09:01 | mars 20, 2020
Vart är vi på väg?
Min kompis skickade över det här klippet från Aktuellt igår, där Kerstin Hessius lyfter problematiken. Kolla på klippet 19 minuter in i sändningen.
Igår kväll hade jag ett litet mental breakdown. För det känns som att allt håller på att raseras och glider ur mina händer. Det ser inte bra ut.
Om det fortsätter så här och vi inte börjar leva igen och håller igång samhället så går vi mot en depression och en enorm arbetslöshet. En riktig lågkonjuktur. Jag vet inte om folk är beredda på den den smällen, bakslaget och dominoeffekten som kommer att golva oss. Nu kanske folk faktiskt njuter lite av denna misär. Ta mig inte på orden, förstår att ingen någonsin hade velat att detta skulle ske eller att någon skulle blivit drabbad. Men menar mer att man kan sitta hemma och jobba, ta sovmorgon, långpromenad runt Djurgården i solen med en kaffe och bulle mitt på blanka dagen – att varje dag är som en helg. Man kanske också tror att man själv inte kommer bli drabbad, men vill bara understryka att alla sitter i samma sjunkande båt. Du kanske inte kommer bli av med ditt jobb, men folk i din närhet kommer mista sitt arbete, arbetstillfällena kommer att minska och depressionen vara ett faktum.
Nu var det ganska hårddraget, men NÄSTAN ALLA FÖRETAG SITTER I KRISMÖTEN hela långa dagarna.
Alla postar på instagram ”att de bara vill ha det tillbaka sin vardag”. Men ens vardag kommer inte se likadan ut om detta fortskrider i samma tempo.
Jag förstår att folk har panik, men våga dig ut om du inte är sjuk eller har någon i en riskgrupp i din närhet. Det tåls att säga igen – stöd dina favoritbutiker, restauranger, blombutiker, skönhetssalonger. Beställ hem annars. Gör allt med försiktighet och enligt de åtgärder som folkhälsomyndigheten rekommenderar.
Är stolt över att Sverige vågat stå emot trycket och inte bommat igen helt som andra länder. Är det rätt beslut? Det återstår att se. Eller rycker vi bara av ett plåster betydligt långsammare? Kanske hade folk vågat sig ut mer om man utlöst två veckors karantän och sedan såg till att allt gick tillbaka till det normala med försiktighetsåtgärderna i ryggen.
Den här krisen är så svår för det finns två sidor av myntet och just nu känns det som att vi bara valt att se ena aspekten. Jag försöker inte på något sätt förminska viruset, de som blivit drabbade och dess spridning. Men är det rätt väg att gå? Jag vet inte. Vad tycker ni?
Var det rätt att självmant isolera sig eller borde endast riskgrupperna isolerat sig och resten vidtagit alla rekommenderade åtgärder? Även om vi inte är satta i karantän så lever många så. Nu talar jag alltså enbart utifrån Sveriges perspektiv och inte andra länder som Italien.
Jag är en inbiten optimist som tror att vi kommer ta oss ur det här. Vi kommer hitta rätt väg tillbaka om än lite omskakade med lite mindre pengar på fickan med nya värderingar, bättre hygien, mer medmänsklighet, bättre uppskattning och högre löner åt vården och förhoppningsvis i den mån det går hälsan i behåll.
Och jag vill verkligen inte sitta här och påstå mig vara någon hobbyexpert inom ämnet. Eller influera er att att ni ska tycka som jag. Jag vet lika som alla andra. Det här är bara mina tankar och funderingar som gnager konstant innanför pannloben.
Jag vet att ni kanske går in hit för att fly verkligheten en stund, men just nu skakar viruset om mitt liv rejält att jag var tvungen att vädra mina tankar. Och då har jag en backup, men kan inte ens sätta mig in i det mörkret och hopplösheten som många företagare känner just nu. Många har investerat allt i sin livsdröm, sitt livsverk, belånat sig över huvudet, har en familj att försörja och ge mat på bordet.
Så nu ska jag försöka att tänka på något annat för en stund. Jag behöver något peppigt idag. Tror inte all den här stressen är bra för Harry <3
08:07 | mars 18, 2020
Gravid naken gormande galning och längtan efter ett vindstilla hav.
