08:00 | september 7, 2020
Viktigt att understryka!
Tack för allt fint stöd, det värmer i hjärtat.
Men jag blir väldigt illa berörd av många av kommentarerna. Jag förstår att folk är upprörda och framförallt rädda över våld och brott som begås i Sverige. Blir oerhört illa till mods över att folk försöker ta vår historia och göra om den så den passar deras politiska agenda.
Det finns inget utrymme för rasism på min blogg.
Inte någonstans i texten har jag nämnt vilket ursprung gärningsmannen hade. Inte för att det hör till saken. Det jag ville berätta var att vi hade varit med om något väldigt obehagligt som nu verkar vara ett pågående problem och varna er för samma sak. Pågrund av den ton som tagit i kommentarsfältet och pågrund av dem många felaktiga antaganden och teorier om vem och varför så känner jag vill klargöra en sak. Gärningsmannen hade inte utländskt påbrå. Och det är allt jag tänker säga om saken då det är en pågående utredning.
För er som vill fortsätt driva den här typen av debatt i mitt kommentarsfält vänd er någonstans för det kommer att raderas. Alla typer av rasistiska kommentarer kommer att raderas. Därför är hela förgående inlägg raderat.
FOLK HAR TAPPAT DET FULLSTÄNDIGT OCH SKRIVER OSANNA KOMMENTARER I MITT NAMN. Därför stänger jag nu av kommentarsfunktionen tillfälligt.
__________
Igår var jag med om det obehagligaste jag upplevt i livet. Något som jag av någon anledning aldrig trodde skulle hända just mig. Men jag och Linn blev knivrånade – mitt på Riddargatan när det var ljust ute och folk som rörde sig runt omkring. En kille hoppar på mig bakifrån och jag trodde det var en kompis som skulle skrämma mig bara. Helt plötsligt ser jag att han har en stor kökskniv som han riktar mot mig och skriker något inifrån hans hjälm. Linn blir bortputtad av hans kompis som kommer med en motorcykel. Jag blir så rädd att han ska sticka mig med kniven så jag backar hastigt bakåt och faller rakt ut i vägen ner i asfalten, alla mina saker flyger till höger och vänster. Jag förstår knappt vad som händer tillslut hör jag hur han skriker:
”GE MIG DIN KLOCKA FÖR FAN” och fortsätter hålla kniven mot mig och Linn. I panik sliter jag av den och kastar den så långt bort som jag kan och skriker:
”Ta den. Hjälp, bara ta den”.
Han tar klockan och ska sticka iväg på sin kompis motorcykel. En kille i bil på andra sidan har sett hela scenariot och sladdar in framför motorcykeln för att stoppa hans väg och några andra män springer efter. En av männen kastar sig runt han som hotat oss med kniv och lyckas slita ner honom från motorcykeln i farten. Sedan lyckas de brotta ner honom och sparka bort kniven. De håller fast honom tills piketbussen och polis kommer. Jag och Linn står helt chockerade skakandes som två asplöv och undrar va fan det var som hände. De separerar oss och vi hamnar i förhör. Som tur var fanns det massa vittnen. För mig är allt blurrigt. Det känns som vi varit med i en filminspelning, i en thriller. Jag tror fortfarande inte att jag fattat eller greppat vad som hänt. Jag är bara så otroligt tacksam att Harry inte var med oss, då hade jag nog varit på psyket nu.
Jag är så jävla skärrad, skakis, arg och chockad. Men framför allt är jag så tacksam att vi klarade oss med bara något blåmärke efter fallet i asfalten. Och vilket jävla civilkurage de männen hade. Förstår inte hur de vågade eller hann agera så snabbt.
De berättade att de varit så brutalt många klockrån senaste tiden. Varför är det ingen som pratar om det? Om de vågar attackera oss med en stor kniv när det fortfarande är ljust ute och massa människor i rörelse så finns det ju inga begränsningar för vad folk är beredda att göra. Det är fan för jävligt att man inte ens kan gå säker på gatorna längre. Usch, ska sälja klockan direkt. Struntar fullständigt i att jag fick tillbaka den. Vill absolut inte gå runt med något som uppenbarligen kan få folk att attackera en med en kniv.
