11:47 | november 16, 2019
It’s a…..BOY!
Tänk att vi ska få en liten pojke! Igår var jag i total chock, som ni kan se på mitt hysteriska skratt i filmen. Tror inte poletten trillade ner förrän nu på morgonkvisten! Tassade runt i vardagsrummet i Markus gamla mjukisshorts och randiga nytvättade tröja (som jag egentligen är bannlyst ifrån) och började tömma havet av glasflaskor på slattar. När jag närmade mig vardagsrumsbordet vilade jag blicken på några presenter från gårdagen. P3’s första lilla body, som dessutom Markus kompis Victor gått och köpt på eget bevåg. Ser framför mig hur den stora karln med den mörka stämman (han har verkligen en exceptionellt mörk röst) traskar in på NK förbryllat och ska handla barnkläder på new born, bara det är en tår för sig.
Visst känns jag nog i grund och botten som en pojkmamma ändå? Ser det lilla blonda yrvädret med Markus lockar framför mig. Helt plötsligt känns allting mycket mer verkligt. Det är så förbryllande när man tänker att man helt plötsligt är två könad, haha. Tänk att jag har en liten snopp i magen som dansar runt där inne i kistan hela dagarna.
Min kompis Steffi, som har BF en dag ifrån mig, VÄNTAR ENÄGGSTVILLINGAR! Hon kollade förbryllande på mig och sa:
”Och herregud, jag har tre olika hjärtan i mig”.
Det är obegripligt.
Det var så mysigt att så många vänner och familj tog sig tiden att komma förbi igår, vilken kväll. Stämningen var på topp.
Nu ska jag göra mig i ordning sedan bär det av ner på stan med Carro för en riktig mysdag!
<3
09:45 | november 15, 2019
Ikväll vankas det könsfest!
Idag är det ingen vanlig dag för ikväll får vi veta vad P3 är för filur. Redan i tisdags fick vi svaret från Nipt-testet – men vi kollade aldrig könet (!). Markus har dessutom varit på jobbmässa i Cannes, så hade ändå inte velat kolla utan honom vid min sida. Vilket gjort väntan lite lättare. Kan ni förstå att världens mest nyfikna människa inte loggat in och tagit redan på kön. Det hela började egentligen för flera år sedan när min kusin började prata om sina kompisars könsfester. Att någon i ens gäng får ansvaret för lappen med kön som sedan drog iväg och bakade en tårta, som var blå eller rosa inuti. Jag, största festprissen i stan, tyckte att det lät som ett helt fantastiskt koncept.
Sedan dess har jag försökt övertala alla nära och kära om att de ska ställa till med en könsfest så fort ett nytt litet liv bakats, men ingen har nappat på idéen.
Så nu när det kommer till vår egna lilla knodd, kunde vi inte vara sämre själva. Jag har alltid varit en person som älskar att fira ALLT, att ställa till med fest för mina vänner och familj är bland det bästa jag vet. OCH VAD KÄNNS FESTLIGARE ÄN ATT FIRA SITT BARN?
Och bäst av allt är ATT VAD SVARET ÄN BLIR SÅ ÄR DET EN JACKPOT! Snacka om livets bästa triss – inte en förlust i sikte!
Jag har ingen aning om vad det kan vara som lurar där inne? Många säger att eftersom jag mått så pass bra så borde det vara en pojke. Men halva mitt tjejgäng mådde ju toppen och fick tjejer, så det känns inte som att det ligger något i det. Några hävdar ju att det är genetiskt. Vilket är svårtippat då jag har två syrror och en brorsa. Markus har massa halvsyskon, där det är hälften dudes, hälften tjejer.
Vad tror ni att det är?
Först hade jag en idé om att alla som kom ikväll skulle få välja en skylt i hallen: ”Team Snippa” och ”Team Snopp” – men inte hunnit styra upp det. Kanske för mycket? Jag är ju lite knäpp och gillar extra allt.
Så ikväll vankas det alltså köns aw hemma hos oss! Det blev ju lite spontant eftersom vi inte visste när vi skulle få svaret! Men det är ju det man älskar.
Jag vet att jag inte har facit i hand, hur det kommer gå med min graviditet eller förlossning. Men jag tror och hoppas att allt kommer gå vägen, och vill hellre våga tro och fira. Om något skulle hända längst vägen tror jag ändå att jag kommer uppskatta de här stunderna och se tillbaka på dem med ett leende.
10:43 | november 13, 2019
Känner mig som en vandrande bubbelplast, redo att smälla vid minsta felsteg.
FÖRST OCH FRÄMST – WOW! Tack för alla era otroligt fina hälsningar, meddelanden och kommentarer. Både här inne och på instagram, känner mig helt rörd av ert engagemang. Ni är helt otroliga. Jag har världens bästa läsare, tack för att ni tar er tid att skriva det värmer verkligen <3 Ska försöka hinna svara på alla meddelanden dag.
