem är jag att klaga. Jag verkar vara en av de få som laddat upp min elektronik innan för folk sitter som hökar redo att gå till attack så fort någon ens gör en anstiftan till att ge upp sin laddstation.
Nu ska ni få slippa lyssna på min helt ointressanta klagosång. Nej, vi hörs igen imorgon gänget förhoppningsvis då i Marbella.
<3
15:18 | juli 21, 2018
Mitt första hångel, en spya i Kinna och Fuktiga tops.
Ja, eftersom internetuppkopplingen här på slottet är nästintill obefintligt trots att jag försökt ladda upp bilderna sedan frukosten imorse så fortsätter vi skrivandet om genanta stunder från min ungdom. Har ju fått en hel del frågor av er som jag tänkte avverka i sommar pö om pö. Har ni några fler frågetecken eller funderingar som ni sitter och trycker på är det bara att ösa på i kommentarsfältet.
Minns du ditt första hångel?
Det var sommar. Jag och min dåvarande bästa kompis Marie, som bodde ute på Djurö bara några minuter ifrån vårt landställe hade packat in oss i quack quack tour, en buss som tog oss hela vägen ner till Spanien med hennes föräldrar och släkt. Efter åtskilliga varma mackor med smält ost, liggsår och tilltjatat quack quack kaffe (bryggkaffe med Baileys) så var vi framme. Minns inte vad orten hette men jag vet att solen tog för på alla framkallade bilder från resan var vi pubertsrunda med kräftliknande kulör jämt fördelat över precis hela kroppen. Det var innan man förstod att det var viktigt att smörja in sig. Istället använde vi: ”Brun på en kvart” en talgolja som orsakade brännskador på kortast möjliga tid. För att förstärka brännan, hade vi även med oss en ”blekningsspray” för håret så det vitt av solens strålar. Minns att hela hårbotten nästan blinkade rött eller delade upp håret i två läger med sitt lysande röda streck i hårbotten. Med urringningar som man kunde spela basket i traskade vi rakryggade ner till den lilla bargatan, stapplandes på våra kilklackar där vi snabbt blev erbjudna två flaskor vin och valfritt antal drinkar om vi hoppade upp och red på den elektriska tjuren för att locka in män till just deras klubb. Tror inte vi räknade ut det då, utan vi såg bara gratis alkohol framför oss. Utan att blinka tackade vi ja och kastade oss upp. Sedan baljade vi i oss vår vinst och slutade upp med två tyska killar på baren dörr i dörr. Han smakade cigg och öl och kunde knappt ett ord engelska. Det var nog mitt första riktiga vuxenhångel.
När jag var yngre så minns jag att vi lekte ryska posten på alla hemmafester eller sanning eller konsekvens. Min klass kom på den briljanta idéen att skynda på processen så man fick hångla mer. Istället för att knacka på en dörr till en garderob, kröp tjuofem stycken 13 åringar runt på Davids vind med stängda ögon på alla fyra och den personen man krockade med skulle man stoppa tungan i munnen på. Aggressivt, men effektivt. Det fanns tre åtråvärda killar som alla tjejer i klassen ville byta saliv med. Och jag minns hur de nästan blev omringade där uppe på vinden på Lindvägen i Storängen.
Vad är det knäppaste du gjort?
Den listan kan nog göras lång. Men ett väldigt ovanligt dygn utspelades sig för en jädrans massa år sedan när Forni ringde mig gråtandes och säger att hon kommer bli betalningsskyldig om hon inte kommer ner och spelar skivor på en nattklubb i Kinna, typ 2 timmar från Göteborg. Att kalla den lokala pizzerian diskotek, som var det enda stället som just då serverade alkohol i Kinna är en smärre bedrift.
Hon skulle vänt plattor med Anna Hibbs som hade avbokat i sista sekund. Hon sa att hon skulle göra vad som helst bara jag följde med. Två veckor senare satt vi på tåget mot Stadshotellet i Kinna där vi var de enda incheckade gästerna. När jag ställde ner bagen på sängen kom en pust av damm. Tiden hade stått stilla, precis som luften i det lilla rummet med det rosa sidenöverkastet med rosor eller det limegröna kaklet inne på den lilla toaletten med den matchande toalettborsten som kommer att spela en avgörande roll för mitt välmående i slutet av berättelsen. Till historien bör tilläggas att vi var väldigt unga, och dumma, haha.
