14:38 | december 16, 2013
En bussresa genom livet
Ibland måste man våga satsa och kasta sig ut med ansiktet före. Jag kan utan problem kasta mig baklänges ut för ett plan med öppna ögon 4000 meter ovanför marken. Där jag med all anledning egentligen borde vara livrädd.
Men jag har väldigt svårt för att säga till någon att jag faktiskt tycker om honom. Är det inte sjukt? Jag har väldigt svårt att ge mig själv till någon och hoppar gärna av bussen precis innan slutstationen och springer tillbaka till första hållplatsen, om och om igen. Samma procedur. Är det Stockholm syndromet? Har jag varit singel för länge för mitt eget bästa? Är jag för bekväm och för nöjd med mitt liv som det är? Eller har jag inte bara blivit upp över ögonen förälskad? Har jag åkt fel bussar? Jag vet inte. Jag är väldigt bra på att ångra mig när jag kommit halvvägs tillbaka till första hållplatsen men då har ju bussen redan gått. Jag kanske behöver någon som krampaktigt håller mig kvar till slutdestinationen utan att släppa min hand?
Jag tror mer att du måste få koll på varför du hoppar av och kunna hålla dej själv i handen tills du når slutdestinationen. Handlar inte så mkt om Sthlmssyndromet eller om att vara singel för länge utan mer om anknytning. Lästips: hemligheten, från ögonkast till varaktig relation. Cheesy titel men väldigt bra bok.
Ja läs den boken Petra!
Jag tipsar också om Hemligheten. Där får man tips om verktyg man kan använda för att ignorera rädslorna/varningssignalerna som vill att man hoppar av innan det blir för seriöst. Läs läs läs!
Håller med! Jättebra bok. Finns även som ljudbok, med bra inläsning. Läs!!! Eller lyssna. Och begrunda…:)
Så fint skrivit Petra! Heja dig, du kan klara det du vill <3 men jag förstår dig, allt med känslor är riktigt läskigt.
In order to fall in love and come real close to another you have to dare to be vulnerable, otherwise it is impossible to let someone in to your life. Many individuals fearful of rejection while craving closeness never create the relationship they desperately crave.
Bara för att verkligen övertyga dig så säger jag det också – läs Hemligheten!!! Kram
Jag känner så himla mycket igen mig, men har börjat tröttna på mitt beteende eller snarare på att vara själv. Ska genast köpa boken!
jag borde också insett att jag ska sluta med raggförsök i Sverige och Europa sedan minst ett decenium sedan. Vet att jag har mycket bättre förutsättningar i USA och Israel. Varför kan jag inte genomföra detta? svaret stavas otillräckligt med pengar. saknar åtminstone 200k för att förverkliga mina möjligheter.
Ja, det är typ världens bästa bok! Har tvingat alla mina singelkompisar att läsa den och även vänner med barn har börjat låna nu för att få en förståelse för vad anknytningsproblematik kan ställa till det här i livet. Så grym bok!
Word!
Min bästa kompis har exakt samma problem och hon är precis lika gammal som du. Hon gillar att ragga och flörta men när det väl kommer till kritan hittar hon alltid på någon anledning till varför han inte är värd att satsa på, eller en prova på;) Till sist har det låst sig! Släpp taget och våga vara kär, det värsta som kan hända är att det går åt helvete och då är man en viktig erfarenhet rikare!
Det här är jag. Känner igen mig på pricken. Är det bara för att jag kanske inte varit handlöst förälskad, eller är jag egentligen bara lite för bekväm med singellivet och min egna vardag, mina egna rutiner? Att inte vara bunden till någon utan ha alla dörrar öppna. Jag kan fortfarande smita ut bakvägen om jag känner för det. Jag vet inte. För inte är jag nöjd när jag ska somna ensam i min stora säng och önskar att jag hade någon som kramade mig, någon att skeda med hela natten, någon som stannar kvar när morgonen randas.
Det här är jag, det här är så jävla klockrent.
Åh, vad det där lika gränslande varit jag som skrev den texten.
Brukar få förklarat för mig att det delvis beror på att jag är så stark som person, men då borde ju inte det där sista steget vara så svårt.
Men, en dag är nog tanken att bussen vägrar släppa ut dig.
Vackert Petra! Det handlar väl om det, att man vill känna att den andre parten inte släpper, oavsett hur velig man är..Fast de har ju sin stolthet oxå, som att ”jamen passar det inte så..” Så står man där sen, lite lättad men också lite besviken, för man trodde väl att man betydde mer..man vill betyda allt! Jag tror att den dagen kommer, då en riktig man vägrar släppa;)
Jonathan du menar mybe..??
Oj.. Känns som att läsa om sig själv. Har många gånger trott att det berott på att jag, som du skriver, ”hoppat på fel bussar”. Men tror inte det längre, det beror på att jag inte vågat blunda och chansa.
För lite mindre än ett år sedan träffade jag en kille som fick mig att falla pladask och landa platt som en pannkaka på marken. Men inte ens när han rakt ut sa att han älskade mig och önskade att han var en kille som jag kunde älska tillbaka, inte ens då vågade jag svara. Fast jag inombords skrek ”jag älskar dig till månen och tillbaka” tusen gånger om. Efteråt blev jag så rädd att jag aldrig mer svarade när han hörde av sig. Tror aldrig att jag ångrat något så mycket. Hatar att jag är så feg.
Känner verkligen igen mig. Jag hoppar alltid av bussen precis innan den når slutdestinationen, i mitt fall tror jag att det är rädslan för att bli sårad som orsakar det. Men jag har haft ett förhållande och då med en kille som vägrade släppa taget om mig. Han sa till och med att ”jag kommer att kämpa tills du är min”, lite creepy sagt kanske, men då när jag var på rosa moln så var det gulligt och rätt ord för att få mig att stanna. Märkte dock efter några månader in i förhållandet att jag mest var en ”trofé” som han gillade att visa upp men sen glömde bort på hyllan. Så jag gjorde slut, trots att känslorna fanns kvar.
Tror man måste titta tillbaka på uppväxt mm för att hitta fel man gör(och rädslor man har) i relationer och vad det beror på.
Lyssna förresten på Diane Birch – Rewind, världens finaste låt som handlar om exakt hur det känns att inte våga släppa någon in och sedan ångra sig.
Jag tror bara det är bra att vara kräsen. Du känner om du inte vill leva ditt fortsatta liv utan Honom. Då är det värt det. Annars tycker jag det är ”slöseri” på känslor och månader/år. Man vet när man vet, tycker jag :))
När det är rätt skulle du hellre kapa av benet ön springa, varit som dig men riktiga känslor går inte att springa ifrån.
Plötsligt stod han där
Vad roligt att du förklarar det på det här sättet, jag har nämligen precis samma problem. Jag tror det är rädslan, framförallt när man varit singel länge. Man kommer oftast halvvägs och som du säger, ångrar sig. Varje gång ”på väg tillbaka till första hållplatsen” ältar jag och frågar mig själv hur jag kan hålla på såhär. Men förhoppningsvis lär man sig och träffar någon som man tillsammans med kan ta sig till sluthållplatsen!