05:40 | april 4, 2019

Konfettibomb av födelsemärken, Fötter som duger i krig och Fängslande böcker.

Först och främst, det är en bugg i mobilversionen av bloggen men det ska vara löst under dagen. Försöker även fixa så bloggen kan laddas snabbare, det tar en jävla tid idag.

Just nu ligger jag med fötterna nerborrade i den bländade vita sanden, som känns som sammet som smeker mina hårdhudade fotsulor. Mina fötter, de är bortom all hjälp. Varje gång jag går på massage får jag höra:

”Miss you also want a pedicure?”

Skamset får jag förklara att jag precis utsatt dem för både hyvlar och skrubb, så att svetten rann på stackaren som råkade bli tilldelad just mina. Bär ju aldrig strumpor så mina fossingar har verkligen skinn på näsan. Äh, tänker att om det blir krig eller jag blir förpassad till en öde ö kommer mina förhårdnader väl till pass. Kan springa hur långt som helst barfota i kuperad terräng, är också en mästare på att stå på glödheta ytor utan skor. Bara en sådan sak, haha. Markus kallar mig sandpappret när jag rispar mina storlek 39 mot hans vader. Markus har babyfötter. Utan att göra något. Han är född så. Störigt. Men det kanske finns hopp för våra framtida barn iallafall.

Nog om mina lemmar. Har tagit några minuters gå till baren paus från min spänningsroman som håller mig fängslad. ”Kvinnan i fönstret” har allt mitt fokus, det var längesedan jag läste en så välskriven målande thriller. Har till och med börjat hoppa mellan raderna för jag måste veta vad som händer härnäst. Den är helt omöjlig att förutspå – och det får mig att vilja spurta till slutet som Usain Bolt. När man tror att man skakat fram nästa steg, byter den helt riktning och man står åter förbryllad och kliar sig i håret i en fyrvägskorsning utan att förstå hur man kunde hamna där, det var ju solklar raksträcka mot slutdestinationen ett stycke tillbaka. Författaren A J Finn kastar runt mig i en labyrint med målande liknelser som gång på gång får mig att ta upp iPhonen och fota av sidan.

Det bästa med semester är att man äntligen får tid att reda ut alla tankar, som annars ligger ihop trasslade som halsbanden i min smyckeslåda. Ni vet sådan trassel som kräver tid, tålamod och lirkande, inte snabba hårda tag och beslut som istället gör att knutarna sätter sig ännu hårdare – och gör det omöjligt att reda ut. Vilket slutar med att man ger upp eller att kedjan går sönder.

Det är så lätt att ta fel beslut eller stressa fram saker när det är rusningstrafik i hjärnan.

Annars då, min brandbilsröda bränna är ett minne blott. Jag har växlat upp till SPF 50 for Kids och smörjer in mig med en hjärtkirurgs precision. Senaste dagarna har födelsemärkena exploderat som en konfettibomb över min kroppshydda, försökte börja räkna men konstaterade snabbt att de antagligen är fler än permanentboende på Gotland. Axlarna har sjunkit lika mycket som svenska kronan i kurs, naglarna växer och frodas som ogräs och fan vad lycklig jag känner mig.

Semesterpussar,

Petty

8 kommentarer