Vi begav oss ner på stan för att lokalisera mat och dryck. Efter att ha gått ett tag frågar vi ett gammalt par som sitter i fönsterbläcket till sitt hus. Varpå de hänvisar till samma plats vi ska spela på, den lokala pizzerian. Det hela slutar med att vi hamnar på en hemmafest hos några som var betydligt yngre än oss, som hade en undervåning med egen entré till sitt tonårsrum. Vi blev serverade vodka med fanta i små plastmuggar, precis som de man får hos tandläkaren. Sedan traskade vi ner till brottsplatsen. Jag drack geloshots från en killes mage varpå hans flickvän stormar ut gråtandes. Måste tillägga att jag inte visste att den personen existerade. Kvällen fortsätter i samma anda. Vi var säkert åtminstone tjugo dansanta personer på nattklubben/diskoteket/pizzerian som bokat Forni till ”spelningen”. Helgen innan hade Bingo Rimer varit där. När Forni står ute och röker med mig vid sin sida kommer en blå gammal Volvo i full fart som helt tappat fattningen och kör rakt mot rökrutan. Hade det inte varit för den tjocka järnkedjan hade vi blivit till mos. Jag minns att vi avslutar kvällen berusade på kebaben där vi hamnar i bråk med två killar om Fornis dåvarande partner. Avslutningsvis står jag på knäna i det psykedeliska badrummet. Jag har aldrig kunnat kräkas, jag avskyr det. Men försökte tappert med mina röda lösnaglar, långa klor som skar likt ett rakblad i halsen. Tills jag tillslut vänder på den limegröna toalettborsten som säkert sopat undan spåren från en livstids toalettbesök och stoppar skaftet i halsen för att göra mig av med minnena av den gröna geléliknande sörjan som orsakat detta illamående och berusning.
Dagen efter vaknar vi upp skrattandes nerbäddade i det kvava rummet med solen stekandes i ansiktet med känslan, att var fan var det som hände igår? Haha!
Har du någon konstig ovana?
Markus kom på mig när jag slickade en tops innan jag stoppade den i örat. Jag gör så. Det är skönare. Jag vet inte varför. Jag vet att det är äckligt. Min kompis frågade varför jag inte bara spolade den under rinnande vatten innan jag rör runt med bommulspinnen i örat. Jag vet inte, jag har alltid gjort så.
Hörni, nu får vi be till gudarna för bättre internetuppkoppling innan jag blottat hela mitt liv.
17:10 | juli 20, 2018
Alla bitar börjar falla på plats och minnen från förr.
Förlåt, för min frånvaro. Vi har hoppat mellan bröllopsmöten, avsmakningsmenyer och sängar. Äntligen börjar alla pusselbitar falla på sin plats. Jag är överlycklig över att vi anställde Anna på Sof-events på vägen. All min oro har runnit av mig – och nu ser jag bara framemot vårt bröllop. Axlarna har sjunkit minst en decimeter. Vi tänker precis likadant, innan jag ens hinner öppna munnen säger hon det jag tänkte.
Nu har vi precis installerat oss på chateuat där vi ska säga ja till varandra. Om exakt på dagen, det vill säga om två månader från nu, kommer alla vänner strömma in här för tre dagars firande.
Vi kom precis från ett möte med uthyrningsfirman som kommer leverera alla möbler och tält. Markus enda önskan för bröllopet är att ha en ”man-cave” eller som han säger en whisky och cigarrbar med chetserfeel fåtöljer, cigarrer och en drös olika whiskysorter. Han ville ha en soffgrupp men jag lyckades banta ner det till tre fåtöljer och en liten bar. Annars kommer man inte se röken av alla killar.
Ligger i en solstol vid den gamla anrika poolen och ser målande bilder framför mig från den stundande dagsfesten på lördagen. Lyktor som dinglar i träden med vinden, vattnet som porlar, vänner som skrattar. Några dansar, andra ligger i poolen, DJ-båset som vi ska bygga upp, små loungegrupper, foodtrucken som serverar nygrillade hamburgare och friterade kolhydrater till bakfulla gäster, bartendern som blandar smärtlindrande tomatdrinkar med vodka och tabasco. Alla syskon och familj. Kysser mannen, som nu bär samma efternamn som mig, som jag ska dela mitt liv med.
Allt känns så surrealistiskt.
Samtidigt ligger jag och tänker på livet. När blev jag så här gammal, vad snabbt livet gått, det känns som det var igår jag bodde i min första andrahandslägenhet med Forni på Bergsgatan 33 på Kungsholmen, mitt emot häktet. Där fulla människor ibland fick spendera natten som jag mötte på väg till jobbet eller stressade barnfamiljer som hade missat sin tid hos polisen för att göra nytt pass. Eller mannen som bombhotade polishuset utanför vår balkong och skrek att han skulle smälla hela skiten i bitar. Poliserna som stod uppradade med vapen riktade i vårt håll.
Där största bekymret i livet var vilken gästlista vi skulle flirta oss till, hur vi skulle ha råd med månadens hyra eller varför killen man hånglat med kvällen innan inte hade smsat. Jag och Michaela bråkade mest om att jag alltid drack upp sista mjölken eller tog sista toalettpappret utan att köpa nytt. Och hur dålig jag var på att plocka undan efter mig eller diska.
