15:00 | februari 28, 2018
Frukost på Tata Tulum, Trubbel i Paradiset och Färsk pasta på Posada Margherita.
Jag har vaknat av mig själv vid 06.30 nästan varje dag – klarvaken och superpigg. Varför händer det aldrig mig hemma känner jag spontant. Det vore ju förbaskat trevligt att studsa upp ur sängen på mornarna. Senaste dagarna har det kommit någon form av tångexplosion här i Tulum. Tången kommer tydligen en gång om året. Något ska de ju ha de jävlarna för att de slipper snöstorm och minusgrader eller vad säger ni.
Startade dagen med en regnbågsfrukost. Har ätit lunchportioner till frukost – varje dag. Åt nästan igenom hela menyn på Tata Tulum. Brukar inte ens äta frukost hemma. Kommer vakna med ett ringande skrik i magen nu varje morgon, får börja skämma bort mig själv med ovanstående när jag kommer hem.
Kan våra barn få ärva Markus pigment och hans lockar, tack på förhand. Efter att ha kastat ut den önskningen till universum var det dags att göra lite nytta så jag lämnade den här pepparkakan i solen och begav mig tillbaka in på hotellrummet…
För att podda med Linn. Hon har bott hemma hos oss medan vi varit iväg. Hittills har hon lyckats sätta igång ett larm, skicka ut en väktare till lägenheten och ett brandalarm, haha. Exemplarisk gäst. Tur att hon är så förbaskat älskvärd. Hon ville matcha mitt semestermode och unnade sig ett glas rött på kvällskvisten samtidigt som vi skvallrade loss. Linn har en förmåga att få mig bubblande glad. Hon är bästa kompisen alla bör ha i sitt liv.
Ni hittar senaste avsnittet här – klick, klick, klick. Vi hade lite svårt med täckningen så ber om ursäkt för det värdelösa ljudet.
Sedan jobbade jag med bloggen någon timme innan jag kastade på mig min nya blus från Dodo bar or och ett par bikinitrosor. Så himla härligt att man kan äta en bit mat på restaurang i Kalle Anka uniform.
Vi styrde stegen mot Posada Margherita.
Som är kända för sin hemmagjorda pasta. Den satt riktigt fint.
Posada Margherita är även ett litet botiquehotell som har en lummig bakgård med alldeles för många vackra krukor och vaser.
Synd att de var så stora, annars hade jag knipit en, gömt under tröjan och smugglat med mig hem.
Sedan tackade solen för sig någon timme. Vi har verkligen haft tur med vädret, det har varit en molnig dag på hela resan. Så då passade vi på att gå tillbaka till hotellet och ta en liten nap innan middagen.
<3
15:09 | februari 27, 2018
Lunch på Nomade.
Nu kastar vi oss tillbaka några dagar till den dagen vi åt lunch på Nomade. Helt klart ett av Tulums finaste och bästa hotell som ligger dörr i dörr med Be Tulum som delar etta platsen. Det är så bohemlyxigt det kan bli. Väldigt avskalat, men ändå så chict. Antagligen också Tulum mest miljömedvetna hotell – enligt Fornis Tulum Guide. Lorpan var kittas i Nikben från topp till tå.
När naturen blir en del av inredningen.
På lunchrestaurangen sitter man på kuddar direkt i sanden så man kan gosa ner fötterna i den lena sanden med havet som kuliss.
Önskar jag kunde teleportera ljudet till er. De spelade någon flummig yoga techno musik som liksom blev pricken över i:et. Typ plingande meditationsljus med tempo och bas.
Jag beställde in en grillad tonfisk. Den var ruggigt god, perfekt grillad men det var inte sekunderna på grillen som gjorde rätten utan enligt mig det mest avgörande – såsen, haha. Getostkräm, wasabisoyakräm och sedan det syrliga från limeklyftan. Dra mig baklänges vad gott det var tillsammans.
<3
Sedan började vi traska tillbaka längst stranden. Nomade ligger längst bort så det är nog iallafall en halvtimmespromenad tillbaka till Tata som vi bodde på då.
Det var inte bara vi som var såsiga efter en heldag i solen.
