21:22 | augusti 20, 2020

Superwoman Syndromet

Jag och lilleman krigar på med femmans växel. Min lilla älskling. Hur kan vi ha fått en så glad och snäll unge? Han blir bara gladare och gladare och skrattar sig ofta genom dagarna – inte varje dag dock, haha. Tycker verkligen något hänt de två senaste veckorna. Han är en gladare skit. Hans blomstrande leende skvallrar om att han helt klart är betydligt mer nöjd med livet.

Jag har haft en riktigt hektiskt vecka med plåtning för Adoore (inte aslätt att rodda ihop med en tre månaders bebis, haha) som gick över förväntan. Och i början på nästa vecka har jag och Frida inköpsmöten både i Göteborg och Stockholm med flera återförsäljare. Så dessa två veckor är riktigt hektiska för Adoores räkning. Sedan kommer det lugna ner sig lite och jag kommer ha mer tid över för bloggen. Men jag kämpar på så gott det går. Det är helt sjukt att Adoore gått från att ha varit min lilla bebis till ett växande företag. Just nu håller vi på att växa ur allt från affärssytem till lager så vi måste även bygga upp en ny hemsida för att kunna byta från vår nuvarande tjänst Shopify. Så jag håller just nu på att kolla på andra lösningar så att verksamheten ska rulla på så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju att vi ska ha världens bästa kundservice – och just nu är det inte möjligt när så mycket småsaker krånglar med sajten. Blir galen på sådant, vill ringa och skrika på dem – och så finns det ingen som man kan nå. Efter flera timmars telefonkö kommer du fram till en dude i Indien som ändå inte kan hjälpa dig. Nej, så kan vi inte ha det. Vill ha tillförlitliga människor som du som företag kan ringa 24/7.

Så jag har insett att jag verkligen behöver hjälp. Måste anställa, men också försöka hitta en mentor som kan hjälpa mig, som kan guida mig rätt. Så ikväll tänkte jag smsa några vänner i branschen för att se om jag kan få bjuda ut dem på lunch och få lite råd. Ska verkligen bli bättre på att be om hjälp. Jag har alltid haft mentaliteten att jag ska klara allting själv, men nu sitter jag med en karta där flera stigar leder till målet men vet inte vilken väg jag ska välja.

Varför är jag så? Frågade min psykolog det flera gånger tror aldrig vi kom fram till något svar. Jag och Linn pratade ofta om det i podden. Varför inte ta emot hjälp när den står där och viftar med två händer i luften i ens nylle?

”Nä, men jag kan själv”

”Men inte ska väl du hjälpa mig bära mitt bagage. Du ska inte behöva bära mina saker. Jag kan själv”

Trots att personen ifråga står med två tomma händer ska jag envisas med att släpa två stora resväskor uppför en trappa. Vill inte tynga ner folk med min skit typ. Förstår inte varför, när det finns folk som vill hjälpa till som oftast mår bra av att avlasta och få känna sig behövda. Precis som man själv fungerar. Det finns ju inget bättre än när man känner att man lättat bördan för någon.

Är det ett duktiga flickan-syndrom? Eller det känns för jävla förlegat – jag tycker vi säger Superwoman-syndromet. Googlade nämligen duktiga flickan och då kom Superwoman upp och kändes betydligt modernare.

Iallafall så ska jag försöka bli bättre på att släppa taget och tacka och bocka för en hjälpande hand. Men också våga be om hjälp.

Känner ni igen er?

Jag tänker att jag ska börja ösa på med lite enklare inlägg från mobilen också, så det kommer upp mer poster kontinuerligt. Det behöver kanske inte alltid vara perfekt, utan kanske lite kul när det är i farten med.

TACK FÖR ALLA ERA PEPPIGA TIPS I FÖRRA INLÄGGET! Fått massa inspiration och ska försöka få till allt i höst!

15 kommentarer