06:00 | november 29, 2017
Att gråta som en Whitney Houston ballad.
Igår skulle jag plugga säkerhetskontroll inför körkortet. Min körskolelärare på My Driving Academy är hård, stenhård mot mig. Vi ska nämligen gå igenom allt idag. De vill verkligen att jag ska ta mitt förbannade körkort nu (jag med såklart!). När jag kom in stressad med andan i halsen för någon vecka sedan och gjorde massa slarvfel konfronterade Linus mig och sa:
”Vill du övningsköra i 12 år till? Nästa gång samlar du tankarna och andas några djupa andetag innan du kastar dig ut i trafiken”
Tack Linus. Jag har nämligen gjort det sedan dess – och nu känns det så bra.
Men åter till gårdagen, istället för att plugga säkerhetskontroll satt jag och grät i en och en halv timme framför ”Skönheten i allt” med Will Smith som Markus kollade på. Jag skulle inte kolla, men kunde inte slita mina ögon från tv:n i periferin.
Storyn var så fin – och så sorglig. Nästan skrekgrät i slutet. Jag vet inte hur ni är men jag har liksom inget mellanläge. Antingen försöker jag hålla igen tårarna så det nästan gör ont i halsen, likt en förjävlig halsbränna eller så vrålar jag typ skrikande likt Whitney Houston med krokodiltårar som forsar ner likt niagarafallet för mina kinder. Gårdagen var en solklar översvämning, skulle nästan vilja kalla det en naturkatastrof. Markus vände sig mot mig och började nästan skratta för jag grät så hysteriskt. Efter ett tag klarar jag av att möta hans blick och då mynnar hela ögonblicket ut i någon konstig form av skrattgråtfest – kippande efter andan med våta kinder. Och jag nästan skäms för jag bölat så obehärskat.
Känner ni igen er? Eller är det bara jag som gråter så? Nästan galet liksom. Hysteriskt. Som att någon tänt en glöd som inte kan sluta brinna, elden måste liksom få tid att slockna. Det går inte att släcka mig mitt i lågorna.
Jag minns när jag och pappa såg Lilja 4-ever på bio för en jädrans massa år sedan – och jag kunde bara inte sluta lipa. För allt var så hemskt. Så jag var tvungen att springa ut från biografen in på toaletten på Filmstaden Sergel rödsprängd av gråt för att samla mig för det lät som att mina tårar höll på att förlösa ett barn inne i biosalongen. Samma sak hände när jag och Cynthia (min gamla BFF) såg sista avsnittet av OC efter att ha suttit uppe en hel natt för att sträckkolla klart sista säsongen. Direkt efter såg vi sista avsnittet på repeat minst sex gånger och grät oss igenom början till slut varje gång – för vi visste vad som väntade. Eller okej, ännu värre, jag vet inte hur många av er som är inbitna Ally McBeal fans? Jag var. Jag är. Jag såg nästan alla avsnitt live när de sändes på TV4. Jag fick till och med tillåtelse att åka hem tidigare från basketträningen på måndagar för att kunna se serien. Minns ni när Billy dog? Allys första kärlek. Helvete, jag sörjde som att det var en familjemedlem. Tror min mamma starkt funderade på att be mig att gå och prata med någon om sorgen. Men nu till det absolut starkaste filmminnet, när inte ens niagrafallet räcke till: ”De vilda djurens flykt” när grävlingen blev överkörd. Jag grät, sörjde, grät och bölade lite mer i veckor. Eller när jag var på farfars begravning och de spelade: ”Så skimrande var aldrig havet” – som var en av hans favoritlåtar.
Okej, sidospår – är väldigt bra på sådana. Men åter till kontexten.
Livet är så skört. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på döden. Inte varje dag, men när någon i min närhet blir sjuk blir allt så påtagligt. När jag var yngre trodde jag att skulle leva för evigt, men idag vet jag att livet är något vi ofta tar för givet och jag försöker påminna mig själv om det varje dag när jag slukas upp av fjantiga problem och jobb. Även om det ibland (läs: ofta) är svårt och löjligt enkelt och ibland rent ut sagt bekvämt att fastna i vardagen och springa snabbare och snabbare i hamsterhjulet.
