17:20 | april 26, 2017
Mysig hemmamiddag i Venice!
Det är så flummigt med tidsskillnaden här. Igår kväll eller snarare vid 02.00 ringde jag och sa godnatt till Lorpan och nu vid 07.30 är han fortfarande kvar på jobbet – men här är det en ny dag och jag precis gått upp. Fingal ska precis spela in sin podcast med Gustaf, så nu ligger jag ute på punchverandan och jobbar istället. Sedan är det min tur att inta ”studion” aka vårt sovrum för att podda med Linn.
Kom ju hem rätt sent från plåtningen så vi bestämde oss för att laga middag hemma vilket vi inte gjort en enda gång. Kommer verkligen sakna den här lummiga innergården. Ska pimpa till vår innergård hemma så den blir så här mysig eller iallafall hälften så mysig.
Det var Mathilda och Stephen som stod för aftonens middag. Mathilda är grym på att laga mat och slängde ihop en helt makalös risotto.
Stevie gjorde kotletter med blåmögelost till.
Sedan drack vi något glas vin och snackade skit. Det är ganska kallt här på kvällarna. Det har faktiskt varit ganska ”kallt” vissa dagar med eller snarare att det blåser kallt.
Sedan drog vi ner projektorn (visste inte ens att vi hade en sådan!), drog fram alla täcken och kuddar på golvet och såg Lion. Helskotta vilken bra film. Grät så mycket, men happy tears. Visste inte att den var baserad på en verklig berättelse vilket kom i slutet och gjorde att jag började tokgråta ännu mer. En lycklig gråtfest helt enkelt.
Petra!!
Började lyssna på din och Linns podd i måndags, har lyssnat mig igenom era 15 första avsnitt. Lyssnar så fort jag får chansen. Ni är det perfekta sällskapet när man är ute och går, på morgonen, jobbar (jaaaa erkänner att jag måste lyssna lite på jobbet också) och framför allt när man målar!! (Målar om sovrummet som en överraskning till min sambo…) Målandet har inte ens känts jobbigt, så mysigt att lyssna på era diskussioner, ni är de perfekta ”tjejkompisarna” att ha som sällskap i bakgrunden. Hälsa Linn och fortsätt podda! 🙂
Och – ha en underbar semester!!
Åh, vad mysigt det ser ut!
Oj, ”happy tears” och ”lycklig gråtfest”, såg vi verkligen samma film? Socialt och ekonomiskt utsatta barn gav mig snarare hjärtvärk och lämnade mycket att fundera kring. Nog blev det en gråtfest men inte happy tears.