Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

13:25 | juli 22, 2018

Polka Dots

topshop dots-7

Klänning Topshop, Skor Sandro

Japp, imorse vid 08.00 kom vi fram. Det var något lurt med hela förseningen. Jag fick känslan av att de dubbelbokat ett plan för att tjäna mer pengar. Hon i kassan som vägrade säga vart planet var, som tillslut sa att det fortfarande befann sig i Malaga hade fel om man frågade personalen på planet som anlände sex timmar senare. Hon sa att nu är planet från Malaga här, men när jag på planet frågar jag vart de kommer ifrån då säger de Palma. Haha, väl på flygplatsen får vi också vänta på bagaget i 50 min innan bandet slutar rulla och bara hälften av resenärerna fått sina väskor. Utan information – igen. Då får vi gå fram till informationsdisken som ringer till bagaget, då har de lastat upp resterande väskor på ett helt annat band längre bort.

Strunt samma nu är vi äntligen på plats i Graanens hus i Marbella. Idag blir det nog inte många knop och kanske någon mysig middag ikväll. Så himla skönt att vara här på plats, det känns nästan som mitt landställe också då jag varit så här mycket genom åren.

Vi hörs lite senare gänget <3

topshop dots-7 Hade på mig den här drömmen från Topshop till en av middagarna i Frankrike.

topshop dots topshop dots-7

4 kommentarer



15:18 | juli 21, 2018

Mitt första hångel, en spya i Kinna och Fuktiga tops.

Ja, eftersom internetuppkopplingen här på slottet är nästintill obefintligt trots att jag försökt ladda upp bilderna sedan frukosten imorse så fortsätter vi skrivandet om genanta stunder från min ungdom. Har ju fått en hel del frågor av er som jag tänkte avverka i sommar pö om pö. Har ni några fler frågetecken eller funderingar som ni sitter och trycker på är det bara att ösa på i kommentarsfältet.

Minns du ditt första hångel?

Det var sommar. Jag och min dåvarande bästa kompis Marie, som bodde ute på Djurö bara några minuter ifrån vårt landställe hade packat in oss i quack quack tour, en buss som tog oss hela vägen ner till Spanien med hennes föräldrar och släkt. Efter åtskilliga varma mackor med smält ost, liggsår och tilltjatat quack quack kaffe (bryggkaffe med Baileys) så var vi framme. Minns inte vad orten hette men jag vet att solen tog för på alla framkallade bilder från resan var vi pubertsrunda med kräftliknande kulör jämt fördelat över precis hela kroppen. Det var innan man förstod att det var viktigt att smörja in sig. Istället använde vi: ”Brun på en kvart” en talgolja som orsakade brännskador på kortast möjliga tid. För att förstärka brännan, hade vi även med oss en ”blekningsspray” för håret så det vitt av solens strålar. Minns att hela hårbotten nästan blinkade rött eller delade upp håret i två läger med sitt lysande röda streck i hårbotten. Med urringningar som man kunde spela basket i traskade vi rakryggade ner till den lilla bargatan, stapplandes på våra kilklackar där vi snabbt blev erbjudna två flaskor vin och valfritt antal drinkar om vi hoppade upp och red på den elektriska tjuren för att locka in män till just deras klubb. Tror inte vi räknade ut det då, utan vi såg bara gratis alkohol framför oss. Utan att blinka tackade vi ja och kastade oss upp. Sedan baljade vi i oss vår vinst och slutade upp med två tyska killar på baren dörr i dörr. Han smakade cigg och öl och kunde knappt ett ord engelska. Det var nog mitt första riktiga vuxenhångel.

När jag var yngre så minns jag att vi lekte ryska posten på alla hemmafester eller sanning eller konsekvens. Min klass kom på den briljanta idéen att skynda på processen så man fick hångla mer. Istället för att knacka på en dörr till en garderob, kröp tjuofem stycken 13 åringar runt på Davids vind med stängda ögon på alla fyra och den personen man krockade med skulle man stoppa tungan i munnen på. Aggressivt, men effektivt. Det fanns tre åtråvärda killar som alla tjejer i klassen ville byta saliv med. Och jag minns hur de nästan blev omringade där uppe på vinden på Lindvägen i Storängen.

Vad är det knäppaste du gjort?

Den listan kan nog göras lång. Men ett väldigt ovanligt dygn utspelades sig för en jädrans massa år sedan när Forni ringde mig gråtandes och säger att hon kommer bli betalningsskyldig om hon inte kommer ner och spelar skivor på en nattklubb i Kinna, typ 2 timmar från Göteborg. Att kalla den lokala pizzerian diskotek, som var det enda stället som just då serverade alkohol i Kinna är en smärre bedrift.

