06:30 | augusti 23, 2019

Positanos bästa beachclub One Fire, Svårflirtad lunch på Da Adolfo, flygande mikrofon och oväntad vänskap!

Viva la italia! Nu drömmer vi oss tillbaka till dagar av rosé, inga måsten och klarblått vatten.

Vi gick 800 något trappsteg ner från vår lägenhet, på skakiga ben nådde vi äntligen slutdestinationen One Fire. Första gången jag var där var 2015 (läs det blogginlägget från One Fire här), det var exakt sig likt. Älskar verkligen den här beachcluben, som är sådär lagom festlig och beläggen på klippor. Är nog mer en klipptjej än sandstrand.

Drog på mig min favoritbikini från Ganni med matchande bågar som vilade på nosen från Chimi. Till lunch blev det en tonfisksallad som sköljdes ner med – gissa… Ja! Ett iskallt glas rosé.

Lorpan var extra festlig i sin nya fyndade citrusskjorta som jag la vantarna på inne på Asos.

Tack och hej One Fire, we love you.

Sedan besteg vi berget hem med den här pittoreska vyn som scenografi. Den behövdes när svetten rann som en okontrollerbar diarréattack längst med ryggraden.

På kvällen traskade vi ner till en restaurang som låg ett stenkast ifrån oss i Praino som heter Kasai. Det visade sig vara samma ägare som grundarna One Fire. Maten var helt fantastisk, den här köttbiten gick inte av för hackor – att de dessutom tog ifrån knäna när de hyvlade tryffeln ger dem en stjärna i min bok.

Dagen efter hoppade vi på båten i hamnen i Positano för att ta oss till Da Adolfo. Det kan nog utan tvekan vara den mest svårbokade restaurangen/beachcluben. Att ringa dit är ett helvete – du kommer inte fram. Ungefär lika lätt som att få tag i Norwegians förlorat bagage avdelning, helt omöjligt med andra ord. Mitt bästa tips är att ringa från ett italienskt nummer eller be hotellet boka lunchbord. Har du ingen bokning får du förbereda dig på att vänta en bra stund i gassande solsken nere i hamnen där du blir hämtad med deras båt. Och om du väl får en plats på båten är det tack vare vassa armbågar, det är bara att lägga ditt svenska manér åt sidan, kösystem och regeln ”jag var först” existerar inte.

Glöm inte att boka solstol när du ringer. Så här såg det ut när vi var på Da Adolfo 2015.

De kan nog ha kustens finaste solstolar.

Alltid ett dopp innan lunch, det är sedan gammalt. Oskar ropade in bordets bästa förrätt.

Sedan var det dags för pasta i stora lass.

Därefter träffade vi årets roligaste familj som var där på familjesemester. Lunchen blev en fest med svenska snapsvisor, grappa i överflöd och kärlekshyllningar. Vi satt vid det långbordet tills de stängde eller okej, vi fick till och med serveringsförbud, haha. När vi skulle beställa sangria sista gången var Oskar tvungen att stå på ett ben i tio sekunder innan de tog emot beställningen, haha. Mitt i allt när Carro skulle hålla tal kom en mikrofon flygande från ingenstans, vi trodde att den kom från restaurangen men sedan visade det sig att en av gästerna hade med sig den i sin strandväska. Riktigt sjukt, haha.

Finns det något roligare än att springa in i helt fantastiska människor på semestern. Vi bestämde att vi skulle hälsa på dem i Mexico.

Vi hade lite för trevligt för att sluta umgås så vi bestämde oss för att fortsätta lära känna varandra i deras magiska villa som de hyrt med Positanos finaste utsikt. Kvällen slutade med poolfest och middag hos dem innan vi rullade hemåt efter en dag fylld av överraskningar.

Japp, gänget nu har vi bara ett inlägg kvar från Italien. Det bränner vi av imorgon tycker jag.

2 kommentarer

Da Adolfo italien One Fire positano Resor semester