10:03 | november 30, 2017
Nytt försök hos frisören!
I eftermiddag bär det av till Emelie, som jag längtat! Idag smäller det, jag ska bli blond, blond och mera blond. Fast i en väldigt kall nyans. Tror jag iallafall. Jag har en tendens att ändra mig i sista sekund.
Ska jag klippa det kortare? Eller låta längden vara?
Vad tycker ni?
Minn ni att jag la upp det här inspirationsinlägget (läs: här)? Sist kunde vi inte riktigt färga det då mitt hår var ganska skört. Men nu mår det så mycket bättre, så nu jävlar.
Jag vill verkligen få till den här lite tjockare pagen. Jag ska fråga Emelie hur tusan man lyckas med det.
Två andra damer som är så fina i sina barr är Lisa Olsson och Flora.
Älskar den lilla luggen till, men klär verkligen inte i lugg så ska nog inte försöka mig på det. Men Flora är ju en tia i frippan, så man blir ju sugen.
06:00 | november 29, 2017
Att gråta som en Whitney Houston ballad.
Igår skulle jag plugga säkerhetskontroll inför körkortet. Min körskolelärare på My Driving Academy är hård, stenhård mot mig. Vi ska nämligen gå igenom allt idag. De vill verkligen att jag ska ta mitt förbannade körkort nu (jag med såklart!). När jag kom in stressad med andan i halsen för någon vecka sedan och gjorde massa slarvfel konfronterade Linus mig och sa:
”Vill du övningsköra i 12 år till? Nästa gång samlar du tankarna och andas några djupa andetag innan du kastar dig ut i trafiken”
Tack Linus. Jag har nämligen gjort det sedan dess – och nu känns det så bra.
Men åter till gårdagen, istället för att plugga säkerhetskontroll satt jag och grät i en och en halv timme framför ”Skönheten i allt” med Will Smith som Markus kollade på. Jag skulle inte kolla, men kunde inte slita mina ögon från tv:n i periferin.
Storyn var så fin – och så sorglig. Nästan skrekgrät i slutet. Jag vet inte hur ni är men jag har liksom inget mellanläge. Antingen försöker jag hålla igen tårarna så det nästan gör ont i halsen, likt en förjävlig halsbränna eller så vrålar jag typ skrikande likt Whitney Houston med krokodiltårar som forsar ner likt niagarafallet för mina kinder. Gårdagen var en solklar översvämning, skulle nästan vilja kalla det en naturkatastrof. Markus vände sig mot mig och började nästan skratta för jag grät så hysteriskt. Efter ett tag klarar jag av att möta hans blick och då mynnar hela ögonblicket ut i någon konstig form av skrattgråtfest – kippande efter andan med våta kinder. Och jag nästan skäms för jag bölat så obehärskat.
Känner ni igen er? Eller är det bara jag som gråter så? Nästan galet liksom. Hysteriskt. Som att någon tänt en glöd som inte kan sluta brinna, elden måste liksom få tid att slockna. Det går inte att släcka mig mitt i lågorna.
Jag minns när jag och pappa såg Lilja 4-ever på bio för en jädrans massa år sedan – och jag kunde bara inte sluta lipa. För allt var så hemskt. Så jag var tvungen att springa ut från biografen in på toaletten på Filmstaden Sergel rödsprängd av gråt för att samla mig för det lät som att mina tårar höll på att förlösa ett barn inne i biosalongen. Samma sak hände när jag och Cynthia (min gamla BFF) såg sista avsnittet av OC efter att ha suttit uppe en hel natt för att sträckkolla klart sista säsongen. Direkt efter såg vi sista avsnittet på repeat minst sex gånger och grät oss igenom början till slut varje gång – för vi visste vad som väntade. Eller okej, ännu värre, jag vet inte hur många av er som är inbitna Ally McBeal fans? Jag var. Jag är. Jag såg nästan alla avsnitt live när de sändes på TV4. Jag fick till och med tillåtelse att åka hem tidigare från basketträningen på måndagar för att kunna se serien. Minns ni när Billy dog? Allys första kärlek. Helvete, jag sörjde som att det var en familjemedlem. Tror min mamma starkt funderade på att be mig att gå och prata med någon om sorgen. Men nu till det absolut starkaste filmminnet, när inte ens niagrafallet räcke till: ”De vilda djurens flykt” när grävlingen blev överkörd. Jag grät, sörjde, grät och bölade lite mer i veckor. Eller när jag var på farfars begravning och de spelade: ”Så skimrande var aldrig havet” – som var en av hans favoritlåtar.