Flera har frågat om hur jag mått under de första veckorna så jag fick ner lite ord om svindlande gaser, djärva dofter och narkolepsi efter klockan sju.
Ville bara krypa ur min kropp när illamåendet sköljde som en flodvåg över mig. Minns hur jag knep ihop tårna till mosade ostbågar och pressar de hårt mot marken för att tänka på allt annat än kräkreflexen som vrålade efter min uppmärksamhet i halsen. Ibland brottades vi bara i några minuter medan måendet likväl kunde pågå i flera timmar. Det är en sådan speciell smak som försökt hiva sig upp och ut förbi halsmandlarna. Som att ofrivilligt dra en shot upp och ner med hostmedicin som flirtar med äggmök i strupen.
Däremot vet jag att jag är lyckligt lottad för det verkar ändå som jag kommit otroligt lindrig undran. Mitt illamående smög sig på först i Kina, när jag var i vecka tolv. Vilket kanske inte var optimalt rent geografiskt då du springer in i de mest pikanta dofterna, titt som tätt. Att stolt puttra ut en rackarbajsare när du står med någon i hissen eller sitter fängslad i en taxi hör nämligen till vanligheterna.
Att de nästintill håller på att ta livet av gravida doftkänsliga kvinnor är inget man tar hänsyn till.
Men vem är jag att kasta sten i glashus när jag själv är en vandrande pruttmaskin. Jajamän, damer – här vare gaser! Vart kommer ens all luft ifrån? Tarmarna håller ju på att böka runt i kistan vilket med milda ord orsakar viss turbulens. Känner mig som en vandrande bubbelplast, redo att smälla vid minsta felsteg. Fråga Markus som vid flertalet tillfällen försökt ge mig rött kort och hänvisat (med fingrarna för sin näsa) till soffan.
Mellan vecka 8 och 10 kände jag mig konstant sjuk, som att jag gick och drog på influensan. När klockan började närma sig 20.00 var mina ögonlock tunga som bly och det kändes som att någon hade smulat ner en sömntablett i min mat i kombination med den värsta tänkbara jetlaggen. Det gick inte att vara vaken. Markus såg bekymrad ut och undrade om det var så här det skulle fortskrida i nio månader framöver.
Men tröttheten la sig i Kina. Eller så trängde jag den bara bort den och krigade på. Nu är jag lite trött igen. Inte lika extremt, men går helt klart på sparlåga när aftonen närmar sig. Allt efter 23.00 är för tillfället nästan tortyr. Att jag var på en middag till 01.00 i lördags förtjänar en rungande applåd.
En kväll när jag skulle äta en tidig middag med Dasha i början av graviditeten var jag tvungen att gå och lägga mig och sova en timme på Sturebadet för att ens orka ta mig dit efter jobbet.
Bomber. Meloner. Granater. Här var det växande lemmar på menyn. Mina bröst sväller som en deg under jäsning. Vet inte hur stor min hylla kommer bli, men är nästan orolig för hur hyllsystemet ska orka hållas uppe. Hoppas kroppen pluggat och säkrat liven ordentligt. När jag åt p-piller hade jag nämligen en riktig vavavom hylla. Det var nästan som att mina boobs var ute och promenerade med mig. Men när jag slutade med de extra hormonerna rann kuporna ur dem, gick från en D-E kupa till en C.
Annars då, känner mig lite mer gråtig. Kan till och med snyfta till under en tv-reklam: ”för den var så fin”. Är annars en ganska hårdhudad person vars känslor ligger djupt rotade.
När det kommer till kosten vill jag bara äta bröd. Igår åt jag fralla till frukost, fralla till lunch, tunnbrödsrulle med ost till mellanmål och raggmunk till middag. Hela kostcirkeln, haha. Riktigt sugen på barnmat som korv stroganoff, snabbmakaroner med ketchup. HÖR OCH HÄPNA INTE ALLS SUGEN PÅ COLA LIGHT.
Men överlag mår jag nästan provocerande toppen och känner mig galet peppad på den här graviditeten.
Har 181 dagar kvar av bakande, soliga 35 % har gått av tiden.
Är det några av er läsare som är på smällen? Hur mår ni? Berätta!
11:38 | november 12, 2019
I samarbete med Markus Tungården.
Att hålla överraskningar hemliga har aldrig varit min starka sida. Att dessutom undanhålla det största i livet, har rent ut sagt varit terror.
Helst ville jag bara vråla ut till hela världen ATT VI SKA FÅ ETT BARN.
Ska jag vara ärlig var jag nog inte så bra på att undanhålla det, haha. Berättade för alla de närmsta vännerna typ direkt. Och min familj. Vad tusan om det skulle gå åt helskotta skulle jag ändå vilja att de visste. Alla är olika, men det kändes bäst för mig. När det kommer till min graviditet har jag bestämt mig för att lyssna på min egen röst och magkänsla.