Känner mig så konstig i kroppen, ångestladdad och helt ur balans. Känns så obehagligt att någon liksom klivit in i ens sfär. Vi får höras mer imorgon.
Men lova mig att ni är försiktiga <3
10:41 | augusti 29, 2020
Brynen är tillbaka!
Den här veckan flög förbi! Vi har haft inköpsmöten med alla återförsäljare av Adoore och herregud vad bra det gått! Så himla kul!
Men det tar vi sedan. Nu ska vi prata om något väsentligare, haha. Mina växande ögonbryn. Brynen is back. Ni som läst bloggen ett tag vet att jag tappade massa hår både i fören och akten. Vet inte varför? Under graviditeten hörde jag till den skaran som tappade hår. Inte frodades det i mina hårsäckar. Den här sommaren har jag gjort ett samarbete med X-lash på instagram och då var jag ju tvungen att vara kontinuerlig, för jag skulle visa upp en före- och efterbild. Kommer en rabattkod på insta på måndag! Och vet ni vad de små hårstråna börjar äntligen komma tillbaka, sakta men säkert. Jag ser hur det ploppar upp små babysprån överallt. Och i mitten av brynet där jag har ganska tät hårväxt har de verkligen blivit kraftigare. Jag kan till och med borsta upp brynen så det blir en Tintin frippa. Som spikes. Jag älskar buskiga bryn så jag är så glad över resultatet. Jag satte igång helgen innan midsommar och så här ser de ut nu. En annan person jag vill hylla är min nya franstjej. Eller först och främst min gamla franstjej Steffi som gjort mina fransar så naturliga i alla dessa år. Men nu ploppade hon ut en unge så hon kommer vara mammaledig ett tag. Men hennes ersättare Ebba som gjort mina fransar på bilden är också grym. Hon har precis flyttat till Stockholm så hon har gott om plats för nya kunder! Så vill bara ge henne en liten extra knuff för hon är så duktig. Hon finns på Studio Paavola på Odengatan.
Så här såg jag ut när jag startade. Jag har ju min pigmentering. Men längst fram var det verkligen inget barr alls. Och inte direkt på vingen heller. Och om jag borstade upp brynen så hände ingenting. Hårstråna var så korta.
18:30 | augusti 24, 2020
Stolt över oss!
Visst ser Harry ut som en pojke i en bebis kropp?
21:22 | augusti 20, 2020
Superwoman Syndromet
Jag och lilleman krigar på med femmans växel. Min lilla älskling. Hur kan vi ha fått en så glad och snäll unge? Han blir bara gladare och gladare och skrattar sig ofta genom dagarna – inte varje dag dock, haha. Tycker verkligen något hänt de två senaste veckorna. Han är en gladare skit. Hans blomstrande leende skvallrar om att han helt klart är betydligt mer nöjd med livet.
Jag har haft en riktigt hektiskt vecka med plåtning för Adoore (inte aslätt att rodda ihop med en tre månaders bebis, haha) som gick över förväntan. Och i början på nästa vecka har jag och Frida inköpsmöten både i Göteborg och Stockholm med flera återförsäljare. Så dessa två veckor är riktigt hektiska för Adoores räkning. Sedan kommer det lugna ner sig lite och jag kommer ha mer tid över för bloggen. Men jag kämpar på så gott det går. Det är helt sjukt att Adoore gått från att ha varit min lilla bebis till ett växande företag. Just nu håller vi på att växa ur allt från affärssytem till lager så vi måste även bygga upp en ny hemsida för att kunna byta från vår nuvarande tjänst Shopify. Så jag håller just nu på att kolla på andra lösningar så att verksamheten ska rulla på så smärtfritt som möjligt. Jag vill ju att vi ska ha världens bästa kundservice – och just nu är det inte möjligt när så mycket småsaker krånglar med sajten. Blir galen på sådant, vill ringa och skrika på dem – och så finns det ingen som man kan nå. Efter flera timmars telefonkö kommer du fram till en dude i Indien som ändå inte kan hjälpa dig. Nej, så kan vi inte ha det. Vill ha tillförlitliga människor som du som företag kan ringa 24/7.