Okej, sidospår – är väldigt bra på sådana. Men åter till kontexten.
Livet är så skört. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på döden. Inte varje dag, men när någon i min närhet blir sjuk blir allt så påtagligt. När jag var yngre trodde jag att skulle leva för evigt, men idag vet jag att livet är något vi ofta tar för givet och jag försöker påminna mig själv om det varje dag när jag slukas upp av fjantiga problem och jobb. Även om det ibland (läs: ofta) är svårt och löjligt enkelt och ibland rent ut sagt bekvämt att fastna i vardagen och springa snabbare och snabbare i hamsterhjulet.
17:24 | november 28, 2017
THAT GLOW
Okej, måste bara kika in och berätta om min nya favorit i sminkväskan – RMS Beauty Luminizer X Quad. Igår var det en tjej som sprang efter mig på NK för att fråga vad tusan det var som skimrande så på mina kinder. Det blir så fint naturligt glow.
Det var så fint ljus in i lägenheten imorse, trots att det var riktigt grått ute. Sorry för den blurriga bilden, zoomade in så mycket så den blev helt oskarp. Men tänkte bara visa på vilka punkter jag applicerar glowet.
12:00 | november 28, 2017
Värmande Höstlooks – Stickat, Utstickande Attribut och Check that box!
En av mina favoritlooks i garderoben under hösten och vintern är höga stövlar matchat med en stickad tröja i storlek XXL. Jag gillar att leka med materialval. Jag gillar att klä ner metaller och blanka attribut med hjälp av stickade plagg – så fungerar de mest extrema accessoarerna både till vardags som till fest.
Rutan känns självklar för hösten. Den här säsongen kombinerar jag olika typer och storlekar av rutor med varandra – som här genom att matcha kavajen och kjolen med varandra. Dessutom är trenden ruggigt snygg att matcha till både vita plagg och accessoarer. En trend som vi garanterat kommer att få se mer av 2018.
Just nu är Cubus fullt av värmande och snygga höstplagg.
Här är några av mina favoriter som finns i butik just nu:
1. Jeans 2. Polo 3. Stickad Tröja 4. Halsduk 5. Kjol 6. Prickig topp 7. Fuskskinnbyxor
06:00 | november 28, 2017
En kväll på Operan!
I lördags hade jag och Markus blivit inbjudna på premiären av Askungen på Operan. Jag tackade ja i ett vändande mail direkt. Varken jag eller Markus har nämligen varit på opera tidigare, så vi var riktigt nyfikna och förväntansfulla. Jag älskar att upptäcka och uppleva nya saker. Dessutom är ju operan helt klart en av Stockholms vackraste byggnader. Det är så pampigt där inne.
Jag kände bara att hur många gånger i mitt liv kommer jag få gå på en opera premiär? Antagligen inte mer än en gång. Så jag invigde den här bakelsen! Kände mig som en livslevande cupcake. Kan faktiskt inte avgöra om det var bra eller dåligt, haha.
Då vi hade så trevligt på brunchen innan så hade vi bara en halvtimme på oss att svida om. Så jag satte upp håret i en tofs och slängde på mig ett par röda läppar.
Så var bakelsen och Lorpan redo!
Framme! Markus var så glad över att han skulle få bära sin smoking. Han tvingade till och med mig att maila operan och fråga om det var rimligt att bära smoking. Jag tror han känner sig som James Bond i den eller något. Han är så söt, haha!
Först hann vi med en liten fördrink i guldfoajen. Det är nog ett av de vackraste rummet jag vet.
Utan alla människor ser det nämligen ut så här.
Föreställningen var fantastisk – så maffigt. Scenografin, klänningarna och såklart hela showen. Det var en tvist på den klassiska historien.
Efter föreställningen smet vi ner runt hörnet till Brasseriet, den gamla orkesterbaren. Jag har velat gå dit i flera månader, men det har inte blivit av. Som ni kanske förstår så älskar jag interiören.
Åt en sen middag med min favoritperson i hela världen <3
I söndags åt jag brunch på Strandvägen 1 (igen!) med Marith och Forni, både Mathilda och Ida svängde förbi och sa hej. Älskar när folk bara sluter upp. Därefter därefter gick jag till Sturebadet med Markus. Jag jobbade och han badade loss. Sedan gick vi hem, åt chips och dipp till middag och började kolla på ”How to get away with murder”.