window.strossle=window.strossle||function(){(strossle.q=strossle.q||[]).push(arguments)};   strossle('fae85a04-77bf-4ce8-a2ed-5d6da496d454', '.petratungarden-strossle-widget');

Det förekommer cookies på petratungarden.se. Genom att fortsätta läsa på petratungarden.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

13:26 | februari 7, 2018

Åldersnoja, vänskap och ångest.

Skrev det här inlägget i lördags, som många reagerat på att jag tog bort:

”Igår ringde verkligen en väckarklocka. Jag fick en riktig kalldusch. Jag kände mig som en så dålig vän eller snarare kom jag till insikt med att jag har varit en dålig vän. Inte på grund av något jag gjort, utan för mitt icke agerande eller snarare ouppmärksamhet och närvaro. Att jag varit så självupptagen i mitt egna att jag inte funnits där eller lyssnat. När ens vän pratar med andra, men inte med mig fast jag egentligen ska vara det självklara valet.

Imorse när jag vaknade kände jag mig verkligen sämst.

Ibland är det så svårt att hinna med allt. Hur har folk tid med allt? Hur hinner man träffa alla man bryr sig om? Ha ensamtid med sina vänner, ha en städad lägenhet, träna, vara en bra flickvän, umgås med sin familj, leverera på jobbet, planera ett bröllop…

Men mitt i min pinsamma självömkan insåg jag verkligen att det är jag som är problemet, som prioriterat HELT fel. Det finns så mycket jag kan ändra på, så många oviktiga saker som inte spelar någon roll som man ödslar sin viktiga dyrbara tid på.

Tog ett djupt andetag. Rannsakade mig själv, skrev en prioriteringslista om vad som är viktigast för mig.

Jag måste verkligen lära mig välja bort och sluta göra allt själv. Man kan inte ändra det som varit, utan bara acceptera det. Även om det är lätt att straffa sig själv i sådana situationer så tror jag mer att det stjälper än hjälper.”

___________

Sedan pratade jag med min vän som sa att hon kände samma sak. Att det var ingens fel eller egentligen bådas fel. Men det gjorde ändå ont, det sved för att det var ett glapp som jag skapat alldeles själv för att jag inte lyft blicken. Men som oftast med alla sådana konflikter så blir man bara närmare efter. Helvete, vad skönt det är att prata ut och lägga alla korten på borden.

Jag ska vara ärlig med er. Jag har verkligen känt mig låg senaste dagarna, kanske pågrund av det ovan men också av utmattning och min kommande födelsedag.

Tror jag drabbades av någon form av åldersnoja. Det var som att det sköljde över mig att livet snart är slut. Jag har levt en tredjedel av mitt liv. Sedan försökte jag intala mig själv att livet nog är som en förlossning. Att man har rikspanik och förlossningsskräck precis när blir gravid och inser att man ska pressa ut en annan människa ur sitt kön (!). Men när ungen väl bakats där inne och månaderna går så är man redo att förlösa. Kroppen gör sig redo. Det faller sig naturligt. Så tänker jag om döden med eller iallafall försöker. Att när jag levt mitt liv och kroppen långsamt börjar stänga av systemet del för del och jag tar mitt sista andetag. Då kommer jag vara redo. Precis som jag när jag föder barn. Jag kommer vara redo. Om jag nu får privilegiet att leva ett så långt liv och dö av mitt sista andetag.

Det var katalysatorn. Har livet gått förbi för snabbt? Har jag levt det till fullo?

Senaste tiden har jag verkligen känt en inre press och stress inför bloggen och sociala medier. Som att jag ansträngt mig för mycket, förlorat min röst. Gjort saker som andra gör, inte varit mig själv. Så svårt att förklara, det låter också så förbannat töntigt. Jag har blivit ännu mer stressad av att kolla på andra bloggar, istället för att fokusera på vad just jag är bra på. För jag älskar ju min blogg – och er läsare.

Jag är så ovan vid den känslan – mörkret. Det är som att det nästan paralyserar ens kropp och målar alla ens tankar svarta, mörka. Ångest. Helvete, vad vidrigt det är. Markus har frågat vad det är. Vad han kan göra. Vad jag är ledsen för. Jag är ju nästintill alltid en väldigt strålande person, så det blir påtagligt när jag är nere.

Men jag har inte haft några svar, inga anledningar – utan bara sett svart. Jag har bara velat sova.

Alla som lever med det dagligen, brottas med den skiten – helvete, vilka jävla hjältar ni är.

Idag är första dagen som jag känner att JAG är tillbaka i min vanliga kostym. Jag ser allt i färg igen. Jag är glad. Genuint lycklig, nog lyckligare än på länge. Så konstigt att man kan vakna upp tre dagar senare och så har allt runnit av en – det känns konstlat nog som att jag är en ny människa.