Imorse flög jag upp i panik när Puck började skälla som en galning vid sex. Dendärjävlamorgontidningen. Vår dörr är otroligt vacker eller hela trapphuset är ett konstverk i sig, visste ni att vi har en öppen spis vid vår dörr? Alltså i trapphuset bredvid vår dörr. Men just vår ingång har noll ljudisolering. Alltså jag och Markus vaknar aldrig av ljud i trapphuset, men vår fyrbenta vän gör det. Nu har vi börjat sova med stängd sovrumsdörr vilket fungerat betydligt bättre. Men det händer fortfarande att hon vaknar upp mitt i natten och skäller så att man håller på att få en hjärtattack av att någon sular ner reklamblad eller smäller i innerdörrarna, trots att jag satt upp lappar.
Snart kommer jag förvandlas till en sådan galning som springer ut naken i trapphuset gormandes med reklambladen i högsta hugg. Ska fan göra det nästa gång med kulan i vädret och vråla med håret som står åt alla håll och kanter. De kommer aldrig mer våga lägga något i vår låda för då kommer det gravida monstret utflygandes. Undra hur rädd man skulle bli? De brukar ju oftast lyssna på hög musik så de kanske inte ens hör mitt desperata skrål, utan bara ser en avklädd naken kvinna med viftande armar.
Hur ska detta gå med Harry? Måste ljudisolera dörren. Känns som att det sista man behöver med ett nyfött barn är extra störningsmoment när de väl somnat.
Nyheterna står på och allt genomsyras såklart av corona. Förutom vädret, det enda inslaget som är coronafritt. Visst känns det som att vi är med i en film? Som att allt detta är på låtsas.
Min generation i Sverige har varit så förskonad mot kriser av den här kalibern, vi har levt i vår trygga lilla bubbla och sett förödelse och nödsituationer på avstånd. På en isolerad läktare långt ifrån katastrofens arena. Och nu sitter snart hela världen i en gemensam båt på ett stormigt hav. Jag hoppas att vi rider ut detta oväder tillsammans. Och snart efter att de värsta kulingvindarna lagt sig seglar in i en vindstilla spegelblank bukt där ovädret dragit med sig all skit och spolat upp längst klipporna och kvar är bara ett stilla hav. Svallvågorna kommer såklart vara en del av vår framtid en lång period framöver, men jag hoppas verkligen att det värsta busvädret ger med sig – och att vi lyckas sitta stilla i båten fram tills dess.
Nu ska jag hugga en skål havregrynsgröt och ladda ner en app för att kunna podda över telefon med bröllopskoordinatorn Johanna Kajson. Ska gästa hennes podd: ”Drömbröllop med Johanna & Gäster”.
10:45 | mars 17, 2020
God Morgon!
God morgon mina vänner!
Hur mår ni? Jobbar ni hemifrån eller går ni till jobbet som vanligt?
Precis när man nästan kunde smaka på våren och hoppfullare tider hamnade vi här i rädsla och ovisshet. Det är tur att vi iallafall har ljuset, allting känns lite mer optimistiskt i ljus. Precis likt en mardröm som på natten kan få en att dra täcket närmre och krypa tightare, så känns jobbiga tankar, ångest och fruktan mer lätthanterligt i dagsljus.
Undra om vädergudarna hör desperationen och därför kommer bjuda på en stor gul värmande kram från och med torsdag och sedan lysa med all sin kraft fem långa dagar framåt. Passa på att gå ut i naturen. Det här kanske låter flummigt men jag blir alltid lugn av att se att saker växer, frodas och blommar. På samma sätt som jag blir harmonisk och lycklig av Puck. Oavsett vilken situation jag befinner mig i kan hon alltid få mig att le. Hon är helt omedveten om att världen befinner sig i kris och vill bara gå ut och kasta boll i skogen.
Jag har precis slurpat i mig morgonens kaffe till de senaste uppdateringarna om corona och pratat på facetime med mamma. Sitter här med ett leende trots all denna misär för att en kompis precis skickade en bild från sitt ultraljud och för att Sandra Beijer verkar vara förälskad igen. Trots att vi inte känner varandra så bra, så blev jag så genuint glad av det. Ett kvitto på att att de kan växa blommor ur asfalt.
Medan jag filmar ett litet klippt här hemma kan ni spana in mitt reportage på Wakakuu vet ja!
Och by the way!
