17:10 | juli 20, 2018

Alla bitar börjar falla på plats och minnen från förr.

Förlåt, för min frånvaro. Vi har hoppat mellan bröllopsmöten, avsmakningsmenyer och sängar. Äntligen börjar alla pusselbitar falla på sin plats. Jag är överlycklig över att vi anställde Anna på Sof-events på vägen. All min oro har runnit av mig – och nu ser jag bara framemot vårt bröllop. Axlarna har sjunkit minst en decimeter. Vi tänker precis likadant, innan jag ens hinner öppna munnen säger hon det jag tänkte.

Nu har vi precis installerat oss på chateuat där vi ska säga ja till varandra. Om exakt på dagen, det vill säga om två månader från nu, kommer alla vänner strömma in här för tre dagars firande.

Vi kom precis från ett möte med uthyrningsfirman som kommer leverera alla möbler och tält. Markus enda önskan för bröllopet är att ha en ”man-cave” eller som han säger en whisky och cigarrbar med chetserfeel fåtöljer, cigarrer och en drös olika whiskysorter. Han ville ha en soffgrupp men jag lyckades banta ner det till tre fåtöljer och en liten bar. Annars kommer man inte se röken av alla killar.

Ligger i en solstol vid den gamla anrika poolen och ser målande bilder framför mig från den stundande dagsfesten på lördagen. Lyktor som dinglar i träden med vinden, vattnet som porlar, vänner som skrattar. Några dansar, andra ligger i poolen, DJ-båset som vi ska bygga upp, små loungegrupper, foodtrucken som serverar nygrillade hamburgare och friterade kolhydrater till bakfulla gäster, bartendern som blandar smärtlindrande tomatdrinkar med vodka och tabasco. Alla syskon och familj. Kysser mannen, som nu bär samma efternamn som mig, som jag ska dela mitt liv med.

Allt känns så surrealistiskt.

Samtidigt ligger jag och tänker på livet. När blev jag så här gammal, vad snabbt livet gått, det känns som det var igår jag bodde i min första andrahandslägenhet med Forni på Bergsgatan 33 på Kungsholmen, mitt emot häktet. Där fulla människor ibland fick spendera natten som jag mötte på väg till jobbet eller stressade barnfamiljer som hade missat sin tid hos polisen för att göra nytt pass. Eller mannen som bombhotade polishuset utanför vår balkong och skrek att han skulle smälla hela skiten i bitar. Poliserna som stod uppradade med vapen riktade i vårt håll.

Där största bekymret i livet var vilken gästlista vi skulle flirta oss till, hur vi skulle ha råd med månadens hyra eller varför killen man hånglat med kvällen innan inte hade smsat. Jag och Michaela bråkade mest om att jag alltid drack upp sista mjölken eller tog sista toalettpappret utan att köpa nytt. Och hur dålig jag var på att plocka undan efter mig eller diska.

Kroppen blir alldeles varm av alla minnen, alla tjejkompisar och vänner man delat dessa stunder med som kommer vara närvarande på vår bröllopsdag. Jag minns när jag flyttade in hos Mathilda på Söder, i en liten etta som nätt och jämt rymde våra sängar i vardagsrummet/sovrummet. En period åt vi bara lantchips med gräddfil till middag. Jag doppade mina i holidaydipp medan hon hade sin egen skål med dilldipp (usch!). Jag minns när vi bestämde oss för att sluta med den ovanan, men sedan åkte vi hem till mina föräldrar och handlade på Ica Maxi i Nacka som hade extrapris på just ovannämnda sort och bestämde oss för att det nog inte riktigt var dags än. Alla köttfärspizzor med banan, curry och vitlökssås med ett täcke av pizzasallad som vi slaktat i sängen framför Beck samtidigt som vi ivrigt pratat om helgens bravader mellan tuggorna.

Alla bekanta som kommit och gått genom åren. Vad hände med vissa? Vad gör de idag?