Allt låter så väldigt dramatiskt, men det var det – iallafall i mitt huvud och för mig. Jag kanske behövde få den käftsmällen eller tiden för reflektion innan jag gör entré i en ny era av mitt liv som 30 barre. Så jag kan omfamna den nya fasen av min existens med en extra dos tacksamhet för livet.


22 kommentarer



22 kommentarer om “Åldersnoja, vänskap och ångest.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Tycker inte att du verkar ett dugg självupptagen. Tvärtom. Och det är svårt att prioritera och omöjligt att få ihop allt. Försök (vet att det är supersvårt!) att sänka kraven på dig själv som flickvän/kompis/kollega. Alla gör vi bara vårt bästa – och det är gott nog. Kram!

    Svara
  • Jag tror inte att folk hinner inte med alla dessa saker. Man behöver inte vara perfekt. ”Hur hinner man träffa alla man bryr sig om? Ha ensamtid med sina vänner, ha en städad lägenhet, träna, vara en bra flickvän, umgås med sin familj, leverera på jobbet, planera ett bröllop…”. Jag tror vi måste sätta mindre press på oss själva. Sen är det ju mycket press från omgivningen. Tror du måste välja bort nåt, eller jobba mindre. Jag får intrycket att du jobbar extremt mycket och då är det inte rimligt att hinna planera ett bröllop också. Du är ju bara människa.

    Svara
  • När jag fyllde 24, 25, 26, 27 osv hade jag hemsk åldersnoja. Svårt att förklara varför men att vara mellan ungdom och vuxen var skrämmande tyckte jag. När jag fyllde 30 för snart 1 år sedan var det bara härligt! Så mycket glädje! Jag hade gift mig med min drömkille, hade köpt vill och var höggravid med vår dotter. Allt jag velat ha. Så det är nog olika för alla det här med ålder. Va vet jag, 40 kanske är hemskt, haha 🙈

    Svara
  • Kram till dig Petra <3

    Svara
  • Big like på detta inlägg. Heja dej Petra!

    Svara
  • Heja dig, du är grym! Kan så känna igen mig. Gifte mig förra året och fyller 30 om mindre än ett halvår. Ibland vill man leverera på alla plan, hålla i alla trådar själv samt hinna med så pass mycket på kort tid. Kan hålla med tidigare kommentarer att vi ibland helt enkelt borde släppa kontrollen och bara få vara samt våga be om hjälp! Njut av nuet här och nu och fortsätt att inspirera! 🙂
    Kram

    Svara
  • I will read your blog no matter what. I like what you write and how you write it and I love that you show YOU. You are an original! As for becoming 30 – when you go to bed as 29 and wake up as 30 – nothing happens. There is no change (unless you want to change and suddenly start wearing frumpy clothes and going to bed at 19:00!!!). Good wishes to you!

    Svara
  • Kommenterat några gånger då du haft det stressigt och erbjudit att ge dig all info och kontsktuppgifter om.ni ska gifta er på analfikusten. Intresserad av bröllopsplsberare så fixar jag det. Jobbsr ej med det but u get it all. Fixar och hjälper just ny 4 blivande brudar med allt inför deras bröllop på amalfi. Tar ibget betalt, gillar bara hjälpa till :)Hör av dig om du vill ha ett magiskt och helt sagolik bröllop för det lovsr jag du kommer tycka om ni nu bestänt att det är där ni ska va. Så hoppas jag att det bidrar tull ditt välmående. Önskar dig allt gott

    Svara
  • Heja dig Petra! <3

    Svara
  • Var glad att du fyller 30, jag fyllde 33 för en månad sedan – känner mig lastgammal och extremt mycket äldre än vid 32. Konstigt det där att en siffra kan betyda så mycket. Inte trodde jag att jag som 30+are skulle leva som singel utan barn, fanns inte i min vildaste fantasi.

    Svara
  • KÄRLEK 💘💘💘💘

    Svara
  • Inget fel med detta inlägg Petra snarare fint att du är ärlig och personlig. Tror mång känner igen sig i dina tankar, det ställs så höga krav på hur livet ska vara. Kram

    Svara
  • Jag är så glad att du skriver ett sånt här inlägg, det är sånt jag vill läsa. Hur du mår och vad som händer i ditt huvud. Mer sånt! Du är bäst! <3

    Svara
  • Gillar verkligen dina personliga inlägg!
    Och ja, fy fan vad ångest är hemskt. Har också sjuk åldersnoja – blir illamående av att tänka på att jag blir 27. Har inte ens sagt det högt än, jag är 26 och ingenting annat. Kan inte relatera till åldern 27? Vem är jag ens som är så gammal??? Jag har inte gjort något, har precis börjat en utbildning och är riktigt jävla ensam. Hoppas verkligen att jag inte känner så inför 28 årsdagen, hoppas alltid på att det blir bättre. Kram på dig Petra och ta hand om dig! Hur vidrigt det än är att åldras så vill man ju ta hand om sig så att man faktiskt får bli äldre. Så ta det lugnt ❤️

    Svara
  • Ådersnoja har jag inte egentligen, men tanken på att livet går för fort finns alltid där. Jag är över 40 och då går det än fortare!

