13:34 | oktober 13, 2018
Ruin Retreat, Tjejkväll och Barnsnack!
Känner mig typ lika harmonisk som jag ser ut på bilden efter 24 timmar i skogen. Igår plockade jag upp Dasha och Linn vid tre snåret och så körde vi ut till Ruin Retreat ute i Saltsjö-Boo för en tjejkväll tillsammans med REF. Vilket ställe, det var helt magiskt. Det ligger beläget som en oas högt upp på ett berg med utsikt över vattnet. Ni kommer såklart att få se en drös bilder så fort jag fått dem från Angelica.
Idag var tanken att jag och Lorpan skulle ta en mysig utflykt och äta lunch någonstans eftersom jag har bil över helgen. Men då vädret inte bjöd på strålande sol som utlovat drar jag istället iväg till Mall of Scandinavia för att handla lite saker till min styling i Göteborg. Och så kör vi panglunch imorgon istället.
Ikväll kommer Dasha och Douglas över på middag. Kanske sista middagen ensam med den duon innan lilla korven tittar ut och dem är tre (!). Har gosat med Lova, Angelickas barn som bara är 7 veckor, hela dygnet. Under middagen var det en hel del gravidsnack och barnprat. Ens sekunden är jag supersugen och känner mig så där mentalt – och andra minuten vill jag vara bara jag och Lorpan ett tag till. Sedan har man ju ingen aning om hur snabbt det går, det är ju så individuellt så jag är också ödmjuk för att det kan ta något år när man väl bestämt sig. Eller så bestämmer man sig inte och så händer det bara. Haha, vi får helt enkelt se hur det bli med den saken. Undra om Lorpan kommer kissa på sig när han läser detta, haha.
Så fina bilder!!
Det låter ju bra att nu är ödmjuk inför att det kan ta nåt år. Men hur är inställningen om det inte funkar någonsin trots eventuell ivf osv?
Känns som en sådär sak att skriva, måste man alltid tänka på det värsta som kan hända?
Nja alltså jag är nog färgad av mina egna erfarenheter i denna fråga. Jag blev ofrivilligt gravid som 19 åring. Gjorde abort. När jag var 30 kände vi oss redo att börja försöka få barn. I princip hela bekantskapskretsen hade redan fått barn eller var gravida. I och med dem ofrivilliga graviditeten så trodde jag inte att det skulle vara något problem. Tänkte precis som Petra att det kanske tar nåt år att pricka rätt. När två år hade gått med aktiva försök att bli gravid så gjorde vi en grundlig fertililitetsutredning. Det var inget fel på någon av oss. Därefter följde åtta år av ivf behandlingar. Mycket påfrestande både fysiskt och mentalt. Resultatet är två graviditeter som resulterade i missfall samt ett utomkvedshavandeskap. Nu har vi gett upp, är 42 år gammal och orkar inte mer smärtsam behandling. Summa summarum så önskar jag att jag hade varit mer ödmjuk inledningsvis inför att det inte kommer att bli lätt och att det inte är så självklart att det löser sig.
Tänkte lite samma sak faktiskt… att det tar något år är ju inte direkt ovanligt och inte heller ovanligt att det tar flera år, kanske något missfall, kanske att IVF behövs. För mig handlar det inte om att föreställa sig katastrof-scenarion utan snarare att vara lite ödmjuk inför att barn är en av få saker i livet som ej kan schemaläggas alls egentligen.
Men att det tar flera år är väl ändå indikationer på att något inte står rätt till? Ett år brukar väl insatta säga är fullt normalt, efter det kan man söka för utredning. Sen kanske inte den visar att det är något fel men kan vara vara olika hur kompatibel man är med sin partner också.
Är lite svårt tycker jag. Jag kände mer och mer redo och när vi väl hade haft”snacket” jag och min man så kunde ingen av oss vänta med att börja försöka! Som du säger är det ju olika hur enkelt man har att bli gravid…vi belev gravida på första försöket, sista dagen på min ägglossning! Det var verkligen ingenting vi hade väntat oss, haha! Men såååå välkommet!
Spännande tankar och funderingar kring barn! Fint att du känner dig ödmjuk inför det & hoppas och tror det kommer gå superbra för er när det väll är dax och när ni känner er redo (blir man någonsin ens det haha?!) Helt övertygad om att du kommer bli världens bästa mamma<3
Känns dock som en onödig kommentar ovan?! Onödigt att tänka det värsta och skulle problem uppstå är jag säker på att dem skulle hitta någon annan lösning. Vi får ju såklart hoppas det kommer gå bra och skulle det inte fungera naturlig väg så finns det idag många andra lösningar som säkert är väldigt välkommet för Petra. <3
Är nog inte elakt menat, själv tog det 4 år och 8 ivf-försök, flera missfall och nu 33 år gammal är jag gravid och långt gången. Det är alldeles för många som tror att såfort man bestämmer sig så blir man gravid, och det har definitvt varit så för många i vår omgivning därav oförståelsen vad många andra går igenom eller vad som kan ske. Detta trots att inget var varken fel på varken mig eller min make.
Exakt. Varför skulle det vara ”onödigt”.Det är väl bara bra att någon vill berätta hur verkligheten kan se ut. Många verkar tro att man blir gravid så fort man slutar med prev.medel och om man mot all förmodan skulle stöta på problem så löser ivf det.
Kommer att bli så spännande att följa den dagen det blir bebis för er 🙂 Jag och min fästman hade varit tillsammans länge när vi i princip bara bestämde oss och sa att ”vi tar en sista sommar bara du och jag, sedan försöker vi”. Jag har alltid varit ödmjuk inställd till att bli gravid – har sett och hört många solskenshistorier såklart men även många fall där det tots allt inte går utan tydlig förklaring. Min inställning var därför att det kan ta tid, om jag bli gravid är det 20% risk för missfall osv och därför ville jag vara ”chill utan press”, men det är lättare sagt än gjort när jag samtidigt visste att ”går det inte inom 6-12 månader kanske vi är en av dom som kommer att ha det svårt osv”… vi är några av dom lyckligt lottade som det gick fort för, och är nu i v 15. Men jag vet också att ingenting någonsin är ”säkert” och bara för att denna graviditet går bra, behöver det inte vara säkert att vi kan lyckas igen. Jag är snart 30 och vill gärna ha 2-3 barn och ville verkligen inte vänta för länge om det skulle bli komplikationer/dra ut på tiden 🙂
Hej kan man snälla får receptet på middagen du lagade till Sasha och Douglas? Såg såååå fantastiskt gott ut!
Massa kramar