Jag minns en sommar när vi bodde på Vanadisvägen i en sunkig trea och hela tjejgänget flyttade in under juni till augusti bara ett stenkast från där vi bor idag. Minns att jag fick en spraytanmaskin budad till mig och vi la oss på fiskbensparketten och sprayade varandra så det såg ut som en avspärrad brottsplats vid sista sprutet. Eller köket som vi glömde av som nästan möglade samman. Minns att vi gick in som soldater i strid med svarta soppsäckar över kroppen och träslevar i händerna för att ge bananflugorna en rejäl omgång.

Tårarna som föll i den vita ektorp ikea-soffan då en nära en vän hade gått bakom min rygg och blivit ihop med en kille jag gillade.

Eller den gången jag råkade lägga in en billys panpizza i ugnen och slocknade i mina ministring när Mathilda kommer inspringandes vrålandes att det brann. Hela köket var fyllt av rök. Jag har nog aldrig varit så rädd. Vaknade i panik flera år efter och flög upp ur sängen och trodde mig se rök. Har aldrig mer vågat laga mat onykter. Eller den gången Sean Banan hade varit på efterfest i vår lägenhet utan min vetskap och jag vaknar till en av hans sånger och inser att han står och sjunger en meter från min säng.

Jag kommer aldrig glömma samtalet från min gudmor Monkan (eller en av den, jag har lyxen att ha två). Jag hade känt på mig att något inte stod rätt till. Bet på naglarna nervöst när hon berättade att mina föräldrar skulle separera, att det inte var bra mellan dem. Minns chocken och hur hela handen började skaka där i fönstret som blickade ut över en ganska trist entré till vårt hus. Jag tänkte på mina syskon som fortfarande bodde hemma och hur de hade tagit allt, om de ens visste om det.

Dagen då Mathilda, min bästis flyttade ut och lämnade mig för Robin. Hon skulle flytta med honom till Malmö och jag har nog aldrig känt mig så ensam som när dörren gick igen bakom dem.

Eller den gången när Mathilda råkade låsa in mig när hon och hennes mamma skulle utomlands och hennes mamma låst dörren och inte visste om att man inte skulle låsa överlåset som bara kunde öppnas utifrån. Så jag var tvungen att ringa en taxichaufför, övertala honom att komma ut ur bilen ta emot nyckeln på innergården och gå upp tre trappor och öppna åt mig. Han fick extra dricks. Först slog tanken mig att jag skulle hissa ner mig själv i ihopknutna lakan, glad att jag släppte den idéen.

Haha, eller den fredags eftermiddagen jag fick ett infall att jag skulle ge mig ut i löpspåret i Hagaparken innan jag skulle ha en stor förfest. Jag hade inte tränat på flera månader och lyckades såklart sumpa nyckeln och var tvungen att ringa en låssmed för flera tusen som fick bryta upp dörren.

Alla gånger jag och Forni gråtit till Melissa Horn i hennes lägenhet på Kronobergsgatan som låg port i port med min. Eller Forni grät mest, jag är inte så bra på att gråta.

När vi spelade in Glamourama och jag skulle gå fram till Joel Kinnaman med Forni vid min sida på en biopremiär och säga att han var det vackraste gud skapat. Eller när jag skulle övningsköra med min dyrbara bästis vid min sida och körde rakt in i en snöhög.

Herregud, jag kan fortsätta i all oändlighet, haha. Alla dessa minnen, alla galna stunder man upplevt. Och nu ska man gifta sig och börja ett nytt kapitel i livet utan bananflugorfäktning och bränd fyllemat. Jag tror det kommer bli fantastiskt.

Bara jag och Markus håller oss ifrån bilsemestrar så kommer nog allt sluta bra. Det är inte vårt starkaste kort. På något vis är det som att ett åskmoln drar in över oss så fort vi sätter oss i en bil tillsammans. Jag är en värdelös kartläsare vilket alltid resulterar i missförstånd, felkörningar och tryckt stämning. Haha, vi får helt enkelt fortsätta cykla överallt resten av livet. Eller skaffa barn med bra lokalsinne som får föra talan.

20 kommentarer