16:47 | maj 19, 2018
Dinner at Villa Gallici
I försenad födelsedagspresent så överraskade jag Lorpan med en lyxmiddag på Villa Gallici som ligger i Aix en Provence. Vi sov en natt på vårt bröllopsställe sedan körde vi vidare till chateauneuf de pape för att slutligen styra vår kos mot Aix en Provence. Där slutade vår tur med vädret, men 10 grader och regn till trots var vi riktigt taggade på det här stället. Jag älskar att hitta små guldkorn på semestern, det här var helt klart en av mina bättre googlingar.
Hade jag fått välja hade vi bott på Villa Gallici de två sista dagarna. Men då jag fortfarande inte vunnit på triss trots otaliga försök så fick det bli ett mer humant hotell i pris.
Det här lilla undangömda boutiquehotellet var nämligen helt magiskt.
Hola!
Tänk nu är Lorpan 34 år. Markus är ju 4 år äldre än mig. Han börjar bli gammal med andra ord, haha. Minns när jag var 14 år och tänkte att herregud när man är 25 är man skitgammal och sitter säkert med villa, barn och volvo.
Jag hade fått låna en byxdress av Sara från Self Portrait som satt som en smäck. Ska försöka sno den från henne.
De turkosa väggarna var helt magiska. Kändes nästan som man gick runt i en Tiffany ask.
Oglada människor.
Hotellet och restaurangen kändes lite som Pigalle, hotellet i Göteborg.
Man avnjöt middagen i löjligt bekväma stolar.
<3
Sedan dundrade det in en jäkla massa rätter, den ena festligare än den andra. Det var riktigt längesedan jag åt så god mat.
Den här majssoppan var så len och god, som man sedan toppade med salta popcorn som man fick i en liten skål vid sidan av.
Herregud, den här köttbiten. Vet inte vart jag ska börja? Den var löjligt mör, som att skära genom smör. För att inte tala om sparrisen som var på sekunden perfekt. Efter den här resan har jag haft köttförbud, blev ju en del kött i Provence.
När alla andra gäster hade gått bad jag Markus rycka fram kameran och ta en bild. Han vägrade nämligen innan, haha.
Vet inte hur många papegojor i glas som fanns på Villa Gallici, men det var lätt över hundra.
Så fint och färglatt!
16:32 | februari 23, 2018
Checka in på Tata Tulum, Middag på Mur Mur och Kojhäng på Bejuco.
Efter två nätter på Azul tog vi vårt pick och pack och begav oss till Tata som Forni hade tipsat oss om. Det låg bara ett stenkast bort från det andra hotellet.
Tata är nyöppnat prisvärt hotell. Som Forni skrev man får väldigt mycket hotell för pengarna. Dessutom är personalen här bland de charmigaste människorna jag träffat. De har alltid ett leende på läpparna och skrattar konstant. Jag och Markus har typ blivit bästis med alla i baren. Det är därför jag älskar mindre boutiquehotell, man bygger relationer. Man lär känna personalen, det blir mer som ens vänner. Jag älskar alla handgjorda trädetaljer.
Om ni ska bo här tycker jag att ni ska maila och säga att ni vill bo ocean front så försöker de fixa det. Säg också att ni vill bo på våning två eller tre. Vi bor på botten och det är också bra, men det är ju trevligare att komma upp en bit för då känns det som man bor i havet. Men vi bokade ju i sista sekund, så det var tokfullt.
Alltså frukosten här i Tulum. Jag har bestämt mig för att prova igenom hela menyn. Ofta är jag tråkig och äter samma sak alla dagar, men nu plötsligt händer det. Hittills har jag jobbat mig igenom: Sunny side up, Avocado Toast, Enchilladas, Omlett.
En av kvällarna åt vi middag på Mur Mur som flera tipsat om. Du möts av en bar omringad av gungor så du kan gunga i dig drinken medan du väntar på ditt bord.
Jag tror att jag valde helt fel rätt här. Jag fick en köttbit med typ 80 % fett vilket tydligen var rätten. Man skulle blanda fettet med köttet. Det var verkligen inte för mig, kunde knappt äta en tugga. Men det var nog jag som gjorde fel val.
Tycker verkligen om min nya väska från Staud som jag köpte innan Thailand.
Alla ställen ser ut som små bohemiska hippiehak med en triljon lampor och ljus.
Efter Mur Mur kollade vi i lite butiker och tog en drink innan vi åkte hem och la oss. Alla butiker är fyllda till bredden av linne, transparenta tyger, korgväskor. Jag hade gärna plockat med mig rubbet hem, dessvärre är det ruggigt dyrt. Bara en liten baddräkt går på två tusenlappar, rimligt. Men däremot kan man ju fönstershoppa och inspireras lite. Markus tycker jag är knäpp som vill kolla, även fast jag vet att jag inte har råd eller kommer köpa något.
