21:22 | augusti 20, 2020
Superwoman Syndromet
Jag och lilleman krigar på med femmans växel. Min lilla älskling. Hur kan vi ha fått en så glad och snäll unge? Han blir bara gladare och gladare och skrattar sig ofta genom dagarna – inte varje dag dock, haha. Tycker verkligen något hänt de två senaste veckorna. Han är en gladare skit. Hans blomstrande leende skvallrar om att han helt klart är betydligt mer nöjd med livet.
Jag har haft en riktigt hektiskt vecka med plåtning för Adoore (inte aslätt att rodda ihop med en tre månaders bebis, haha) som gick över förväntan. Och i början på nästa vecka har jag och Frida inköpsmöten både i Göteborg och Stockholm med flera återförsäljare. Så dessa två veckor är riktigt hektiska för Adoores räkning. Sedan kommer det lugna ner sig lite och jag kommer ha mer tid över för bloggen. Men jag kämpar på så gott det går. Det är helt sjukt att Adoore gått från att ha varit min lilla bebis till ett växande företag. Just nu håller vi på att växa ur allt från affärssytem till lager så vi måste även bygga upp en ny hemsida för att kunna byta från vår nuvarande tjänst Shopify. Så jag håller just nu på att kolla på andra lösningar så att verksamheten ska rulla på så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju att vi ska ha världens bästa kundservice – och just nu är det inte möjligt när så mycket småsaker krånglar med sajten. Blir galen på sådant, vill ringa och skrika på dem – och så finns det ingen som man kan nå. Efter flera timmars telefonkö kommer du fram till en dude i Indien som ändå inte kan hjälpa dig. Nej, så kan vi inte ha det. Vill ha tillförlitliga människor som du som företag kan ringa 24/7.
Så jag har insett att jag verkligen behöver hjälp. Måste anställa, men också försöka hitta en mentor som kan hjälpa mig, som kan guida mig rätt. Så ikväll tänkte jag smsa några vänner i branschen för att se om jag kan få bjuda ut dem på lunch och få lite råd. Ska verkligen bli bättre på att be om hjälp. Jag har alltid haft mentaliteten att jag ska klara allting själv, men nu sitter jag med en karta där flera stigar leder till målet men vet inte vilken väg jag ska välja.
Varför är jag så? Frågade min psykolog det flera gånger tror aldrig vi kom fram till något svar. Jag och Linn pratade ofta om det i podden. Varför inte ta emot hjälp när den står där och viftar med två händer i luften i ens nylle?
”Nä, men jag kan själv”
”Men inte ska väl du hjälpa mig bära mitt bagage. Du ska inte behöva bära mina saker. Jag kan själv”
Trots att personen ifråga står med två tomma händer ska jag envisas med att släpa två stora resväskor uppför en trappa. Vill inte tynga ner folk med min skit typ. Förstår inte varför, när det finns folk som vill hjälpa till som oftast mår bra av att avlasta och få känna sig behövda. Precis som man själv fungerar. Det finns ju inget bättre än när man känner att man lättat bördan för någon.
Är det ett duktiga flickan-syndrom? Eller det känns för jävla förlegat – jag tycker vi säger Superwoman-syndromet. Googlade nämligen duktiga flickan och då kom Superwoman upp och kändes betydligt modernare.
Iallafall så ska jag försöka bli bättre på att släppa taget och tacka och bocka för en hjälpande hand. Men också våga be om hjälp.
Känner ni igen er?
Jag tänker att jag ska börja ösa på med lite enklare inlägg från mobilen också, så det kommer upp mer poster kontinuerligt. Det behöver kanske inte alltid vara perfekt, utan kanske lite kul när det är i farten med.
TACK FÖR ALLA ERA PEPPIGA TIPS I FÖRRA INLÄGGET! Fått massa inspiration och ska försöka få till allt i höst!
23:09 | augusti 16, 2020
Önska blogginlägg!
