13:55 | december 1, 2019

Livet

Idag känns det som mina axlar sjunkit flera decimeter. Så skönt att vakna upp utan några måsten på schemat. Den här veckan har verkligen varit stressig, tung men framför allt otroligt oroväckande. Så många tankar som flyger genom ens huvud. Är det här måendet för evigt? Ska jag vakna varje natt och skrikgråta. Fy fan vad man ska vara tacksam över att man har hälsan i behåll, man tar ju allt sådant för givet. Men när det väl händer något så värderar man den så högt.

Nu har det gått två nätter utan någon attack. Sov sittandes med två citodon inför västen förrgår och inatt sov jag med någon extra kudde, utan någon åkomma. Det är faktiskt bland det konstigaste jag varit med om. Har aldrig i hela mitt liv, varit med om sådan smärta som inte går att förklara. Som en blixt som förlamade mig, som fick varenda liten del av kroppen att krampa. Som att någon tryckte in en sådan elektrisk pistol (som man ser i filmer) och bara höll fast den mot min vänstra käke i något som kändes som en evighet. Låg i en hög på golvet och försökte få luft, förflyttade mig till soffan och kramade benen hårt som en kringla medan saltet rann längst kinderna. Markus chockad bredvid som försökte klappa bort smärtan.

Idag ska jag ta tag i vårat hem som jag försummat de två senaste veckorna. Butiken har tagit all vaken tid och det ser ut som någon sprängt en sopptipp på våra 87 kvm till Markus förfäran. Han pekade missnöjt in mot vår walk in closet, och sa: ”det är ingen walking” man måste ju för fan hoppa eller vada in för att komma fram.

Men först och främst ska jag dedikera en solig timme åt er, vi ska kika på vad tusan jag hittat på senaste tiden. Jag har saknat bloggen, känns inte som vi hängt på så länge. Men nu är det äntligen lugnare i mitt schema, jag mår bättre och alla pusselbitar börjar falla på plats.

2 kommentarer