11:25 | december 19, 2016
Prestationsångest
Nu har jag gått till min psykolog i snart ett år – och jag måste säga att det är de mest välinvesterade pengarna jag lagt på mig själv, mitt välbefinnande och kanske framförallt min framtid och min framtida familj.
Det är så lätt att bara köra på, utan att känna eller veta varför man känner som man gör. Jag hade inte direkt något ”problem” när jag började gå där. ”Problemet” var nog snarare att jag inte tyckte att jag inte hade något ”problem”. Jag har alltid haft gasen nära till hands och kört på i full fart hela livet. Ständigt haft en inre slavdrivare som piskat på, som sällan är helt nöjd och alltid vill mer – bättre, större och snabbare.
Jag har haft svårt att känna mig tillräcklig bara som jag är. Ofta måste jag prestera hela tiden. Den hungern och det drivet har tagit mig väldigt långt, men det har också gjort att jag gått miste om känslor och reflektioner. Det är svårt att stanna upp när ens huvud ständigt kör på i 180 och ligger steget före. Ibland upplever jag att det är svårt att vara i nuet och njuta av det.
Jag har alltid varit min egen PT som pushat mig till det yttersta genom hela livet oavsett sammanhang.
Om jag bestämmer mig för att göra 30 repetitioner på gymmet, så nöjer jag mig oftast inte förrän jag gjort 40. Jag har inte kunnat klappa mig själv på axeln och säga:
”Gud, vad bra du klarade det” utan ”Kom igen nu, du klarar 10 till. Det är då det ger resultat. 30 är ingenting”.
Så har mitt resonemang varit i allt. Lite till. Så den där lilla rösten inuti som säger:
”Men jag orkar inte mer, jag är trött” blir alltid överkörd.
Det som är så häftigt med terapi är att man helt plötsligt blir medveten om sina strategier och sina handlingar. Dessutom kommer man till botten med varför man agerar som gör och vad som orsakar det.
För mig har den här resan framför allt lärt mig att våga använda bromsen – att det är okej att sakta ner ibland, att jag är tillräcklig ändå. Det känns som att jag lär känna en helt ny sida av mig själv, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade. Jag har väldigt svårt för att visa mig svag och blotta mina svagheter. I mina ögon har det alltid varit ett nederlag. Jag har nästan sett ner på människor som haft sina känslor på utsidan, men det har nog egentligen bottnat i en avundsjuka och ett förakt för att jag själv inte alltid kunnat visat vad jag egentligen känner.
Var hos min psykolog imorse (är där varannan vecka) och det känns verkligen som att det går framåt, att jag blir mer medveten och kanske bäst av allt känner en acceptans att jag inte alltid måste leverera 150 %.
Så skönt och så härligt! Bästa julklappen till mig själv!
Härlig läsning!
Så bra inlägg, heja dig!!!
Fina Petra.
Tack för trevligt inlägg.
Vad nyttigt och bra för alla att börja reflektera över vad vi gör mot oss själva.
Bra bra att du satte ord på detta viktiga ansvar vi har.
God Jul sköna böna.
Sånt här!!! Du undrade vad vi gillade att läsa och det är precis just detta. Älskar när du skriver om saker bakom fasaden, släpper in oss lite under ytan, när vi får se en glimt av DIG och inte bara utsida. Men det är blandningen som gör bloggen! Du är så duktig på mode och inredning och det är därför jag fastnade för dig, men detta gör att man stannar. Heja dig! <3
Håller verkligen med Patricia! Yo go girl, kramar
Låter så himla bra 🙂 Kul att du delar med dig av dina tankar, din resa och detta personliga.
(du behöver inte godkänna den här kommentaren <3!)
men jag undrar om du har adhd/funderat på om du har det? Jag känner igen mig själv i dig sååå mycket (har läst din blogg i flera år) och jag har själv adhd…vilket jag ser som en superkraft eftersom jag orkar köra på mycket mer än alla andra! u behöver det ju inte alls betyda att du skulle ha det bara därför, men vart bara lite nyfiken! Kram på dig och god jul!
Känner igen mig så och superbra att du tar tag i det! Själv har jag precis blivit mamma och får ständigt påminna mig om att ”tagga ner”. Vill att vår lilla tjej ska känna att hon duger oavsett vad hon presterar och då måste ju jag visa vägen. Lycka till och tack för att du delar!
Du är så himla stark! heja dig!!
Underbart att läsa! Precis börjat träna på det jag med. Kroppen sa stop till slut. Det är okej att säga nej, eller att man inte orkar. Man är människa. Hejja dig??
Så viktigt att vara snäll mot sig själv. Ska man hålla/leva i 80-90 år så behöver man ta hand om sig löpande. Se det lite som service av maskineriet.. Både det fysiska och psykiska behöver underhåll.
Tack för att du delar med dig. Jag upplever exakt samma hets om att aldrig vara nöjd med de jag gör. Att de alltid finns något jag kan göra bättre. Komplimanger borstar jag av mig direkt med en axelryckning och kritik skärskådar jag i minsta detalj. Att lära mig älska mig själv är nog den tuffaste utmaningen jag står inför varje dag. Jag rekommenderar verkligen dig boken: How to Raise Your Self-Esteem: The Proven Action-Oriented Approach to Greater Self-Respect and Self-Confidence. Ta hand om dig och var snäll mot dig själv <3
Vad fint att du öppnar dig- är ett tecken på styrka! Känner igen mig i så mkt du skriver, men som du säger, man förstår inte alltid att det är ett ”problem” när man uppfattar det som snarare en styrka. Läser gärna mer om din utveckling och reflektion om livet! Är något som många lämnar i det tysta. Många kramar <3