Ville plocka med mig den här sötjäveln hem. Han kunde knappt hålla ögonen öppna. Markus älskar hundar mer än mycket och är besatt av Takis Dog Shelter. Han tar hand och räddar hundar i Grekland. Så varje morgon brukar Markus väcka mig med en ny värmande film från hans shelter.
Sedan avslutade vi hela promenaden med min nya favoritdrink: mezcal mule. Mezcal är tillverkat av arter i agavesläktet som råvara. Och kommer just då från Mexico och smakar lite rökigt.
00:49 | februari 20, 2018
Hotelito Azul, Middag på Gitano, Efterrätt till Varmrätt och Drink på Papaya Playa Project.
Det här var det första vi möttes av efter nästan en dygns flygresa om man inkluderar vår övernattning i Miami. Jag önskar att jag kunde teleportera alla er läsare hit. Sanden är len som en smekning under foten när man går, himlen så otroligt blå och det turkosa vattnet ser ut som ett livslevande VSCO-filter.
Första semsterdagen sköljdes ner med två baljliknande sangriaglas.
Efter några timmar fick vi vårt rum som låg ett stenkast från havet. Kändes nästan som man bodde i vågorna.
Hela hotellet är täckt av sand. Jag har alltid varit ett barfota barn, bär aldrig strumpor och får jag välja så lämnar jag skorna hemma. Kanske inte det mest optimala för mina fossingars yttre. Markus har nämligen lenare fötter än mig. ”Sandpappret” kallar han mig ibland om kvällarna när jag försöker värma mina fötter mot hans ben. Och då pratar vi inte om det fina polerande pappret, utan det grova som ska bekämpa den mest obehandlade ytan. Han säger att jag skadar honom eller rispar upp hans hud. Alltså jag går ju på pedikyr, men tror alla mina år barfota har lagt grunden för mina fötters framtid. Kan ändå tycka att det kan vara en bra egenskap, med elefanthud alltså. Kan springa hur snabbt som helst på oskönt underlag, hade säkert kunna parera vassa nålar och har ett extra skydd mot glasbitar. Bara en sådan sak.
Så fina blomsterarrangemang överallt.
Den här nya bikinin från Ganni fick åka med i bagaget.
Jag vaknade redan vid 06.00 till solen som växte i horisonten. Snacka om att sitta på havets frontrow, den här bilden är tagen med min mobil, helt utan något krusidul. Jag låg helt stilla och tittade på solen i en timme. Hade sådant namaste moment.
Vi bokade boutiquehotellet Hotelito Azul i sista sekund. Så glad över det, älskade allt med Azul, önskar så här i efterhand att vi hade haft mer än två nätter.
Sedan gick vi ner till frukosten, det första man möts av är ett hav av färska frukter och grönsaker.
Sluta tänk om man kunde få sådan här pangfrukost varje morgon.
Sedan tog vi en ny promenad. Älskar Markus nya skjorta från Nikben i frotté, det är en killkompis till mig Niklas som grundat märket. De har ju tidigare bara gjort badshorts men nu släpper de även plagg.
Skönt att man hade en liten grundbränna från Thailand. Dock är solen riktigt stark här, smörjde in mig med 30 hela dagen igår men lyckades ändå bränna mig rejält.
Sedan traskade vi tillbaka och drack varsin corona.
Ute på terassen.
Pressbild. (Ville visa den maffiga entrén, men det var så mörkt och så svårt att fånga på bild).
Aftonen spenderades på Gitano och trots att de missade vår huvudrätt var det helt magiskt. De kompenserade och bjöd på den godaste cheesecaken jag någonsin stoppat i min mun. Uttrycket ”smälte i munnen” fick en helt ny innebörd. Och hur ofta får man egentligen äta efterrätt till huvudmål. Allt detta skedde med ett liveband som spelade merengue mitt bland alla resturanggäster.
Det känns nästan som att du äter middag mitt ute i djungeln med kristallkronor som dinglar från grenarna. Eftersom jag och Markus bubblade av energi så fortsatte vi kvällen med en drink på Papaya Playa Project.
Men vi blev inte så långlivade, men det var häftigt att se. Som en stor nattklubb mitt på stranden med palmer som väggar.