Sedan blev det morgon igen. Jag har vaknat av mig själv 06.30 sharp varje morgon, typ på klockslaget.
När klockan slog åtta begav vi oss till Bejuco en pärla som ligger lite undangömd som en kompis hade tipsat om.
Vet inte riktigt vad jag gör med min mun, men älskar den här klänningen. Den åker med varje semester, älskar plagg man slipper ha bh i.
När man slingrat sig in på en liten stig känns det som att man kliver rakt in i en saga. En öppen eld, så hyddor utrustade med små sittpuffar och ett litet bord.
Man kan alltså äta middag i tälten belägna precis vid havet eller bara ta en drink i sin lilla koja under den klara stjärnhimlen.
Dock blåste det ganska mycket så jag och Markus valde att hoppa runt. Vi startade vårt bordhoppande med ett glas rött vid brasan.
Sedan slog vi oss ner längst ner på stranden vid ett bord. Jag tycker det är ganska skönt att ”sitta ordentligt” när man äter.
Sedan avslutade vi vårt besök med att krypa in i den här kojan och snacka strunt. Om jag någonsin äger ett landställe kommer en sån här svävande koja toppa min wishlist.
Av en slump gick vi förbi en bar där ett magiskt band spelade så vi smet in och lyssnade en stund.
00:49 | februari 20, 2018
Hotelito Azul, Middag på Gitano, Efterrätt till Varmrätt och Drink på Papaya Playa Project.
Det här var det första vi möttes av efter nästan en dygns flygresa om man inkluderar vår övernattning i Miami. Jag önskar att jag kunde teleportera alla er läsare hit. Sanden är len som en smekning under foten när man går, himlen så otroligt blå och det turkosa vattnet ser ut som ett livslevande VSCO-filter.
Första semsterdagen sköljdes ner med två baljliknande sangriaglas.
Efter några timmar fick vi vårt rum som låg ett stenkast från havet. Kändes nästan som man bodde i vågorna.
Hela hotellet är täckt av sand. Jag har alltid varit ett barfota barn, bär aldrig strumpor och får jag välja så lämnar jag skorna hemma. Kanske inte det mest optimala för mina fossingars yttre. Markus har nämligen lenare fötter än mig. ”Sandpappret” kallar han mig ibland om kvällarna när jag försöker värma mina fötter mot hans ben. Och då pratar vi inte om det fina polerande pappret, utan det grova som ska bekämpa den mest obehandlade ytan. Han säger att jag skadar honom eller rispar upp hans hud. Alltså jag går ju på pedikyr, men tror alla mina år barfota har lagt grunden för mina fötters framtid. Kan ändå tycka att det kan vara en bra egenskap, med elefanthud alltså. Kan springa hur snabbt som helst på oskönt underlag, hade säkert kunna parera vassa nålar och har ett extra skydd mot glasbitar. Bara en sådan sak.
Så fina blomsterarrangemang överallt.
Den här nya bikinin från Ganni fick åka med i bagaget.
Jag vaknade redan vid 06.00 till solen som växte i horisonten. Snacka om att sitta på havets frontrow, den här bilden är tagen med min mobil, helt utan något krusidul. Jag låg helt stilla och tittade på solen i en timme. Hade sådant namaste moment.
Vi bokade boutiquehotellet Hotelito Azul i sista sekund. Så glad över det, älskade allt med Azul, önskar så här i efterhand att vi hade haft mer än två nätter.
Sedan gick vi ner till frukosten, det första man möts av är ett hav av färska frukter och grönsaker.
Sluta tänk om man kunde få sådan här pangfrukost varje morgon.
Sedan tog vi en ny promenad. Älskar Markus nya skjorta från Nikben i frotté, det är en killkompis till mig Niklas som grundat märket. De har ju tidigare bara gjort badshorts men nu släpper de även plagg.
Skönt att man hade en liten grundbränna från Thailand. Dock är solen riktigt stark här, smörjde in mig med 30 hela dagen igår men lyckades ändå bränna mig rejält.
Sedan traskade vi tillbaka och drack varsin corona.
Ute på terassen.
Pressbild. (Ville visa den maffiga entrén, men det var så mörkt och så svårt att fånga på bild).
Aftonen spenderades på Gitano och trots att de missade vår huvudrätt var det helt magiskt. De kompenserade och bjöd på den godaste cheesecaken jag någonsin stoppat i min mun. Uttrycket ”smälte i munnen” fick en helt ny innebörd. Och hur ofta får man egentligen äta efterrätt till huvudmål. Allt detta skedde med ett liveband som spelade merengue mitt bland alla resturanggäster.
Det känns nästan som att du äter middag mitt ute i djungeln med kristallkronor som dinglar från grenarna. Eftersom jag och Markus bubblade av energi så fortsatte vi kvällen med en drink på Papaya Playa Project.
Men vi blev inte så långlivade, men det var häftigt att se. Som en stor nattklubb mitt på stranden med palmer som väggar.