06:30 | augusti 9, 2018

Han.

Jag tror det var min PMS som fick mig helt ur gängorna igår. På eftermiddagen kändes det återigen kul att åka iväg till Göteborg. Framför allt så känns det förbaskat härligt att vi är ett stort tjejgäng som åker. För många år sedan hade Carro och jag hade vår galnaste kväll i livet under just ovannämnda festival, en del av aftonen förblir censurerat för det är på tok för knäppt att berätta om. Om jag skriver en bok kanske upptågen kan få vara med på en sida i en fiktiv karaktär. Vi blev ett tremannaband med en gatumusikant under ett par låtar (mot hans vilja bör tilläggas), gjorde änglar i blomsterrabatter, åt hamburgare och kastade pil med pommes frites i kanalen i takt med att solen gick upp, skrattade så att tårarna föll. Tidigare under kvällen hade jag insett att en kille jag dejtat innan sommaren hade träffat en ny. Eller okej han hade inte direkt hört av sig, däremot hade han tungan i en annans tjej mun, så det blev väl mer eller mindre bekräftat på det viset. Då tog Carro mig under armen och sa något i stil med: ”Nu lever vi livet som aldrig förr”. Sådana kvällar kan ofta sluta med sluddrande tårar, men de här timmarna var bara fyllda med glädje. Det kändes som att vi var två karaktärer i en Håkan Hellström låt som handlar om ungdomen.

Vid lunch idag hoppar vi på tåget mot Göteborg. Som det ser ut nu kommer vi ta en lugn första kväll och gå ut och äta men sedan hem, har inte träffat Carro på hela sommaren även om jag ofta hört hennes bubblande röst i andra sidan luren. Ska bli mysigt att pussa på henne.

Igår var vi och provade smoking till Lorpan på Oscar Jacobson. Min fina vän Sara gav nämligen Markus sina stylisttjänster i bröllopspresent. Ofta riktas så mycket strålkastarljus på mig i och med mitt jobb – därför var det så kul att se hans leende när han fick proffshjälp i butiken och allt handlade om honom för en gångs skull. När jag stod och kollade på honom var jag nästan tvungen att nypa mig i armen. Kan inte förstå att vi ska gifta oss, bära samma efternamn. Då behöver vi köpa en ny skylt till ytterdörren. Började klura på vad jag ska säga i mitt tal, det finns så mycket jag vill säga.

Har ni tänkt på att de ofta är de små detaljerna eller knäppa vanorna som får en att dra på smilbanden när man tänker på en person. Hur han aldrig kan koka rätt mängd spagetti eller förstår hur mycket hans magsäck rymmer utan alltid krampaktigt måste lägga i sig i soffan varje gång han ätit. Hur hans ögon lyser upp varje gång han kommit på en bra uppfinning eller hur han alltid vet vad som ska hända i en tv-serie för han är så förbannat snabbtänkt och logisk. Förstår inte hur han kan ha rätt varje gång. Minns när han lagade vår trasiga kaffekokare och hans ögon lös av stolthet. Eller hur nöjd han är när han kommit hem från träningen fylld av endorfiner och skuttar runt. Hur stressad han blir om vi inte är i tid, Markus vill gärna att vi ska spendera tre timmar på Arlanda – för säkerhetsskull. Han älskar också att få paket, de behöver inte ens vara till honom – han vill bara veta vad som är i lådan och blir som ett barn på julafton när jag säger att han får öppna mina presenter.

Hur stilig är han inte?

Hur i helskotta ska det gå för oss framme vid altaret eller under vigseln. En bekant berättade att man måste ”öva” på bröllopskyssen för annars blir det inga bra bilder, haha. De hade inte velat använda en enda för det såg ut som att han åt upp henne. Om det ser ut så här nu så är det nog många timmars övning som väntar, en minst sagt rolig hemläxa.

4 kommentarer