Vad vill ni läsa om här nu på bloggen? Vill ni ha en tillflyktsort och tänka på något helt annat för en stund? Kanske tips på hemmamys? Roliga DIY? Mina bästa serier? Takeaway ställen? Eller kanske recept? Jag har ju all tid i världen att uppdatera er. Och vad vill ni se på YouTube?
13:58 | mars 15, 2020
Några tankar…
Nu är vi äntligen på planet, det var en riktigt liten flygplats vilket kändes skönt. Har dränkt mig i vår alkohol var femte minut, som jag fraktade med från Sverige i små reseförpackningar. Den är så stark att det svider till i näsan. Håller tummarna att vi tar oss helskinnade ur det här. Ska bli skönt att sätta fötterna innanför tröskeln hemma om några timmar. Längtar efter Markus och Puck.
Tror inte den här stressen och oron är bra för någon, hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle urarta som det gjort. Samtidigt vet jag varken ut eller in. Det är så många tankar där uppe, vad är det som händer med vår värld. Har ju varit helt isolerad från verkligheten senaste dagarna i ett litet hus på en kulle, utanför Tavira en liten stad i södra Portugal. Det enda jag sett är ängen, himmelen och den lokala matbutiken. Alltså långt ifrån tömda matbutiker och pågående hysteri, bara följt allt genom nyheterna och sociala medier. Det är så svårt att få en verklig bild genom bruset, vem ska man lyssna på? Hälften sitter inlåsta medan resten verkar leva på som vanligt. Vad är rätt och vad är fel? Varför tas inte ett gemensamt beslut? Vem ska man lyssna på?
Är också helt chockad över hur människor kan ha så mycket hat inom sig. De som önskar att karma ska bita mig i röven och att Harry förhoppningsvis blir smittad så jag minsann får sona för mitt ”brott”. Jag hoppas innerligt att dessa ord växt fram utav rädsla, för hur kan man önska något så hemskt mot en annan medmänniska.
Jag förstår att människor drabbas av panik-och katastroftankar. Men som min gamla chef precis skrev: vad hjälper det att börja hata alla, gorma om vad som är bäst att göra, vem som vet bäst och vem man ska lyssna på. Hjälp varandra istället för att skrika ut skällsord.
De är väl i dessa tider det är som viktigast att se till att ens granne också har mat hemma, inte se till att roffa åt sig varenda smula så man minsann överlever längst.
Kan inte förstå människor som köper handsprit för ett helt landslag. Som sedan auktionerar ut till högst bjudande så att man kan tjäna en hacka. Det värsta är att de stackarna som behöver handspriten som mest, de äldre, absolut inte kommer att få den på en konstig auktionssajt som bara yngre antagligen lyckas googla upp.
Hoppas innerligt att Harry växer upp i ett varmare samhällsklimat. Visste ni att mobbningen i skolor har gått upp avsevärt i USA sedan Trump blev president? Är det verkligen så vi vill leva?
15:39 | mars 13, 2020
En sista kommentar.
Hej gänget!
Det här är det sista jag kommer att skriva om det här. Jag förstår att många av er är upprörda, MEN som jag förklarat såg situationen inte alls ut så här dagen vi åkte. Utan allt har förvärrats under tiden vi varit här. Jag tror inte jag är ensam om att bedömt situationen fel, det är först nu de tre senaste dagarna som många i min närhet fattat vidden av situationen.
Jag förstår att ni vill hitta någon att ”skylla” på och då blir jag som offentlig person lätt måltavla. Men jag hörde efter med läkare som sa åk, lusläste folkhälsomyndigheten riktlinjer samt UD’s reserekommendationer och kände mig trygg i det beslutet. Om det är någon institution man bör lita på så är det väl dem?
Japp, så här i efterhand absolut fel beslut. Men nu har vi bokat första bästa direktplan hem. Vi har isolerat oss här i huset – och japp, jag kommer självfallet inte träffa folk när jag kommer hem, utan hålla mig inne, även om jag inte har några symptom.
Kan nog inte göra mer än så. Tycker ni som skriver att jag kommer bli en självcentrerad vidrig mamma kan hålla truten.
Så. Nu kommer jag inte diskutera detta något mer.
Hänvisar alla som vill diskutera detta vidare till soliga Bloggbevaknings kommentarsfält där ni kan götta er i hat och glåpord. För det är precis det vårt samhälle behöver just nu <3
All kärlek,
Petty.