Hon skulle vänt plattor med Anna Hibbs som hade avbokat i sista sekund. Hon sa att hon skulle göra vad som helst bara jag följde med. Två veckor senare satt vi på tåget mot Stadshotellet i Kinna där vi var de enda incheckade gästerna. När jag ställde ner bagen på sängen kom en pust av damm. Tiden hade stått stilla, precis som luften i det lilla rummet med det rosa sidenöverkastet med rosor eller det limegröna kaklet inne på den lilla toaletten med den matchande toalettborsten som kommer att spela en avgörande roll för mitt välmående i slutet av berättelsen. Till historien bör tilläggas att vi var väldigt unga, och dumma, haha.

Vi begav oss ner på stan för att lokalisera mat och dryck. Efter att ha gått ett tag frågar vi ett gammalt par som sitter i fönsterbläcket till sitt hus. Varpå de hänvisar till samma plats vi ska spela på, den lokala pizzerian. Det hela slutar med att vi hamnar på en hemmafest hos några som var betydligt yngre än oss, som hade en undervåning med egen entré till sitt tonårsrum. Vi blev serverade vodka med fanta i små plastmuggar, precis som de man får hos tandläkaren. Sedan traskade vi ner till brottsplatsen. Jag drack geloshots från en killes mage varpå hans flickvän stormar ut gråtandes. Måste tillägga att jag inte visste att den personen existerade. Kvällen fortsätter i samma anda. Vi var säkert åtminstone tjugo dansanta personer på nattklubben/diskoteket/pizzerian som bokat Forni till ”spelningen”. Helgen innan hade Bingo Rimer varit där. När Forni står ute och röker med mig vid sin sida kommer en blå gammal Volvo i full fart som helt tappat fattningen och kör rakt mot rökrutan. Hade det inte varit för den tjocka järnkedjan hade vi blivit till mos. Jag minns att vi avslutar kvällen berusade på kebaben där vi hamnar i bråk med två killar om Fornis dåvarande partner. Avslutningsvis står jag på knäna i det psykedeliska badrummet. Jag har aldrig kunnat kräkas, jag avskyr det. Men försökte tappert med mina röda lösnaglar, långa klor som skar likt ett rakblad i halsen. Tills jag tillslut vänder på den limegröna toalettborsten som säkert sopat undan spåren från en livstids toalettbesök och stoppar skaftet i halsen för att göra mig av med minnena av den gröna geléliknande sörjan som orsakat detta illamående och berusning.

Dagen efter vaknar vi upp skrattandes nerbäddade i det kvava rummet med solen stekandes i ansiktet med känslan, att var fan var det som hände igår? Haha!

Har du någon konstig ovana?

Markus kom på mig när jag slickade en tops innan jag stoppade den i örat. Jag gör så. Det är skönare. Jag vet inte varför. Jag vet att det är äckligt. Min kompis frågade varför jag inte bara spolade den under rinnande vatten innan jag rör runt med bommulspinnen i örat. Jag vet inte, jag har alltid gjort så.

Hörni, nu får vi be till gudarna för bättre internetuppkoppling innan jag blottat hela mitt liv.

9 kommentarer



17:10 | juli 20, 2018

Alla bitar börjar falla på plats och minnen från förr.

Förlåt, för min frånvaro. Vi har hoppat mellan bröllopsmöten, avsmakningsmenyer och sängar. Äntligen börjar alla pusselbitar falla på sin plats. Jag är överlycklig över att vi anställde Anna på Sof-events på vägen. All min oro har runnit av mig – och nu ser jag bara framemot vårt bröllop. Axlarna har sjunkit minst en decimeter. Vi tänker precis likadant, innan jag ens hinner öppna munnen säger hon det jag tänkte.

Nu har vi precis installerat oss på chateuat där vi ska säga ja till varandra. Om exakt på dagen, det vill säga om två månader från nu, kommer alla vänner strömma in här för tre dagars firande.

Vi kom precis från ett möte med uthyrningsfirman som kommer leverera alla möbler och tält. Markus enda önskan för bröllopet är att ha en ”man-cave” eller som han säger en whisky och cigarrbar med chetserfeel fåtöljer, cigarrer och en drös olika whiskysorter. Han ville ha en soffgrupp men jag lyckades banta ner det till tre fåtöljer och en liten bar. Annars kommer man inte se röken av alla killar.