Så jag har insett att jag verkligen behöver hjälp. Måste anställa, men också försöka hitta en mentor som kan hjälpa mig, som kan guida mig rätt. Så ikväll tänkte jag smsa några vänner i branschen för att se om jag kan få bjuda ut dem på lunch och få lite råd. Ska verkligen bli bättre på att be om hjälp. Jag har alltid haft mentaliteten att jag ska klara allting själv, men nu sitter jag med en karta där flera stigar leder till målet men vet inte vilken väg jag ska välja.
Varför är jag så? Frågade min psykolog det flera gånger tror aldrig vi kom fram till något svar. Jag och Linn pratade ofta om det i podden. Varför inte ta emot hjälp när den står där och viftar med två händer i luften i ens nylle?
”Nä, men jag kan själv”
”Men inte ska väl du hjälpa mig bära mitt bagage. Du ska inte behöva bära mina saker. Jag kan själv”
Trots att personen ifråga står med två tomma händer ska jag envisas med att släpa två stora resväskor uppför en trappa. Vill inte tynga ner folk med min skit typ. Förstår inte varför, när det finns folk som vill hjälpa till som oftast mår bra av att avlasta och få känna sig behövda. Precis som man själv fungerar. Det finns ju inget bättre än när man känner att man lättat bördan för någon.
Är det ett duktiga flickan-syndrom? Eller det känns för jävla förlegat – jag tycker vi säger Superwoman-syndromet. Googlade nämligen duktiga flickan och då kom Superwoman upp och kändes betydligt modernare.
Iallafall så ska jag försöka bli bättre på att släppa taget och tacka och bocka för en hjälpande hand. Men också våga be om hjälp.
Känner ni igen er?
Jag tänker att jag ska börja ösa på med lite enklare inlägg från mobilen också, så det kommer upp mer poster kontinuerligt. Det behöver kanske inte alltid vara perfekt, utan kanske lite kul när det är i farten med.
TACK FÖR ALLA ERA PEPPIGA TIPS I FÖRRA INLÄGGET! Fått massa inspiration och ska försöka få till allt i höst!
23:09 | augusti 16, 2020
Önska blogginlägg!
Nej, men god afton gänget! Hur härlig helg har det varit? Helt galet! Vilket pangväder som får avsluta och runda av semestern. Men nu är jag faktiskt taggad på att komma tillbaka till rutiner, jobba, få fart på bloggen igen, försöka få till lite vanor med Harry och träna. Kommer säkert vilja ha semester igen om några dagar, haha – det är ju så man fungerar. Men just nu känns det bra att allt drar igång igen imorgon. Augusti är en riktigt fullsmetad månad för mig. Det händer massa kul för Adoores räkning och jag har två födelsedagsfester inbokade i kalendern för numera ovanlighetens skull.
Nu på tisdag ska vi plåta nya kampanjbilder för Adoore med Sofi som var modell sist. Vi har delat upp det och kommer göra en till plåtning med plus size om några veckor när vi fått in alla storlekar och plagg. Så pepp på att vi breddar vår storlekssortering, inte en dag för tidigt.
Hur har ni haft det? Är ni peppade på att vardagen så smått kommer igång igen? Trots att allt såklart fortfarande är helt upp- och nervänt med corona.
Känner mig nästan lite ringrostig, det var ju ett tag sedan jag var härinne och skrev varje dag. Tycker alltid det är lite svårt i början, men blir nog varm igen i kläderna snart. Det är flera av er som efterfrågat mer videor om hur livet var första tiden med Harry, mina bästa knep och vilka prylar som har fungerat för honom. Så tänkte att jag skulle försöka hinna spela in det till er.
Men kan ni inte hjälpa mig lite på kraven och kommentera med era ”önskeinlägg” så ska jag se till att skrida till verket – er vilja är min lag!