Kroppen blir alldeles varm av alla minnen, alla tjejkompisar och vänner man delat dessa stunder med som kommer vara närvarande på vår bröllopsdag. Jag minns när jag flyttade in hos Mathilda på Söder, i en liten etta som nätt och jämt rymde våra sängar i vardagsrummet/sovrummet. En period åt vi bara lantchips med gräddfil till middag. Jag doppade mina i holidaydipp medan hon hade sin egen skål med dilldipp (usch!). Jag minns när vi bestämde oss för att sluta med den ovanan, men sedan åkte vi hem till mina föräldrar och handlade på Ica Maxi i Nacka som hade extrapris på just ovannämnda sort och bestämde oss för att det nog inte riktigt var dags än. Alla köttfärspizzor med banan, curry och vitlökssås med ett täcke av pizzasallad som vi slaktat i sängen framför Beck samtidigt som vi ivrigt pratat om helgens bravader mellan tuggorna.
Alla bekanta som kommit och gått genom åren. Vad hände med vissa? Vad gör de idag?
Jag minns en sommar när vi bodde på Vanadisvägen i en sunkig trea och hela tjejgänget flyttade in under juni till augusti bara ett stenkast från där vi bor idag. Minns att jag fick en spraytanmaskin budad till mig och vi la oss på fiskbensparketten och sprayade varandra så det såg ut som en avspärrad brottsplats vid sista sprutet. Eller köket som vi glömde av som nästan möglade samman. Minns att vi gick in som soldater i strid med svarta soppsäckar över kroppen och träslevar i händerna för att ge bananflugorna en rejäl omgång.
Tårarna som föll i den vita ektorp ikea-soffan då en nära en vän hade gått bakom min rygg och blivit ihop med en kille jag gillade.
Eller den gången jag råkade lägga in en billys panpizza i ugnen och slocknade i mina ministring när Mathilda kommer inspringandes vrålandes att det brann. Hela köket var fyllt av rök. Jag har nog aldrig varit så rädd. Vaknade i panik flera år efter och flög upp ur sängen och trodde mig se rök. Har aldrig mer vågat laga mat onykter. Eller den gången Sean Banan hade varit på efterfest i vår lägenhet utan min vetskap och jag vaknar till en av hans sånger och inser att han står och sjunger en meter från min säng.
Jag kommer aldrig glömma samtalet från min gudmor Monkan (eller en av den, jag har lyxen att ha två). Jag hade känt på mig att något inte stod rätt till. Bet på naglarna nervöst när hon berättade att mina föräldrar skulle separera, att det inte var bra mellan dem. Minns chocken och hur hela handen började skaka där i fönstret som blickade ut över en ganska trist entré till vårt hus. Jag tänkte på mina syskon som fortfarande bodde hemma och hur de hade tagit allt, om de ens visste om det.
Dagen då Mathilda, min bästis flyttade ut och lämnade mig för Robin. Hon skulle flytta med honom till Malmö och jag har nog aldrig känt mig så ensam som när dörren gick igen bakom dem.
Eller den gången när Mathilda råkade låsa in mig när hon och hennes mamma skulle utomlands och hennes mamma låst dörren och inte visste om att man inte skulle låsa överlåset som bara kunde öppnas utifrån. Så jag var tvungen att ringa en taxichaufför, övertala honom att komma ut ur bilen ta emot nyckeln på innergården och gå upp tre trappor och öppna åt mig. Han fick extra dricks. Först slog tanken mig att jag skulle hissa ner mig själv i ihopknutna lakan, glad att jag släppte den idéen.
Haha, eller den fredags eftermiddagen jag fick ett infall att jag skulle ge mig ut i löpspåret i Hagaparken innan jag skulle ha en stor förfest. Jag hade inte tränat på flera månader och lyckades såklart sumpa nyckeln och var tvungen att ringa en låssmed för flera tusen som fick bryta upp dörren.
Alla gånger jag och Forni gråtit till Melissa Horn i hennes lägenhet på Kronobergsgatan som låg port i port med min. Eller Forni grät mest, jag är inte så bra på att gråta.
När vi spelade in Glamourama och jag skulle gå fram till Joel Kinnaman med Forni vid min sida på en biopremiär och säga att han var det vackraste gud skapat. Eller när jag skulle övningsköra med min dyrbara bästis vid min sida och körde rakt in i en snöhög.
Herregud, jag kan fortsätta i all oändlighet, haha. Alla dessa minnen, alla galna stunder man upplevt. Och nu ska man gifta sig och börja ett nytt kapitel i livet utan bananflugorfäktning och bränd fyllemat. Jag tror det kommer bli fantastiskt.
Bara jag och Markus håller oss ifrån bilsemestrar så kommer nog allt sluta bra. Det är inte vårt starkaste kort. På något vis är det som att ett åskmoln drar in över oss så fort vi sätter oss i en bil tillsammans. Jag är en värdelös kartläsare vilket alltid resulterar i missförstånd, felkörningar och tryckt stämning. Haha, vi får helt enkelt fortsätta cykla överallt resten av livet. Eller skaffa barn med bra lokalsinne som får föra talan.