Ligger i en solstol vid den gamla anrika poolen och ser målande bilder framför mig från den stundande dagsfesten på lördagen. Lyktor som dinglar i träden med vinden, vattnet som porlar, vänner som skrattar. Några dansar, andra ligger i poolen, DJ-båset som vi ska bygga upp, små loungegrupper, foodtrucken som serverar nygrillade hamburgare och friterade kolhydrater till bakfulla gäster, bartendern som blandar smärtlindrande tomatdrinkar med vodka och tabasco. Alla syskon och familj. Kysser mannen, som nu bär samma efternamn som mig, som jag ska dela mitt liv med.

Allt känns så surrealistiskt.

Samtidigt ligger jag och tänker på livet. När blev jag så här gammal, vad snabbt livet gått, det känns som det var igår jag bodde i min första andrahandslägenhet med Forni på Bergsgatan 33 på Kungsholmen, mitt emot häktet. Där fulla människor ibland fick spendera natten som jag mötte på väg till jobbet eller stressade barnfamiljer som hade missat sin tid hos polisen för att göra nytt pass. Eller mannen som bombhotade polishuset utanför vår balkong och skrek att han skulle smälla hela skiten i bitar. Poliserna som stod uppradade med vapen riktade i vårt håll.

Där största bekymret i livet var vilken gästlista vi skulle flirta oss till, hur vi skulle ha råd med månadens hyra eller varför killen man hånglat med kvällen innan inte hade smsat. Jag och Michaela bråkade mest om att jag alltid drack upp sista mjölken eller tog sista toalettpappret utan att köpa nytt. Och hur dålig jag var på att plocka undan efter mig eller diska.

Kroppen blir alldeles varm av alla minnen, alla tjejkompisar och vänner man delat dessa stunder med som kommer vara närvarande på vår bröllopsdag. Jag minns när jag flyttade in hos Mathilda på Söder, i en liten etta som nätt och jämt rymde våra sängar i vardagsrummet/sovrummet. En period åt vi bara lantchips med gräddfil till middag. Jag doppade mina i holidaydipp medan hon hade sin egen skål med dilldipp (usch!). Jag minns när vi bestämde oss för att sluta med den ovanan, men sedan åkte vi hem till mina föräldrar och handlade på Ica Maxi i Nacka som hade extrapris på just ovannämnda sort och bestämde oss för att det nog inte riktigt var dags än. Alla köttfärspizzor med banan, curry och vitlökssås med ett täcke av pizzasallad som vi slaktat i sängen framför Beck samtidigt som vi ivrigt pratat om helgens bravader mellan tuggorna.

Alla bekanta som kommit och gått genom åren. Vad hände med vissa? Vad gör de idag?

Jag minns en sommar när vi bodde på Vanadisvägen i en sunkig trea och hela tjejgänget flyttade in under juni till augusti bara ett stenkast från där vi bor idag. Minns att jag fick en spraytanmaskin budad till mig och vi la oss på fiskbensparketten och sprayade varandra så det såg ut som en avspärrad brottsplats vid sista sprutet. Eller köket som vi glömde av som nästan möglade samman. Minns att vi gick in som soldater i strid med svarta soppsäckar över kroppen och träslevar i händerna för att ge bananflugorna en rejäl omgång.

Tårarna som föll i den vita ektorp ikea-soffan då en nära en vän hade gått bakom min rygg och blivit ihop med en kille jag gillade.

Eller den gången jag råkade lägga in en billys panpizza i ugnen och slocknade i mina ministring när Mathilda kommer inspringandes vrålandes att det brann. Hela köket var fyllt av rök. Jag har nog aldrig varit så rädd. Vaknade i panik flera år efter och flög upp ur sängen och trodde mig se rök. Har aldrig mer vågat laga mat onykter. Eller den gången Sean Banan hade varit på efterfest i vår lägenhet utan min vetskap och jag vaknar till en av hans sånger och inser att han står och sjunger en meter från min säng.

Jag kommer aldrig glömma samtalet från min gudmor Monkan (eller en av den, jag har lyxen att ha två). Jag hade känt på mig att något inte stod rätt till. Bet på naglarna nervöst när hon berättade att mina föräldrar skulle separera, att det inte var bra mellan dem. Minns chocken och hur hela handen började skaka där i fönstret som blickade ut över en ganska trist entré till vårt hus. Jag tänkte på mina syskon som fortfarande bodde hemma och hur de hade tagit allt, om de ens visste om det.