Nej, men god afton gänget! Hur härlig helg har det varit? Helt galet! Vilket pangväder som får avsluta och runda av semestern. Men nu är jag faktiskt taggad på att komma tillbaka till rutiner, jobba, få fart på bloggen igen, försöka få till lite vanor med Harry och träna. Kommer säkert vilja ha semester igen om några dagar, haha – det är ju så man fungerar. Men just nu känns det bra att allt drar igång igen imorgon. Augusti är en riktigt fullsmetad månad för mig. Det händer massa kul för Adoores räkning och jag har två födelsedagsfester inbokade i kalendern för numera ovanlighetens skull.
Nu på tisdag ska vi plåta nya kampanjbilder för Adoore med Sofi som var modell sist. Vi har delat upp det och kommer göra en till plåtning med plus size om några veckor när vi fått in alla storlekar och plagg. Så pepp på att vi breddar vår storlekssortering, inte en dag för tidigt.
Hur har ni haft det? Är ni peppade på att vardagen så smått kommer igång igen? Trots att allt såklart fortfarande är helt upp- och nervänt med corona.
Känner mig nästan lite ringrostig, det var ju ett tag sedan jag var härinne och skrev varje dag. Tycker alltid det är lite svårt i början, men blir nog varm igen i kläderna snart. Det är flera av er som efterfrågat mer videor om hur livet var första tiden med Harry, mina bästa knep och vilka prylar som har fungerat för honom. Så tänkte att jag skulle försöka hinna spela in det till er.
Men kan ni inte hjälpa mig lite på kraven och kommentera med era ”önskeinlägg” så ska jag se till att skrida till verket – er vilja är min lag!
11:41 | augusti 11, 2020
Stolen som förändrade allt.
Nu sitter jag, Harpan och Lollo på väg till Varberg. Vi ska hälsa på min pappa och hans donna för att sedan bege oss till Smögen för Abbas räkning. Men mer om det sedan nu ska vi prata om stolen som förändrade allt. Alla barn är ju olika så det betyder ju inte att den fungerar på alla barn, men Harry älskar iallafall denna.
För sex dagar sedan fick vi hem gungstolen från 4moms Rockaroo. Vill understryka att detta absolut inte är något samarbete, utan bara ett tips som förändrat vår bebis. Vi klickade hem den från Jollyroom för de hade den inne och vad jag kunde förstå snabbast hemleverans, men den finns lite överallt och går säkert att köpa i fysiska barnbutiker. Den kostar dessvärre 3 lax, men går säkert att hitta på Tradera eller Blocket till en billigare peng. En annan tjej tipsade om en Hammock för bebisar som hade en betydligt snällare prislapp, ska leta upp den länken. Kan tänka mig att den ger samma effekt och gungar barnet fram och tillbaka. Förstår att alla inte har möjlighet att bekosta denna lyxpryl.
Får göra en film på detta också, så ni ser exakt. Men så här gör vi i ord. Första kvällen la vi honom på sidan och gav honom utpumpad bröstmjölk i en medelaflaska. Deras flaskor är formade som ett bröst. Vi höll stolen still, men lutade upp den så han lätt skulle kunna sluka flaskan. Så fort hans ögon började gå igen satte vi på styra 3 på stolen. Sedan sov han i 4 timmar non stop I DEN MAGISKA STOLEN! 4 timmar!
För er som också haft en bebis som bara är glad om han får sova på er förstår känslan. Harry har suttit klistrad på mig och Markus 24 timmar om dygnet i sin bärsele och sover på oss i sängen. Det har inte gått att lägga ner honom, han vaknar på en kvart.
Vi var i chock. Visste inte vad vi skulle göra av tiden. Sprang runt och panikstädade första halvtimmen för man hade ju ingen aning om när han skulle vakna igen. Betalade räkningar. Duschade. Han fortsatte sova. Så vi lagade och åt middag tillsammans, sittande båda två. Han fortsatte sova. Sprang fram och kollade att han andades hela tiden, för jag var i chock över att han inte vaknade. Men han sussade som en stock. Vi satte på en film. Han sov genom hela.
Och så har det fortsatt. Det har även gått bra att amma precis innan och sedan lägga ner honom på sidan. Vi har insett att Harry sover så mycket bättre på sidan är på rygg.