Min mamma var den första att förutspå graviditeten. Hon har precis flyttat in i en ny lägenhet och jag skulle hjälpa henne välja möbler och därefter skulle vi äta middag i Mall of Scandinavia och gå på bio. Gäspade hela vägen ut till Sickla Köpkvarter och beklagade mig över min trötthet, så fort jag kom fram ville jag prompt ha en grillad stor korv, sedan mådde jag illa och var trött igen. Kissa, kissa, kissa, kissa. Som en repad skiva: ”Mamma, vet du vart närmsta toalett är”.
Eftersom min mamma har ett vältränat barnmorska öga hade hon facit i hand. Hon frågade om jag var på smällen, varpå jag insåg att min mens var två dagar sen. Men tänkte att det bara kunde vara en liten fördröjning.
Några dagar senare på lördag morgon smög jag in i badrummet på morgonen och kissade på stickan. Stod nervös och stampade på marmorgolvet med foten och blängde på stickan som aldrig blev klar, de minutrarna kändes som en evighet. När korset framträdde klarblått skrek jag nästan till av chock. Sedan minns jag att jag kollade upp i spegeln och log hysterisk. Samtidigt som jag var i totalchock. Helt surrealistiskt situation.
Markus satt i soffan utanför och kollade på Nyhetsmorgon, omedveten om att hans liv bara några minuter tidigare förändrades helt. Jag tänkte på massa fina saker att säga, men blev så nervös. Jag bänkade mig bredvid honom och började skruva på mig. Tillslut fick jag fram att det var något jag ville berätta. På hans min att döma trodde han att jag var allvarligt sjuk, då jag hörde hur seriös och allvarlig jag lät på rösten. Och mitt i allt fick jag spatt och nästan sulade graviditetstest på honom och med världens bredaste leende pressade jag ut orden: ”Vi ska få en bebis!!!!”
Han blev så glad – och chockad. Men det var så fint att se hans genuina reaktion som var total lycka och glittrande ögon.
Däremot har jag knappt förstått att jag varit gravid förens nu. Det har inte känts verkligt. Kanske för att jag ändå mått så pass bra. Men nu börjar det så smått sjunka in. Men det känns fortfarande helt överväldigande. Ska jag bli mamma? Markus bli pappa? Ska jag, Lorpan, Puck och P3 (arbetsnamnet, haha) – bli en egen familj. En kvartett.
Ögonblicket som gjorde det lite lättare att ta på hela situationen var på det tidiga ultraljudet. Minns när barnmorskan tryckte till hårt mot livmodern och en stor svart klump uppenbarade sig. Varpå jag ivrigt frågade om det var barnet. Då skrattade hon och sa att det var livmodern, sedan pekade hon på den lilla gulliga knubbiga ostbågen som låg och sprattlade som en skalbagge på rygg och sa:
”Men där är det”
HERREGUD!!!!!!!! I maj kommer den lilla köttlimpan att göra entré och förändra livet för alltid.
Nu är jag i vecka 14 (imorgon 15), och en liten bula börjar kika fram. Efter stora måltider känns det redan som jag är gången i nionde månaden, men det är nog matens förtjänst och inte P3’s.
Det ska bli så kul att dela den här livsomvälvande resan med er <3
07:47 | november 11, 2019
Äntligen en lugn vecka!
God morgon favoriter!
Ah, kollade precis igenom veckans schema – och kände bara JA! Senaste veckorna har dagarna gått i ett och bränder släckts konstant, men den här veckan är det helt undansopat bland veckodagarna. ÄNTLIGEN! Det är svårt att konstant krama ur inspiration när man inte hinner ladda om eller har tid att vara kreativ. Men den här veckan ska jag fylla på energidepåerna. Kan inte minnas senast jag bläddrade i ett magasin, surfade loss på Pinterest eller hann med massa bloggar.
Och inte nog med det IKVÄLL SLÄPPS MIN SAFIRA KOLLEKTION 20.00, vill ni vara säkra på att lägga beslag på era favoriter så signa upp er här!
Och jag och Linn har poddmöte på Acast, skrev ner alla era förslag från ert tipsinlägg! Hojta om ni kommer på fler ämnen. Längtar så mycket efter att få bänka oss högst upp på Kungsgatan i det vadderade rummet med en enorm dryckesbuffé vilande framför mig, dra på mig de enorma hörlurarna och höra Linns älskvärda stämma: ”Hej Petra”.
Sedan vill jag bara kräkas upp allt julpynt här hemma. När får man ens börja julpynta? Är det för tidigt att sätta igång nu, haha. När brukar ni börja?
Utöver det är det massa annat skoj som händer på bloggen… Skrev ju att förra veckan skulle vara stora överraskningsveckan, men vissa saker var inte klara än. Men det är väl som man säger den som väntar på något gott! Men trumvirvel den här veckan smäller det – med buller och brak!
Vi hörs strax igen med en bildbomb från senaste veckan.