Dagen då Mathilda, min bästis flyttade ut och lämnade mig för Robin. Hon skulle flytta med honom till Malmö och jag har nog aldrig känt mig så ensam som när dörren gick igen bakom dem.

Eller den gången när Mathilda råkade låsa in mig när hon och hennes mamma skulle utomlands och hennes mamma låst dörren och inte visste om att man inte skulle låsa överlåset som bara kunde öppnas utifrån. Så jag var tvungen att ringa en taxichaufför, övertala honom att komma ut ur bilen ta emot nyckeln på innergården och gå upp tre trappor och öppna åt mig. Han fick extra dricks. Först slog tanken mig att jag skulle hissa ner mig själv i ihopknutna lakan, glad att jag släppte den idéen.

Haha, eller den fredags eftermiddagen jag fick ett infall att jag skulle ge mig ut i löpspåret i Hagaparken innan jag skulle ha en stor förfest. Jag hade inte tränat på flera månader och lyckades såklart sumpa nyckeln och var tvungen att ringa en låssmed för flera tusen som fick bryta upp dörren.

Alla gånger jag och Forni gråtit till Melissa Horn i hennes lägenhet på Kronobergsgatan som låg port i port med min. Eller Forni grät mest, jag är inte så bra på att gråta.

När vi spelade in Glamourama och jag skulle gå fram till Joel Kinnaman med Forni vid min sida på en biopremiär och säga att han var det vackraste gud skapat. Eller när jag skulle övningsköra med min dyrbara bästis vid min sida och körde rakt in i en snöhög.

Herregud, jag kan fortsätta i all oändlighet, haha. Alla dessa minnen, alla galna stunder man upplevt. Och nu ska man gifta sig och börja ett nytt kapitel i livet utan bananflugorfäktning och bränd fyllemat. Jag tror det kommer bli fantastiskt.

Bara jag och Markus håller oss ifrån bilsemestrar så kommer nog allt sluta bra. Det är inte vårt starkaste kort. På något vis är det som att ett åskmoln drar in över oss så fort vi sätter oss i en bil tillsammans. Jag är en värdelös kartläsare vilket alltid resulterar i missförstånd, felkörningar och tryckt stämning. Haha, vi får helt enkelt fortsätta cykla överallt resten av livet. Eller skaffa barn med bra lokalsinne som får föra talan.

20 kommentarer



I betalt samarbete med Alkoholfri 1664 Blanc Sans Alcool

20:00 | juli 12, 2018

Taste the French way of life.

1664 alkoholfri
För några veckor sedan samlades jag, Forni och Sara på Sturehov slott. Solen brände i nacken trots att klockan bara var 08.00 på morgonen, direkt när jag slog upp dörrarna till slottet hörde jag både Fornis och Saras skratt eka i den maffiga stentrappan. Alla var på sitt absolut bästa humör. Vilket var helt förståeligt då hela dagen skulle gå i fransk manér tillsammans med 1664 alkoholfri. Vi skulle alltså få prova på: ”Taste the French way of life” som är deras motto och slogan.

1664-alkoholfri

Livet är underbart, men kort. Varför inte leva som fransoser och fransyskor gör – ta vara på alla ögonblick, njut lite mer, pressa inte dig själv så hårt – unna dig när tillfälle ges eller skapa dem själv i den inrutade vardagen. Fira både små och stora stunder som förgyller livet.

Jag tror på att våga – tror aldrig att man kommer ligga på dödsbädden och ångra något av alla fantastiska saker man gjort som den där långa spontanmiddagen en måndag, resan till Rom med en ny förälskelse – att våga fira ögonblicken som är just nu. Våga säga ja till livet – lite oftare. Jag har nog alltid varit en livsnjutare, men när jag var yngre satt jag vaken hela nätterna och jobbade – idag prioriterar jag lite annorlunda.

Okej, nog babblat om inställningen till livet. Men jag tror det är viktigt att ibland påminna sig själv varför man lever och vad man vill ha ut av sin tid här på jorden.
1664-alkoholfri

Första scenen spelades in vid ett uppdukat bord med franska delikatesser. En av anledningarna till att vi gifter oss just i Frankrike är den franska maten och dess delikatesser, de tummar inte på färska råvaror och gör allt med högsta kvalité. Precis som 1664 Blanc Sans Alcool som är en alkoholfri fransk veteöl som sticker ut från mängden.

1664-alkoholfri

Efter mastadont middagen, kastade vi kindpussar till höger och vänster innan det var dags för dagens höjdpunkt – vi skulle tillaga en Crème brûlée.