    Det där med vänner kan jag inte relatera till alls då jag tycker att du ALLTID är på väg hem till en vän, du jobbar med dina vänner, du har dina vänner med på evenemangen du ordnar. När träffar du inte vänner tänker jag? Blir lite lätt avis också. Vi har ett par vi umgås mycket med, men mina barndomsvänner och mitt tjejgäng träffar jag nån enstaka gång per ÅR. Vi har alla barn, jobbar olika, en del har barnen på olika helger osv så vi får aldrig ihop det. Det är sorgligt.

    Svara
  • Fint att du delar med dig av personliga inlägg. Jag hade själv en väldigt åldersnoja förra året när jag fyllde 29. I år fyller jag 30 och har faktiskt ett annat lugn i kroppen. När jag hamnar i ångest och depression försöker jag alltid hitta tillbaka till mig själv och vad som är viktigt för mig. Oftast får det mig att inse att tex jobbet är inte allt.. inte för mig iaf 🙂
    Kram!

    Svara
  • Hej Petra, fint skrivet eller ärligt. Det är det jag gillar med din blogg, snygg och ärlig. Det där med att ha ångest för vänner, jag känner igen mig. jag har en del vänner som har separerat och de blivit själva, jag har alltid funnits där för alla och ställt upp men jag jag också mitt eget. Jag har haft sån ångest så jag nästan gått sönder, tills jag insåg att jag inte kan vara överallt. Jag har varit där den tiden jag kan, sätt inte sån press på dig själv. Och det är ok att må dåligt, jag gör det ofta men jag kommer ur det varje gång. Försök att inte få noja om åldern… se till allt du har, jobb, pojkvän snart man, alla resor du gjort, vissa kommer ju aldrig se så mycket av världen som du har hunnit göra. Alla människor du träffat, alla jobb du gjort…Jag har inte sett hälften av vad du gjort och jag blir 40 om två veckor. Ha ingen ångest, det är sjukt att så många tjejer har åldersnoja vid 20, 25 30… Jag hoppas att du får en fin födelsedag och kan njuta till max. Du verkar vara en tjej som tar hand om livet, vänner och familj. Det är den bilden jag har fått av dig och jag tycker att jag kan se igenom de bloggar som dryper fake. Du är faktiskt en av två bloggar jag läser så det är ett gott betyg, och det är för att din blogg är på riktigt 🙂 kram

    Svara
  • Jag har också ålders noja och tänker mycket på döden och sjukdomar som kan drabba en själv och anhöriga. Är mammaledig så man har tiden att tänka om dagarna. Kanske har med åldern att göra och vad plötligt skört alt är. Massa kramar <3

    Svara
  • Jättefint, klokt, öppet och ärligt skrivet.
    Men det här med vänner, jag tycker i princip allltid att du lägger upp på instagram eller i bloggen att du är med vänner. Ska inte ”vara sådan” men vänta tills du fått några kids och ska försöka få ihop livspusslet, det är en utmaning men man blir på att acceptera att det är så livet ser ut och de flesta som är i samma situation har det likadant. Ingen tröst men med åldern blir man tryggare och mer accepterande med det och sneglar inte så mycket på vad andra gör/inte gör, hur fint de har det hemma eller hur tjusiga middagar de är på. Alla tårtbitar går inte att fylla, man måste välja, prioritera precis som du skrev. Livet helt enkelt. All kärlek till dig<3

    Svara
  • Läser din blogg för att du är du Petra. Det har jag gjort i flera år. Älskar att kika in här och få ”umgås” med dig. Är så trött på alla bloggar som ser likadana ut. Du är unik och har den fantastiska möjligheten att förbli det så du satte din egen prägel på bloggvärlden så tidigt. Du är bäst! Och snyggare 30 åring får man leta efter!

    Svara
  • Tack for ett sant arligt inlagg – det skrammer mig lite hur kulturen med sociala medier, teknologi och annat gor att vi lever tva liv – ett riktigt och ett framfor kameran, och jag tror att alla kan kanna en viss press pa hur allt ska se ut, och att allt ibland blir lite ’fake’ och pa latsas nar det alltid ska va sa perfekt… Inte konstigt latt att man ibland tappar rosten. Jag har last din blogg sedan she city tiden, och det jag fastnat for mest ar hur gjord nara och arlig du varit! Bast att kora pa med att vara dig sjalv och dela med dig pa sattet du vill och kanner! 🙂 Hoppas pa att fortfarande kunna lasa din blogg nar du ar 90 coh du skriver om senaste modet for dina och Marcus barnbarn!

    Svara
  • Tack för att du delar med dig. I mina ögon är du en superwoman som åstadkommer allt det du gör och lite till och dessutom orkar vara social på det. ”Skönt” att höra att även du är mänsklig, det är ok att känna så ibland. Strongt av dig att ventilera i bloggen Petra och härligt att du mår bättre! Kram

    Svara