Och nu till det bästa. Han har blivit en bättre person, haha. Han är så tillfredsställd, glad och utvilad. Det är som natt och dag. Innan väckte han sig själv hela tiden för han rycker så mycket när han sover, men nu får han ju sina timmar vilket gör att han är så sprudlande och utsövd.
Vet inte om det här kommer att hålla i sig. Men just nu älskar jag den där stolen mer än något i livet. Jo, Harry kanske lite mer då, haha. Tvingade Markus att ta bilen ner till Varberg delvis för att det kändes alldeles för krångligt att sitta med Harry så länge i bilen, vi hade ju fått stanna stup i kvarten för att amma och vila våra och hans öron – och för att stolfan hundra procent ska med.
Har ni någon sådan superpryl eller knep som ni vill dela med er av? Den där grejen/rörelsen/rutinen som förändrade allt för er? TIPSA LOSS PLZ!
Hur lika är Harpan och Markus?
Kopior!
07:59 | augusti 7, 2020
Fösta träningspassen!
Nu är jag igång igen med träningen – och det känns så förbannat bra. Herregud, från corona fram tills nu så känns det som jag knappt rört mig. Hade en bild framför mig att jag skulle gå milslånga promenader med barnvagnen, men eftersom Harry inte direkt varit ett fan så har det blivit kortare svängar. Vi har ju problemet med mitt skrev, så vill inte bära honom för långt i selen, då det känns som det tynger ner. Harpan bänkar ju snart 7 kg och är 64 cm. Barnmorskan på BVC (där man kollar upp sin bebis) sa raskt efter hon vägt honom sist: ”De tappar ofta ganska mycket i vikt så fort de börjar att gå”. Ja, Harry lever ju som mig senaste månaderna blir buren vart han än ska, haha.
Jag har börjat träna med Fannie och ett gäng kompisar där en del också fått barn nyligen. Så bra att man kan ta med kidsen på passen. Fannie som jag tränat med i alla år är ju även utbildad i mammaträning, dessutom är hon inte bara PT utan världens bästa barnvakt så man kan kötta på under träningen.
Nu ska jag inte snacka ner min kropp. Men fick faktiskt en chock för några dagar sedan när jag såg mig i spegeln, alltså inte viktmässigt för jag fattar att jag ploppat ut ett barn. Men jag har fått så mycket celluliter liksom mitt på framsida lår, riktig apelsinhud. Det kändes som det kom från en dag till en annan. Så jag började googla apelsinhud och tydligen kan det komma i samma veva som när man är gravid och ammar för man får sådana hormonella rubbningar. För mig kom det nu under amningen. Så nu ska jag börja balja i mig vatten, tror jag druckit betydligt för lite. Man ska tydligen hälla i sig vatten när man ammar. Det ger säkert med sig nu när jag börjar röra på mig igen. Och är säkert en kombination av dålig kost, amning och för lite motion. Anyway, hade blivit en hel vandrande apelsin för dig Harpan!
Jag var ju på en återkontroll hos barnmorskan och hon sa att allt läkt toppen i övrigt. Att köttis inte var ett framfall och att det där skulle ge med sig om några månader så jag håller tummarna för att ballongen snart är ett minne blott. Sedan höll hon ett PT-pass med min fiffi. Yes, två fingrar upp och så fick jag göra olika knipövningar och räkna till fem långsamt på varje ”lyft”. Hon sa även att de bästa knipövningar görs efter sex, för då är musklerna redan på G. Så istället för att springa på toa eller vad man nu gör så ska man ligga kvar i 20 minuter och köra lite cirkelträning med fiffi. Japp, så då vet ni också om det lilla tipset när ni fått barn och bestämmer er för att hoppa upp på hästen igen när det nu blir.
Att komma igång med träningen är alltid lite läskigt när man helt lagt ner helt. Det känns nästan som att man ska börja i skolan för första gången, skräckblandad förtjusning innan man är igång igen.
Hur sjukt Harpan somnade i Fannies famn under passet?
Hej gänget!