1664-alkoholfri  

Haha, det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss till en början för ett av äggen var ruttet. Skrattade så tårarna forsade när Sara chockat kastade ifrån sig den bruna sörjan. Tur att det fanns extra ägg och att vi kunde börja om. Tack gode gud för att den nybakade Crème brûléens doft suddade bort alla minnen av det misstaget.

1664sansalcool

Lorpan och Danijel var exemplariska statister hela dagen. Perfekt inspelning en fredag när alla bubblade med förväntningar inför helgen. Kan nog faktiskt inte tänka mig en bättre arbetsdag. Dessutom var hela teamet vänner till oss vilket gjorde det ännu mindre till ett jobb.

Jag beställer ofta 1664. Gör alltid det på Riche och ber dem servera ölen i ett stort pampigt vinglas. Ölen är väldigt feminin i smaken, med en eftersmak av citron. Älskar att den inte blir lika tung som en vanlig öl, utan smakar mer fräscht. Dessutom har de utan tvekan den snyggaste flaskan, älskar den turkosa färgen. Vi ska ha deras öl på bröllopet, perfekt med alkoholfria alternativ som man kan varva med utan att göra avsmak på varken smak eller kvalité.

Sedan förflyttade vi oss ut i den nästan overkligt gröna trädgården där en bouletunering avslutade hela drömdagen.

Blir så glad av att se alla bilder. Åkte leendes hem från inspelningen med några viktiga reflektioner från dagen. Jag kommer aldrig glömma när jag satt hos min psykolog för första gången och hon frågade vad jag ville ha ut av våra samtal – och jag minns att jag svarade harmoni, lära mig säga nej till jobb och sätta gränser för att kunna leva mer. För fasiken vad härligt det är att leva, utan att stressa genom alla stunder.

Vill ni se den soliga videon från dagen tycker jag att ni ska spana loss ovan.

2 kommentarer




09:35 | juli 11, 2018

Att känna sig som ett bottenskrap…

I måndags skulle vi överraska Sara med en födelsedagslunch, haha men hon hade glömt bort att hon skulle luncha med William – så hon var kvar i Eskilstuna. Så vi fick helt enkelt fira hennes födelsedag utan henne. 

Senaste tio dagarna har jag bara velat dra en påse över huvudet. Först hade jag en härlig förstoppning efter våra soliga dagar i Italien. Gick bokstavligen inte på toaletten på vet inte hur länge (är van att ha motsatt problem, så blev en himla omställning ska jag be att få tala om), sedan var det dags att räkna ner de vidriga dagarna inför mensen. Nu har djävulskapen äntligen anlänt, så nu är jag svullen och har en konstant huggande smärta rakt ner i mellangärdet. Jag och Forni pratade om det igår och hon sa att jag är den enda personen som hon kan se på att jag har mens, hela ansiktet liksom möbleras om. Blir alltid lika fascinerad över att man ska behöva må och känns sig så här festlig och på topp minst 7 dagar i månaden om man räknar in både före och under.

Varför fallerar alltid allt samtidigt? Har ett litet spindelben till lösfrans kvar och pissgult missfärgat hår av all sol.

Det är en jävla tur att det inte är något fel på humöret iallafall.

Igår kväll när jag kom hem från middagen inser jag att jag fått små prickar och utslag i hela ansiktet och imorse har jag fått samma utslag även på armarna. Så nu ser jag ut som en svullen prickig korv, haha. Vill bara klia upp hela ansiktet, kan jag ha blivit allergisk mot något?

Nu har jag sjungit klart min klagosång. Jaja, man mår bra av att känna sig som ett riktigt bottennapp ibland, så man kan känna sig som en åtråvärd hagga vid ett annat tillfälle.

Utslag

Var precis och tränade med William som sa att utslagen i ansiktet och armarna kanske kan vara från skaldjuren jag åt igår. Så nu har jag smällt en allergitablett så får vi se om det försvinner. Ser ut som jag fått små finnar i hela ansiktet, är helt knottrig.

Refunder

Gårdagens soligaste ögonblick var när jag fick överlämna presentkortet på 10 000 kronor till vinnaren Malin. Hon skulle spendera pengarna på hotell på Ibiza. Haha, hon lovade att skicka bilder väl på plats. Ska fila på fler roliga tävlingar med Refunder.

Vad vore drömvinsten? En makeoverdag med 10 000 kronor att shoppa för? Kanske en inredningsstyling värt 10 000? En till resetävling? 10 PT-pass? Hit me!

20 kommentarer