Ally McBeal 4 life!! Billys död är fortfarande bland det mest traumatiserande jag varit med om..!
Åhh de vilda djurens flykt, gråter bara jag hör introt.. eller ännu värre, introt till Babar.. håller med dig, ju äldre jag blir desto mer inser jag hur skört livet är
Du är inte ensam. Jag har fortfarande inte kommit över lejonkungen. Jag gråter och gråter. Gick på bio med min mor för ett tag sen, såg en trailer innan som handlade om ett kärlekspar och mannen blir sjuk, alltså jag grät och grät, min mamma skrattade och sa att- dig kan man ju inte ha med på bio!
Lika till pearl harbor filmen, jag slutar aldrig gråta!
Jag tror man förstår mer och mer när man blir äldre, tror det är därför man blir mer känslig.
Skönt att höra att jag inte är ensam, såg den filmen i söndags och grät så jag hulkade haha. Grät exakt likadant när jag såg filmen Alive och life is beautiful haha. Finns liksom inget mellanläge.
Jag är en galen gråterska! Numera får jag hålla igen, så som du beskriver det, för att annars tar jag liksom över med min gråt för det låter så mycket. Hemskt.
Jag är likadan, efter mobbning och jobbig livssituation typ hela livet(läs ständigt behöva bevisa sitt värde för arbetsgivare i ens arbetssökande) och i relationer) har det gjort mig skör, jag har mina dagar men på dåliga har jag inget filter. Jag har gråtit framför rena främlingar. På Arbetsförmedlingen, hos ett antal psykologer, på boxningen, på första dejten…Ju äldre jag har blivit har jag lärt mig att hitta boxningen som fungerar som terapi, håller dessa känslor i schack, jag har oftast en dålig känsla inombords – hopplöshet och att jag ständigt känner mig värdelös pga av att alla andra är så lyckade och kan leva loppan om jag inte får träna detta. Även om jag har en dålig känsla innan passet så stärker det mig varje dag. Just nu när jag inte får eller kan jobba för att inte människor låter mig göra det vänder jag mig till kampsporten, det får mig känna lycka även om det är tillfälligt.
Jag tror att man inte ska tränga undan den känslan inom sig utan lära sig att leva, hantera den. Det är styrka och mänskligt att visa sig svag. Men jag försöker ändå tänka på göra det i min ensamhet och inte framför gemene man. Varje dag jag känner styrka, inte nära till gråt är en bra dag. Apropå det så väntar ett möte med en ny psykolog, för att hantera allt jobbigt omkring mig. Vi får se hur kemin är mellan oss för min erfarenhet av psykologer är inte så bra.
äh tänk positivt! Hälsningar från Schweiz //Sofia
(http://sofiacm.com min blogg för stil och inredning)
Blev grävlingen överkörd? Jag har inget minne av detta, absoluta favoritserien som barn! Överlevde han? Snälla säg att han gjorde det!
Hahahah, när man tror man är ensam om the ugly cry så kommer du med ett inlägg som jag skrattar rakt ut på. Jag undviker, på riktigt, kolla på film som kan orsaka tsuanmi gråt, speciellt med vettiga människor. Jag och min syster kan titta ihop för hon är som oss 😉
Bara idag, på tåget, utan skam, grät jag som en imbecillmen denna gången av en bok ( Option B – Sheryl Sandberg. Rekommenderas!) 5 medpassagerade frågade hur det var fatt och allt jag kunde göra var gestikulera tummen upp och peka mot boken. Det var inte GULLIGT!
Sidorspår: Tycker du är så fin och om du slutar blogga kommer jag gråta. Mycket!
Men gud så himla spot on i din beskrivning, är exakt likadan och låter typ ”uäääh uääääh” lilleskutt-style. Grät som en dåre över Billy men vill minnas att en annan kärlek som spelades av Robert Downey jr också dock och framkallade samma flod. Minns inte att grävlingen blev överkörd?! Minns bara att Tornfalk pratade roligt på dalmål. Kan vi bara prata om när shadow faller ner i gropen och inte kommer upp i Den otroliga vandringen?! Megagråt deluxe.
Å jag är lika dan, haha. Se ”livet etter dig” jag grät så fruktansvärt mycket och tog mig en dag att bli normal haha 🙂